Kärringen i Kraków av Jens Henrik Jensen (1997)

 

CIA-agenten Jan Jordi Kazanski har varit sjukskriven ett tag när han åter kallas tillbaka i aktiv tjänst.

 

I Polen så har det ända från det kalla krigets dagar funnits en CIA-kontakt som bara gått under namnet Kärringen. Den källan som är en legend i Krakóws undre värld visar sig nu ha information om mordet på en högt uppsatt underrättelseofficer i Moskva.

Kazanski skickas till Kraków där han till synes slumpmässigt möter den vackra Xenia Pizlo Larsen, dom dras till varandra bara för att efter ett tag inse att dom är i staden av samma anledning.

Att få tag i Kärringen visar sig vara lättare sagt än gjort och nu ser sig också Kazanski vara jagad av både den ryska maffian och personer från dom egna leden.

En maffig och kompakt, spännande dramatiskt skriven spionthriller i gammal kalla-kriget-anda med en intressant karaktär i form av den lätt alkoholiserade CIA-agenten Jan Jordi Kazanski.

Spinning Man (2018)

 

https://youtu.be/syitpT-swzE?si=d6l8ER1uHTZehUfI

Regi: Simon Kaijser

Manus: Matthew Aldrich

Efter en bok av George Harrar

Foto: Polly Morgan

Musik: Jean-Paul Wall

Scenografi: Matt Gant & Sally Levi

Producent: Keith Arnold & Ellen S. Wander

Evan Birch (Guy Pearce) är en respekterad och populär filosofiprofessor som lever ett lugnt och behagligt förortsliv tillsammans med sin fru Ellen (Minnie Driver) och två barn. Familjens liv tar en oväntad vändning en eftermiddag då ortens kriminalkommissarie Malloy (Pierce Brosnan) med sin assistent Killian (Sean Blakemore) kommer på besök.

Tonårsflickan Joyce Bonner (Odeya Rush) försvinner spårlöst när hon jobbar på en kanotuthyrning vid den lokala badstranden och vittnen har sett en bil som är precis lik den som Evan Birch äger.

Till en början så ser det ut som Evan har ett vattentätt alibi men ju mer Malloy rotar i fallet så spricker det bit för bit och nu börjar också Ellen undra över en del detaljer och det visar sig också att paret har en mörk historia bakom sig som dom inte berättat för någon.

Skådespelarna gör ingen besviken i den här historien där Pierce Brosnan är stadig som en sten i karaktären Malloy och där man som tittare sitter med en hel del frågetecken om vem som är den skyldige till försvinnandet och vad som egentligen hänt och ingenting blir bättre av att den huvudmisstänkte har svårt att skilja på drömmar, minnen och verklighet.

Spännande dramatiskt och lite överraskande.

En Studie i Skräck (1965)

 

https://youtu.be/1w8iVriqo8s?si=uOVJOzPKpjffapah

Regi: James Hill

Manus: Donald Ford, Derek Ford & Jim O'Connolly

Foto: Desmond Dickinson

Musik: John Scott

Scenografi: Alex vetchinsky

Producent: Henry E. Lester & Michael Klinger

I den här filmen så tar Sherlock Holmes (John Neville) och hans medhjälpare Dr. Watson (Donald Houston) tag i fallet med dom mördade glädjeflickorna i området White Chapel där mördaren som går under namnet Jack The Ripper gäckat kriminalkommissarie Lestrade (Frank Finlay) och hans poliser under en längre tid.

När Holmes och Watson börjar rota i dom brutala morden så dyker det upp en hel del misstänkta och en familj där ett tragiskt öde avslöjas.

Den här historien har inte Arthur Conan Doyle skrivit utan manusförfattarna till filmen har helt enkelt använt sig av hans karaktärer Holmes, Watson, Lestrade och även detektivens äldre bror Mycroft Holmes.

Jag köper historien, den fungerar rätt bra med det här att Holmes och Watson får möta den idag legendariska seriemördaren Jack The Ripper, dom levde ju ändå ungefär samtidigt där i slutet av 1800-talet. Skådespelarna är väl rätt bra men det som drar ner lite i kvalitét är tyvärr John Neville som Sherlock, han är blek och ointressant och det är synd eftersom han ju är själva huvudkaraktären. 

Filmen lyfter inte ordentligt förrän Sherlock's bror Mycroft Holmes äntrar scenen i form av den fantastiska skådespelaren Robert Morley som här bara behöver finnas med i bild för att det ska bli både roligt och bra.

 

Sayen: The Huntress (2024)

 

https://youtu.be/_fUUSDUFF5s?si=vto8QLJOPtIdVWld

Regi: Alexander Witt

Manus: Diego Ayala, Loreto Caro-Valdéz, Camila Jorguiera Stagno, Patricio Lynch & Julio Rojas

Foto: Rodrigo Ramirez V

Musik: José Miguel Miranda & José Miguel Tobar

Scenografi: Sebastián Torrico

Producent: Rocío Jadue, Sergio Karmy, Juan de Dios Larraín & Pablo Larraín

Sayen (Rallen Montenegro) är nu en av landets mest eftersökta personer. Efter sin våldsamma kamp för miljön och ursprungsbefolkningen så har företagsledaren Fisk (Aarón Díaz) fått henne stämplad som terrorist och han är nu på väg med mutor och hot att få politikerna i landet att rösta för att han och hans företag ska kunna kontrollera vattentillgångarna i landet.

Sayen har slagit sig ihop med en mindre motståndsgrupp bestående av José (Camilo Arancibia), Mari (Amalia Kassai) och Antonia (Geraldine Neary) och tillsammans så tänker dom göra allt för att stoppa Fisk och det verkar som om dom kan få oväntad hjälp av Fisks flickvän Sofia (Eva De Dominici). Fisk har dock livvakten Jo (Niav Campbell) ständigt bredvid sig och hon tvekar inte att döda den eller dom som står i vägen.

I den här tredje filmen om Sayen så har filmmakarna haft mycket mer pengar att röra sig med, det märker man i produktionen överlag. Tyvärr så har inte regissören utvecklats nåt speciellt under dom här åren, skådespelarna håller heller inte måttet och Sayen är faktiskt en ganska trist karaktär som inte växt någonting på dessa tre filmer. 

Sayen: Desert Road (2023)

 

https://youtu.be/UOojojg1DDM?si=eRyX2ekAIjO62jeO

Regi: Alexander Witt

Manus: Leticia Akel, Paula del Fierro & Julio Rojas

Foto: Enrique Stindt

Musik: José Miguel Miranda & José Miguel Tobar

Scenografi: Jorge Zambrano

Producent: Rocío Jadue, Sergio Karmy, Juan de Dios Larraín & Pablo Larraín

Sayen (Rallen Montenegro) fortsätter här att kämpa mot storföretaget Actaeon som exploaterar landet och kör över lokalbefolkningen, speciellt då urinvånarna. Att hämnas på företagets VD Máximo Torres (Enrique Arce) är den stora drivkraften eftersom Sayen anklagar honom för mordet på sin farmor.

I jakten på den samvetslöse vapenälskande företagsledaren så får hon hjälp av den unge Qumal (Katalina Sánchez) och smågangstern Gasper (Jorge López).

Den ursprungliga kampen för miljön som var huvudtemat i den första filmen känns avlägsen här, det här är en film där koncentrationen ligger på action och då faller tyvärr allting eftersom regissören Alexander Witt inte klarar av att göra slagsmålsscener, biljakter och skottlossning på ett bra och snyggt visuellt sätt sen så är inte skådespelarna så pass bra i sina karaktärer så att dom lyckas lyfta filmen på egen hand.

The Batman (2022)

 

https://youtu.be/mqqft2x_Aa4?si=Sfdrsk0d00pvHUOA

Regi: Matt Reeves

Manus: Matt Reeves & Peter Craig

Foto: Greig Fraser

Musik: Michael Giacchino

Scenografi: James Chinlund & Les Sandales

Kostym: Jacqueline Durran

Producent: Dylan Clark & Matt Reeves

Gotham City har nog aldrig varit mörkare, obehagligare och mer depraverad än i denna film som regisserats och skrivits av Matt Reeves.

När jag satt mig ner framför TV:n, laddat en skål med ostbågar så var jag ganska tveksam till om världen verkligen behövde ännu en film om den enormt rika och bittra hämnaren Batman. Efter att ha sett den här nästan 3 timmar långa filmen så var min åsikt: Ja för fan! Visst behövdes åtminstone en film till för det här var förbannat mäktigt och bra.

Flera mäktiga män i Gotham mördas på ett utstuderat brutalt sätt och på platserna för morden så hittas flera olika gåtor som Batman/Bruce Wayne (Robert Pattinson) tillsammans med Poliskommissarie James Gordon (Jeffrey Wright) Waynes allt-i-allo Alfred (Andy Serkis) försöker lösa.

Det visar sig snart att mannen som kallar sig The Riddler (Paul Dano) ligger bakom morden men vad han har för mål är fortfarande höljt i ett dunkel.

När Batman nu genomsöker Gotham för att den gåtfulla mördaren så konfronterar han stadens två stora gangsterbossar Carmine Falcone (John Turturro) och Oz (Colin Farrell) eller Pingvinen som han också kallas och möter då även Selina (Zoë Kravitz) alias Catwoman som är ute på en egen personlig jakt.

Det är som sagt mörkt och någon dagtid verkar inte ens existera, solen och därmed ljuset verkar ha lämnat Gotham bakom sig.

Robert Pattinson som här tagit över rollen som Bruce Wayne/Batman är riktigt bra, han ser ut att kunna fronta vilket EMO-rockband som helst och något leende kan man inte ens skönja i hans likbleka ansikte.

Känslor har han dock och dom blommar ut något när han kommer i kontakt med den vackra Selina men även om hon försöker locka med honom till ett annat liv så håller han som vanligt kärleken på avstånd. Samtidigt som han har huvudet fullt av mannen som kallar sig The Riddler så brottas han även med sina inre demoner om sina föräldrars död för många år sedan och här i slutet så får han kanske en öppning till vem som låg bakom morden och varför.

Intensivt, snyggt och coolt, mörkt och brutalt och riktigt bra och jag tyckte att dom där tre timmarna gick förvånansvärt fort.

Joker (2019)

 

https://youtu.be/zAGVQLHvwOY?si=bhKMKRfyerG3k8Zo

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips & Scott Silver

Foto: Lawrence Sher

Musik: Hildur Gudnadóttir

Scenografi: Mark Friedberg & Kris Moran

Kostym: Mark Bridges

Producent: Todd Phillips, Bradley Cooper & Emma Tillinger Koskoff

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Robert De Niro, Zazie Beetz, Frances Conroy, Brett Cullen,

Shea Whigham, Bill Camp, Glenn Fleshler, Leigh Gill & Sharon Washington

Det är inte ofta jag blir helt tagen av en film, en film som liksom kryper under skinnet på en från första till sista scen. Den här filmen som är något av en fristående historia i DC Comics-världen men som känns långt borta från deras färgglada serietidnings snickrade historier.

Känslorna som man blir knockad av är så många och så olika att det är svårt att beskriva dom och nästan allt grundar sig i skådespelaren Joaquin Phoenix som är så inihelvete bra som Jokern eller Arthur Fleck som är hans egentliga namn.

Arthur (Joaquin Phoenix) lever med och tar hand om sin gamla mamma (Frances Conroy) som tillbringar dagarna med att se på TV och skriva brev till Thomas Wayne, en av Gothams mäktigaste män och en man som hon jobbat hos för 30 år sedan. I breven ber hon om hjälp ur den misär hon och hennes son lever i.

Arthur jobbar som clown på dagtid men bär på en dröm om att bli stand-up komiker men också att få uppträda i TV showen Live with Murray Franklin som är han och hans mammas favorit program.

I ett Gotham City som är präglat av arbetslöshet, strejker och kriminalitet så försöker Arthur att passa in så gott det går men hans fantasier och skapande av sin egna verklighet gör att det oftast inte fungerar och så lider han dessutom av en nervskada som gör att han skrattar hysteriskt i tid och otid, allt som oftast i otid.

Den här karaktären bryr man sig om, man tar honom till sig för man känner att han ändå bär på ett stort hjärta men helt plötsligt en kväll så vänder allting under en incident i tunnelbanan då denne lilla utsatta personen förvandlas till ett monster där hämnd flyter i ådrorna och som pressar ut våld och död i porerna.

Regissören Todd Phillips har sagt att han fått mycket inspiration av filmerna Taxi Driver och King of Comedy, båda med Robert De Niro i huvudrollerna och då är det ju ganska kul att han då tagit med just De Niro här i rollen som programledaren Murray Franklin. 

Arthur gör ett uppträdande på en stand-up bar som i sin tur för med sig att Murray Franklin visar ett inspelat klipp därifrån där han hånar Arthurs framträdande men ironiskt nog så blir klippet så populärt att Franklin till slut känner sig tvingad att bjuda in Arthur till sitt program vilket kommer att få en avgörande roll för alla inblandade.

Den här filmen är ju som sagt en del i berättelserna om Batman även om den maskerade hjälten aldrig är med här förutom då att man i en kortare scen får träffa Bruce Wayne som barn. Däremot så får vi känna hans far Thomas Wayne (Brett Cullen) på ett lite annat sätt än vad vi har gjort förut och om det kommer att ge eko i framtida Batman-filmer får vi väl se.

Filmen är dramatiskt mörk och tragisk och Joaquin Phoenix prestation är så enastående brutal att det gör ont i kropp och själ att titta på samtidigt som håret reser sig på armarna i ren eufori.

Phoenix vann en Oscar för den här rollen och det kan nog ingen tycka vara fel.