Arena (2011)

Rugbyspelaren David Lord (Kellan Lutz) har förlorat sin gravida fru i en bilolycka och lever nu ett depressivt liv med alkohol på billiga Mexikanska barer.

Han blir kidnappad av en grupp människor ledda av Logan (Samuel L. Jackson) som sysslar med moderna gladiatorspel som direktsänds över nätet världen över.

Nu får David Lord slåss för sitt liv men frågan är nu inte bara om han ska överleva utan också om han verkligen är den han utger sig för att vara.

Jag vet inte vad man ska säga om det här köttiga spektaklet egentligen förutom att den var dålig rätt igenom.

Och om man som Samuel L. Jackson gör 5-6 filmer varje år så är väl såna här bottennapp oundvikliga antar jag.

Skådespeleriet är dåligt, regin känns amatörmässig och den enda ljuspunkten är väl att det finns en och annan scen som är rätt coolt filmad men dom ögonblicken är så få och snabba så man glömmer dom rätt fort.

Det är rått och våldsamt, blodigt och köttigt och historien fungerade bättre som sömnmedel än som underhållning.

14 Blades (2010)

Original titel: Jin Yi Wei

Qinglong (Donnie Yen) tillhör Jinyi Wei, ett specialförband direkt underordnat kejsaren.

I jakten på ett hemligt sigill så förråds Qinglong och han är nu tvungen att fly sina forna bundsförvanter.

Han träffar den undersköne Qiao Hua (Wei Shao) och äventyraren Xuan Wu (Yuwu Qi) som blir hans nya vänner i kampen mot dom onda lönnmördarna.

Jag måste direkt ta upp fotot i den här filmen som ju är helt strålande.

Filmfotografen Tony Cheung är den här historiens riktiga konstnär. Det är vackert, svulstigt, färgglatt och magnifikt fotat och det finns mängder med sjysta vinklar och kameraåkningar att luta sig tillbaka och bara njuta av.

Själva historien kunde lika gärna ha varit i en westernfilm för det är mycket åt det hållet.

Donnie Yen som ju inte kanske är den största av karaktärsskådespelare har ju här en roll som passar honom alldeles utmärkt. Han behöver inte säga så mycket och hans ansiktsuttryck är ungefär 2 stycken till antalet.

Actionscenerna är vackra och mycket bra iscensatta och i slutändan så är det just det visuella man kommer ihåg. Det är stilfullt och mycket snyggt.

Handlingen är dock rätt fånig och skådespelarna överlag ganska tråkiga.

Armadillo (2010)

I februari 2009 så följde dokumentärfilmaren Janus Metz och fotografen Lars Skree med en pluton danska soldater till förläggningen Armadillo i södra Afghanistan bara några kilometer från Talibanska fästen.

I 6 månader så levde dom och riskerade sina liv tillsammans med soldaterna och slutresultatet är en fantastiskt bra, gripande, närgången och spännande dokumentär.

Den visar upp ett gäng unga killar som mest är där dom är på grund av spänningen och när väl den här efterlängtade kicken kommer så visar det sig ju att alla inte riktigt är skapta för att kunna hantera detta.

Man får också se ett liv som antingen är tristess eller så är det fullt krig, det verkar knappt finnas något däremellan. Sammanhållningen är A och O och det finns inga som helst utrymmen för dispyter.

Dokumentären skapade ju också stor debatt i Danmark efter en konfrontation i filmen där 5 st Talibaner dödades och det är ju en händelse som kan diskuteras men det är ju lite som en av killarna i filmen säger:

-Det är väldigt lätt att sitta hemma och kritisera, det är en helt annan sak att vara här.

Rare Exports (2010)

https://youtu.be/9RQlikX4vvw?si=oXL6wn8JEeHjO3fo

Ett amerikanskt gruvföretag befinner sig på ett berg i norra Finland precis vid gränsen mot Ryssland.

400 meter ner i berget så stöter dom på något väldigt underligt.

Renjägaren Pietari (Onni Tommila) och hans son Rauno (Jorma Tommila) bor alldeles i närheten när mystiska saker börjar hända.

Alla renar hittas en dag slaktade på fjället och det verkar inte vara vargen som är den skyldige.

Pietari samlar ihop sina grannar och beger sig uppför berget för att ta reda på vilka hemligheter dom gräver efter däruppe egentligen.

Kan en action, komedi, fantasy, skräckis som utspelar sig i Finska Lappland verkligen vara något?

Ja, det kan det och det är riktigt bra och fantastiskt underhållande också.

Glöm allt vad du hittills vet om Jultomten för här handlar det om "The real deal" och det är ingen snäll rund gubbe i röda kläder med julkappar vi snackar om.

Fotot är strålande och skådespelarna mycket bra.

Man önskar väl att man kunde fått se lite mer utav av vad som fanns inuti den där iskuben på slutet men å andra sidan så kanske man bara hade blivit besviken då så det var nog ändå ett smart drag av regissören Jalmari Helander att hålla på det så att vi tittare fick något att fundera på.

Det här är lite utav en Finsk "Jägarna" men bra mycket roligare.

En Katt i Paris (2010)

Original titel: Une Vie De Chat

Dino är en katt som lever ett dubbelliv. På dagarna bor han hos den lilla flickan Zoé och på nätterna så följer han den skicklige inbrottstjuven med det stora hjärtat Nico på hans äventyr i Paris.

Zoés mamma Jeanne är polis och jobbar ihärdigt med att försöka spåra gangstern Victor Costa som något år tidigare mördat Zoés pappa och ingen av dom inblandade anar att katten Dino kommer att ha en betydande del i allas liv.

Det här var verkligen en må-bra-film, mil ifrån alla glättiga och ibland ganska plastiga amerikanska animerade historier som man är van vid. Den här franska filmen för mera tankarna till 70-talets animerade historier av Per Åhlin där känslorna och innehållet var viktigare än det visuella.

Atrocious (2010)

Den 4:e april 2010 så hittas familjen Quintanilla brutalt mördade i sitt sommarhus i Garrafskogen.

Polisen hittar en videokamera innehållande 37 timmar av inspelat material som sonen Cristian (Cristian Valencia) och dottern July (Clara Moraleda) filmat och som visar vad som verkligen hände.

Klart inspirerad av "Blair Witch Project" och "Paranormal Activity" så får vi följa med på en hafsigt ryckig resa sedd genom linsen från en videokamera.

För att göra en film som håller i 90 minuter på detta dokumentära sätt så krävs det en oerhörd skicklighet och den besitter inte regissören och manusförfattaren Fernando Barreda Luna.

Det tar mer än halva filmen innan det händer någonting egentligen och när det väl händer nåt, ja då vet man inte vad det är som händer och när filmen väl är slut så sitter man fortfarande där och väntar på någon sorts förklaring.

Lite läskigt är det väl på slutet men det beror inte på några tajta scener utan mest för att det skriks så mycket och skådespelarna gör sig väl bäst med att just skrika, resten av agerandet är det tyvärr inte så mycket med.

11-11-11 (2011)

Den kände författaren Joseph Crone (Timothy Gibbs) har förlorat sin hustru och son.

Han går i terapi för att försöka komma över sorgen och få tillbaka ett något sånär normalt liv men han plågas ständigt av mardrömmar där siffrorna 11-11 tenderar att hela tiden dyka upp.

Han får ett telefonsamtal från sin bror i Barcelona och får reda på att hans far ligger för döden och reser till Spanien för att träffa sin familj som han inte sett på många år och väl framme så upptäcker han att siffrorna 11-11 mer och mer börjar att dyka upp och inte bara i drömmarna.

Detta var först och främst en ganska torr historia.

Det fanns väl potential i själva manuset men det blev liksom ingenting utav någonting.

Skådespelarna är rätt tråkiga och det drog väl ner på hela produktionen tyvärr.

Det bästa är nog fotot av Joseph White men även om filmen ska utspelas 2011 så för färgerna och omgivningarna tankarna till gamla 70 och 80-tals skräckisar och huset i Barcelona är också väldigt likt huset i filmen Excorcisten.

Nåt som jag inte blev riktigt klok på är den här kvinnan Sadie som spelas av Wendy Glenn.

Jag förstår helt enkelt inte varför hon är med i den här filmen överhuvudtaget, hon fyller ingen som helst funktion.

Jag satt och väntade hela tiden på att det skulle dyka upp någonting som gjorde hennes roll betydelsefull, 

att hon skulle vara ond, hjältinna eller ha någonting med huvudpersonens historia att göra...Men icke..

Hon är bara med på något underligt sätt, antagligen så behövdes väl vissa scener fyllas ut på nåt sätt, jag vet inte.

Ingen större filmupplevelse var det..

Lite läskigt nån gång är det men inget mer.