The Story of Anvil (2008)

När Steve Kudlow och Robb Reiner var 14 år gamla så lovade dom varandra att alltid rocka tillsammans oavsett hur gamla dom skulle vara.
Några år senare så bildade dom bandet Anvil och i början av 80-talet så turnerade dom tillsammans med bla Scorpions, Bon Jovi och Whitesnake.

Men när alla andra band gick vidare och drog in miljontals dollar och spelade för tusentals fans på utsålda arenor över hela världen så hände det ingenting med Anvil.

Dom fortsatte att skriva låtar, släppa album men succén uteblev och nu 30 år senare så har ännu inget hänt.
Steve och Robb är nu 50 år fyllda, har vanliga jobb, spelar på små pubar för 50 personer och drömmer fortfarande om att bli stora rockstjärnor.

Det här är en av dom absolut bästa dokumentärerna jag sett. En enastående historia om vänskap, engagemang och att aldrig ge upp sina drömmar.

Det är intervjuver med bla Slash, Lars Ulrich och Lemmy där dom berättar att dom verkligen gillade Anvil i början av 80-talet och såg upp till Steve Kudlow och Robb Reiner men fortfarande inte vet varför dom aldrig lyckades och det är ju något som Steve och Robb heller inte kan svara på.

Jag lyssnade själv inte på dom men jag kommer ihåg vissa av deras LP omslag med det där karakteristiska städet och man behöver verkligen inte gilla Anvil eller hårdrock för att älska den här dokumentären.

Den är en vitamininjektion om att aldrig överge hoppet och att som Steve Kudlow, den evige optimisten säger efter en turné i Europa där dom inte fick ett öre betalt:
- "Everything on the tour went wrong, but at least there was a tour for it to go wrong on"

Häxan (1922)

Den Danska filmpionjären Benjamin Christensens blandning av dokumentär och spelfilm från 1922 är en fantastisk bisarr stumfilm där han utforskar häxkonst och djävulsdyrkan från forntid till nutid (där nutiden är 1922 alltså).

I dom dokumentära delarna så visas det bilder ur böcker, text och så får vi med hjälp av pekpinnar en bild av religion kontra häxkonst och i spelfilmsdelarna med skådespelare så visar regissör Christensen upp en enastående talang för skräckfilmsskapande där stämningen är riktigt skrämmande och fotot av Johan Ankerstjerne mörkt och djävulskt.

Vi får bevittna en rad bisarra varelser och händelser, allt från djävulen själv till människor som förvandlas till katter, häx sabbater, grisdemoner och mystiska riter där den onde utnyttjar kvinnor både fysiskt och psykiskt.

Den här filmen har inspirerat mängder med regissörer, författare och konstnärer genom åren och jag förstår det för jag har aldrig sett något liknande och blev djupt tagen och imponerad.

The Tournament (2009)

Vart sjunde år så sker det en tävling någonstans i världen.
Dom bästa yrkesmördarna träffas för att göra upp om titeln som den bäste och i potten så ligger det ett antal miljoner dollar.
Allting finansieras av rika uttråkade affärsmän som sitter och övervakar hela föreställningen via den aktuella stadens övervakningskameror.

En liten sömnig stad i England är platsen för detta evenemang i den här historien men allting blir lite annorlunda än vanligt när prästen Father MacAvoy (Robert Carlyle) helt utan vetskap hamnar i tävlingen och dessutom så är en av deltagarna, förra tävlingens vinnare Joshua Harlow (Ving Rhames) denna gång inte med för pengarna utan för att få hämnd.

Ren och okomplicerad action där man kan stänga av hjärnan och bara följa med på en tripp där det slåss, exploderas, skjuts och dödas i parti och minut.
Det är våldsamt blodigt och själva dialogen är sparsamt använd och det är rätt skönt för skådespelarna är rätt trista, förutom då Robert Carlyle som prästen Father MacAvoy som är den som tillför lite agerande i den här annars själlösa filmen.

Om man ska göra en sån här film där actionscenerna och effekterna är grundbultarna så måste ju dom hålla ordentligt och det gör dom tyvärr inte.
Det blir mest tråkigt och den här delen i filmen där prästen tillför lite samvete och eftertanke passar väl inte riktigt in.

Det känns som om filmen skulle passa bättre som ett dataspel faktiskt.
Nä, detta var ingen större upplevelse.

The Bank Job (2008)

Terry Leather (Jason Statham) äger en bilverkstad och sysslar med lite skumma affärer men pengarna rullar inte in i någon större mängd och han har skulder till några mindre lagliga herrar.
En dag så kommer en av Terrys gamla vänner, Martine Love (Saffron Burrows) med ett tips om att en av stadens banker kommer att ha sitt larm nedlagt under några dagar och att det i deras valv finns pengar och smycken för många miljoner pund.
Terry samlar ihop ett gäng och dom bestämmer sig för att bryta sig in i banken men samtidigt så börjar han ana att Martine har någon annan anledning för att komma in i valvet än bara pengarna.

Den här filmen utspelar sig i England 1971 och bygger på den verkliga händelsen "The Baker Street robbery".

Regin av veteranen Roger Donaldson är riktigt tät, fotot är strålande och miljöerna känns mycket tidsenliga och realistiska, skådespelarna är ypperliga ned till minsta biroll och manuset är enastående ihopsatt.

Det är spännande hela tiden och det blir bara svettigare och svettigare ju längre vi får följa med i historien och slutet är en explosion när allting löses upp.

En mycket bra film som ännu en gång visar att när det kommer något riktigt bra från USA så är det Europeer som ligger bakom.

Scream of The Banshee (2011)

Arkeologiprofessorn Isla Whelan (Lauren Holly) och hennes assistenter får en mystisk försändelse utan avsändare som visar sig innehålla en medeltida handske från Irland.
Paketet innehåller också en karta som leder dom till en låda av metall som innehåller någonting som varit instängd i över 1000 år.

Det krävs en speciell nyckel för att öppna lådan och nu måste Whelan och hennes assistenter hitta denna.

Timber Falls (2007)

Mike (Josh Randall) och Sheryl (Brianna Brown) har kommit till Lake Kimbrabow State Park för att vandra och campa några dagar ute i vildmarken..
En av parkvakterna råder dom att ta The Donner Trail eller The Willow Creek Bridge men paret stöter på den lite udda kvinnan Ida (Beth Broderick) och hon tipsar dom om Timber Falls som ska ha dom vackraste vattenfallen och dom skönaste naturupplevelserna.

Dom hittar en underskön plats vid en sjö där dom slår läger och allting verkar perfekt men när Mike vaknar upp i tältet efter den första natten så är Sheryl borta.
Det enda spåret är hennes halsband som Mike hittar nere vid sjön.

Dom första inledande minuterna av filmen börjar verkligen lovande med en krypande läskig kamera åkning i en källare men efter det så verkar både idéer och inspiration ha gått förlorad för resten är bara en samling skräckfilmsklichéer presenterade på det uslast tänkbara sätt.

Det enda som känns lite fräscht i den här filmen är att det är killen i den ena huvudrollen som är den blåsta och inte tjejen som brukligt i såna här produktioner.

Skådespelarna är oerhört träiga och manuset känns ihop rafsat på en fikarast och trots att filmmakarna inte sparat på blod och avhuggna kroppsdelar så sitter man mest och gäspar och suckar.

When We Leave (2010)

Original Titel: Die Fremde

Tysklandsfödda Umay (Sibel Kekilli) bor i Istanbul med sin man och son men hon lever i ett äktenskap av misshandel och förtryck.
En dag tar hon sin son och flyr till Berlin där hennes föräldrar och syskon bor, här hoppas hon få den fristad hon behöver och få familjens stöd.
Så blir det dock inte.
Hennes familj, speciellt fadern och äldsta bror är detta att hon lämnat sin man den största av alla skamligheter och helt plötsligt så står hon nu helt ensam med sin son där alla vänt henne ryggen.

Ett gripande drama om våld, förtryck, skam och skuldkänslor och om hederskoder inom familjen som egentligen borde vara utrotade för länge sedan.

Umay som spelas strålande av Sibel Kekilli är ju den modige i den här familjen, den ende som vågar stå upp för sina åsikter och följa sitt hjärta men dom fega är sorgligt nog flera och arbetar stenhårt för att kväva henne.
Det visar sig ju att hennes familj egentligen står bakom henne men trycket från dom andra Turkiska familjerna i området gör att dom helt enkelt inte vågar visa detta och istället för att stå upp för sitt barn så vänder dom helt enkelt henne ryggen.

Den här filmen visar ju inte en muslimsk familj generellt utan detta är ju en familj och ett öde även om detta mer eller mindre hänt många gånger.
Det är bra, skådespeleriet är topp och som sagt så är det gripande, sorgligt och man blir förbannad av det man får vara med om att se.
Ett viktigt inlägg i debatten om hedersmord är det helt klart.