Barndomskamraterna Hoffa (Ola Rapace), Hamid (Danilo Bejarano) och Niklas (Shanti Roney) lever ett ganska bekymmersamt liv men saknar stadga i livet i form av ett fast jobb och stadig ekonomi. Hoffa sitter i radhus med sambon Annelie (Anja Lundqvist) och två barn och det är svårt att få ihop allt eftersom Annelie är den ende i familjen som jobbar.
Hoffa får en idé om att öppna en målerifirma eftersom det är en bransch han kan rätt bra med en pappa som haft eget företag i många år.
Tillsammans med Hamid och Niklas så startar dom Hoffas Måleri och det rullar på riktigt bra men det beror på att det är Hoffas pappa Tor (Tomas Pontén) som vidarbefodrar jobb till killarna och efter att dom misskött sig hos en viktig kund och vän till Tor så stryper han den hjälpen och då slutar jobben att komma.
Inga jobb och skulder som växer så kommer Hamid med idén att göra ett bankrån, givetvis bara ett och enbart för att kunna betala tillbaka dom lån dom har.
Ola Rapace (som när den här första säsongen kom hette Norell i efternamn) är riktigt bra som Hoffa och som en hel del andra karaktärer som han iklätt sig så känns det som om han spelar sig själv ganska mycket, Han hyser mycket kärlek men också ett inneboende raseri som hela tiden hotar att vakna till liv, det säger jag ju givetvis utan att känna honom så jag kan ju ha fel på den punkten.
Shanti Roney och Danilo Bejarano är riktigt bra som Hoffas vänner och dom är verkligen två helt olika personligheter som lever på varsin kant i livet. Det är en samling av ganska naiva rollfigurer som ställer till det hela tiden och som tittare så blir man förbannad på dom i parti och minut.
Även om manusförfattaren Lars Lundström och regissören Erik Leijonborg kanske förenklat saker och ting så är det spännande, frustrerande och dramatiskt och ganska tragiskt när en samling goda människor med stora hjärtan ställer till det både för sig själva och andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar