En äldre kvinna dör på ett sjukhus och hennes son är övertygad om att det handlar om mord eftersom en tömd spruta hittats i hennes rum. Medans Martin Beck (Peter Haber) och hans team håller på att undersöka dödsfallet så dödsstörtar kvinnans läkare från sjukhusets tak i vad som verkar att vara ett självmord. I den här filmen så byter ju historien riktning efter bara en stund när det man tror inte är vad man tror och det man kanske inte trodde till slut visar sig vara det som verkligen hänt. Det händer ju egentligen inte så mycket men det är en bra historia och spännande och så får ju hjärncellerna jobba lite och det är ju alltid nyttigt.
Lasse Berghagen har i den här underbara boken samlat barndomsminnen från Svärdsjö i Dalarna där han tillbringade somrarna med familjen och sin kusin Matsan. När den här boken skrevs så ägde fortfarande Lasse gården och vi får följa med i nutid då han sitter i bastun med sin granne flakmopedisten Hubbe Åkesson som delar med sig av historier som skulle få vilken filmproducent som helst att dregla.
Mycket bra skrivet, varmt kärleksfullt och förbannat roligt.
Regissören Lena Koppel som 2008 gjorde den småtrevliga filmen Rallybrudar och några år senare Hur Många Lingon Finns Det i Världen kommer här med en kortare långfilm om två helt olika par som ska tillbringa ett antal dagar på Pensionatet Horisonten där dom med hjälp av terapeuten Noah (Jill Ung) ämnar försöka få lite liv i äktenskapen. Bokförläggaren Kajsa (Siv Ericsson) med författaren Philip (Erik Ståhlberg) och så bilförsäljaren Leffe (Clas Malmberg) med sin fru Maggan (Magdalena in de Betou) är två par som verkligen inte synkar med varandra på något plan och det dröjer inte många sekunder förrän dom hamnat på tvären både med varandra och terapeuten.
Namnet på filmen ska väl syfta till att dessa par är så olika så att det nästan blir som att para ihop människor från olika världar och att det blir någon form av kulturkrock trots att dom kommer från samma land.
När man ser den här filmen så känns det tyvärr som om Lena Koppel tappat det mesta av hur man gör film, det är förbannat amatörmässigt utfört regimässigt, klippningen för historien framåt haltande och skådespelarna känns bara frånvarande förutom Erik Ståhlberg som faktiskt gör sin karaktär Philip riktigt bra. Humorn i filmen är väl en och annan lustig kommentar men någon dramatik infinner sig aldrig riktigt.
Det är inte så ofta man springer på en film som tillför någonting nytt, som känns fräsch och annorlunda men känslan efter att ha sett den här westernhistorien kryddad med skräckdetaljer är precis det. Regidebuterande S. Craig Zahler har verkligen lyckats med att blanda klassisk western med brutalt obehaglig skräck i form av en klan kannibaler som lever i grottor i ett bergsområde några dagars ritt från den lilla lugna staden Bright Hope där sheriffen Franklin Hunt (Kurt Russell) styr och ställer tillsammans med sin äldre vice sheriff Chicory (Richard Jenkins).
Det stillsamma livet i den lilla staden förvandlas plötsligt en morgon då en stallpojke hittas brutalt mördad, hästar stulna och den kvinnliga läkaren Samantha (Lili Simmons) bortförd. Sheriffen sätter ihop ett gäng bestående av honom själv, vice sheriffen, den skjutglade Brooder (Matthew Fox) och Samanthas man Arthur (Patrick Wilson) för att följa spåren. Dom konsulterar en indian på orten för att få reda på vilka det kan vara och får veta att det rör sig om så kallade Troglodyter som lever i grottor och äter människor.
-Hur hittar vi dit? frågar Sheriffen.
-Varför vill ni dit? svarar indianen, dom kommer att döda er på några sekunder.
Dom tre som nu ger sig ut på det här till synes kamikaze-liknande uppdraget tillsammans med sheriffen är en samling ganska trasiga människor med Arthur som lider av en svår skada i benet, Chicory som har åldern emot sig och så Brooder som när ett hat mot indianer. Skådespelarna är riktigt bra,
Kurt Russell är enastående som sheriffen men han är ju född till den sortens roller och det känns inte som om han är en rollfigur utan helt enkelt är sheriffen.
Det är en väldigt annorlunda westernfilm, vackert och dramatiskt foto av Benji Bakshi med mörk ödslig musik och så visuellt brutal i vissa scener att man nästan vänder bort blicken.
En katastroffilm från Norge som är riktigt mäktig och bra. Här finns alla dom klassiska ingredienserna som brukar finnas i en sån här film där geologen Kristian (Kristoffer Joner) boende med familj på orten Geiranger som ligger längst in i Geirangerfjorden misstänker att fjällmassivet Åkneset är på väg att rämna vilket skulle medföra att en enorm tsunami skulle dränka hela orten. Givetvis så tror alla att han överdriver och viftar bort hans oro tills den dag då allt går åt helvete.
Det är befriande att se en hjälte som inte bär på en massa svällande muskler innanför skjortan som brukligt är utan verkar vara mer som en vanlig man även om han skickligt rattar en helikopter längs bergsmassiven.
Intensivt spännande är det även när det inte händer någonting eftersom man vet att det när som helst kommer att göra det så man sitter och biter på naglarna hela vägen.
Fotot av John Christian Rosenlund är helt strålande, grymma effekter och musiken som är skapad av Magnus Beite precis så mäktig och känslosam som ett soundtrack till en sån här film ska vara.
Historien är väl inte så originell och man vet ungefär när saker och ting ska hända och även hur men det är så skickligt regisserat av Roar Uthaug och skådespelarna är så pass bra så dom detaljerna köper man lätt sen så är ju detta någonting som har hänt i Norge i början av 1900-talet och forskare varnar för att det kommer att hända igen, dom vet inte bara när och då har dom som bor i Geiranger 10 minuter på sig att fly orten. Den informationen tillför ju självklart en liten nerv till filmen också.
En riktig Feel-Good film regisserad av Mats Arehn om dom tre gamla kompisarna och ganska tragiska figurerna i 60-års åldern, Bosse(Brasse Brännström) som precis blivit lämnad av sin fru, Lennart(Kjelle Bergkvist) som fått veta att han har prostatacancer och Anders(Göran Ragnerstam) som är sjukpensionär. Dom vinner några tusen på trav och beslutar sig för att ta en Finlandskryssning för att släppa loss lite och den resan går väl inte riktigt som planerat men här upptäcker dom åtminstone att det krävdes en riktig härdsmälta vännerna emellan för att dom skulle inse sina egna fel och brister. Det är riktigt roligt samtidigt som det ju är tragiskt men som sagt, ljuset är starkare än mörkret och som tittare så trivs man med dessa eminenta skådespelare i sina karaktärer.
Malin flyttar från sin hemort i Dalarna till Linköping för att studera på ekonomilinjen. Det dröjer inte länge förrän hon inser att allt inte står rätt till i hennes nya lägenhet eller i studentkorridoren på Ryds Allé 23. Vad hände egentligen med den japanska utbytesstudenten Yuko som tidigare bodde i Malins lägenhet och varför står alla hennes ägodelar kvar i källarförrådet?
Steg för steg så bygger författaren Jenny Milewski upp ett skrämmande kaos bland en grupp studenter som snart ställs inför något som är bra mycket värre än kärleksproblem och tentaångest.
Inspirerad av japanska skräckhistorier så har Milewski pusslat ihop en till och från riktigt obehaglig berättelse som utspelar sig på en i vanliga fall rätt ofarlig plats som ett studenthem i Linköping.
Tyvärr så tycker jag inte historien håller i alla sömmar, det känns ibland lite för löst och till och från lite för mycket av det goda men däremellan så är det ordentligt spännande och riktigt läskigt.
Ett lik hittas nedgrävt i skogen och spåren leder till ett festfixarföretag i ett industriområde i Bromma. När Martin Becks kollegor Oskar och Jenny gör ett besök på företaget så hittas ägaren mördad och givetvis så hittas nu ännu ett par spår som leder in i byggbranschen och illegal arbetskraft men allting är inte så rörigt som det låter, historien pusslas ihop riktigt bra och det är ju aktuella och ständigt heta ämnen som tas upp på vägen till den slutliga uppgörelsen som kanske känns lite väl överdramatiskt. Den personliga touchen som alltid ska finnas där i varje Beck-film är här när Oskar och hans sambo väntar barn när som helst, vilket ju gör Oskar en aning frånvarande i polisarbetet vilket Gunvald har rätt kul åt.
Som vanligt så gör skådespelarna ett gediget arbete framför kameran och det är stadigt regisserat av Stephan Apelgren.
I en källare i ett gammalt hus i London så hittas ett skelett. Det visar sig att det rör sig om en ung man som mördats 39 år tidigare och när utredarna Cassie Stuart (Nicola Walker) och Sunny Khan (Sanjeev Bhaskar) börjar att gräva i mannens förflutna så upptäcker dom hemligheter som legat gömda i många år och som har kopplingar till fem familjer som alla av olika anledningar inte vill att dom avslöjas nu. Nicola Walker och Sanjee Bhaskar som spelar Cassie och Sunny fungerar otroligt bra ihop i den här färgrika historien som är skriven av Chris Lang och regisserad av Andy Wilson med många bottnar och där det dras upp saker som legat gömda och glömda i nästan 40 år.
Spännande, dramatiskt och med enastående skådespelare.
Filmen utspelar sig 1944 i dödslägret Auschwitz där den ungersk-judiske fången Saul Ausländer ingår i en specialgrupp som släpar ut och bränner kropparna av sitt eget folk efter att dom gasats ihjäl. Männen i den här gruppen kallas Hemlighetsbärare och hålls isolerade från andra fångar och det hände ju många gånger att dessa män fick ta hand om människor dom känt eller till och med familjemedlemmar. Saul som mer eller mindre stängt av allt vad känslor heter upptäcker en dag liket av en ung pojke och påstår att det är hans son. Nu får hela hans tillvaro i lägret plötsligt en mening, han gör allt för att få tag i en Rabbi som kan hjälpa honom med att begrava den unge pojken vars kropp han gömt undan. Vi som tittare vet till en början inte om det verkligen är hans son eller om det är en fabricerad verklighet som skapats i hans undermedvetna men han ser just då ingenting annat än att just på ett traditionsenligt judiskt sätt få ner pojken i jorden och han märker inte att han riskerar livet på människorna runtomkring honom i sin desperata jakt på en Rabbi för samtidigt så pågår det ju planer på ett uppror i lägret som han är delaktig i. Géza Röhrig gör ett grymt porträtt av Saul som, även om man tycker synd om honom har svårt att ta till sitt hjärta eftersom han med skygglappar på riskerar så många människors liv över en pojke som ändå är död. Det vilar en obehaglig stämning över hela filmen, det är rått och smutsigt, våldsamt och sorgligt. Strålande regisserat av László Nemes med ett intensivt och nära fotoarbete av Mátyás Erdély.
Den ökände gangstern och krogägaren Zlatko blir ihjälskjuten av en krypskytt i sitt eget hem mitt framför ögonen på sin familj. Det som Martin Beck och hans grupp misstänker vara en uppgörelse i den undre världen visar sig efter ett tag enbart vara en dimridå för att gömma den verkliga orsaken. Samtidigt som berättelsen handlar om ett polisfall så är det ju även ett familjedrama som utspelar sig där bakom där en mor och två barn förlorar en man och pappa som trots att han varit en människa som levt på fel sida om lagen varit älskad i hemmet och dessutom så får Beck upp ögonen för mobbing när det visar sig att hans eget barnbarn är drabbad. Vi får också i den här filmen följa med in under Gunvald Larssons välstrukna skjorta där han för första gången blottar sitt hjärta och visar starka känslor för en kvinna, hur det går med detta ska jag däremot inte avslöja här.
Det är mera dramatiskt än spännande och actionfyllt i den här filmen regisserad och skriven av Mårten Klingberg men det är en bra historia och produktionen håller hög klass med som vanligt bra skådespelare i alla små och stora karaktärer, det enda som drar ner lite på betyget är öppningsscenen som känns riktigt amatörmässig, som tur är så varar den bara några sekunder.
Platsen är den lilla staden där den rutinerade poliskommissarien Sten Wall arbetar och lever sitt ganska lugna och behagliga ungkarlsliv. På den här, i vanliga fall ganska händelsefattiga orten så börjar det plötsligt dyka upp anmälningar från flera kvinnor som fått obehagliga samtal från en man som vräker ur sig både det ena och det andra i telefonen och knappt har lagens långa arm börjat undersöka detta förrän ett bestialiskt mord uppdagas. En ung kvinna och en medelålders man hittas mördade, nakna och badande i sitt blod i ett garage.
Jag var ju lite besviken efter den förra boken men här berättar Björn Hellberg lätt, ledigt och förbannat roligt om ett brutalt mord, en telefonflåsare och Sten Wall, hans kollegor och invånarna i den lilla staden som är en samling roliga, intressanta och ibland bisarra figurer.
Spännande och som sagt, förbannat roligt och som den buttre pensionären Björke i berättelsen säger:
-Hade det inte varit för alla dessa jävla In-Lines åkare så hade ingenting av det här någonsin hänt!
I början av filmen så får vi veta att Los Angeles är den stad i världen där det begås flest bankrån och bara någon sekund efter den informationen så är det dags för just ett sådant. Här är buset råa och hårda och dom enda som är hårdare är en specialgrupp inom polisen kallad The Crew som leds av den ständigt bakfulle och kedjerökande Big Nick O'Brien som hela tiden balanserar på den där gränsen mellan vad som är lagligt och vad som inte anses vara det. Den ökände bankrånaren Ray Merrimen har precis kommit ut efter avtjänat fängelsestraff och The Crew får genast indikationer på att han samlat ihop ett gäng för en ny stöt. Nick får kontakt med vad som syns vara ligans svagaste länk, bartendern Donnie och börjar att bearbeta honom och härifrån så känns den här filmen som en rätt ordinär historia i den här polis jagar rånarliga-genren men regissören Christian Gudegast tar i slutet fram ett ess ur rockärmen och överraskar rejält.
Det är en hårdkokt saga där Gerald Butler är stenhårt bra som Nick även om hans karaktär ibland känns lite väl överdriven.
Det är fullt ös från början, våldsamt och hårt och riktigt bra.
