Daredevil - Säsong 3 (2018)

 

https://youtu.be/n83s6NO1NE0?si=ms_LSPIBRgGC6HVx

Regi: Phil Abraham, Stephen Surjik, Marc Jobst, Alex Garcia Lopez, Lukas Ettlin,

Toa Fraser, Jennifer Getzinger, Julian Holmes, Jennifer Lynch,

Sam Miller, Jet Wilkinson & Alex Zakrzewski

Manus: Tonya Kong, Erik Oleson, Jim Dunn, Sam Ernst, Dara Resnik,

Tamara Becher, Dylan Gallagher, Sonay Hoffman, Lewaa Nasserdeen & Sarah Streicher

Foto: Christopher LaVasseur

Musik: John Paesano

Scenografi: Adam Scher & Caroline Ghertler

Kostym: Elisabeth Vastola

Producent: Sonay Hoffman & Evan Perazzo

I tron att Matt Murdock (Charlie Cox) är död så försöker Karen Page (Deborah Ann Woll) och Foggy Nelson (Elden Henson) leva ett så normalt liv som möjligt. Karen har dock en känsla av att Matt lever och betalar varje månad in hyran till hans lägenhet, för säkerhets skull.

Matt som överlevde den avslutande kampen mot den kriminella organisationen Handen har i hemlighet rehabiliterat sig hos Fader Lanton (Peter McRobbie) och Syster Maggie (Joanne Whalley) där han bott i ett skyddat rum under deras kyrka.

Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) blir överfallen i fängelset och lyckas att övertala FBI att få ett skyddat boende då han i utbyte kommer att avslöja alla kriminella personer och organisationer i New York. Fisk flyttas till en enorm lägenhet på ett hotell i stan där han lever ett luxuöst liv även om han har fotboja på sig. 

Matt är övertygad om att Fisk har manipulerat FBI, polis och åklagare och beslutar sig för att kontakta Foggy och Karen och avslöja att han lever och att något måste göras.

Den här tredje säsongen höjer sig ett snäpp från dom tidigare där vi samtidigt som våra hjältar riskerar sina liv i kampen mot den brutala Wilson Fisk får brottas med sina förflutna som gör sig påminda.

Matt måste också hela tiden övertyga både sina vänner och lagen att det inte är han som smyger omkring i Daredevil munderingen på nätterna och dödar urskiljningslöst och ser en möjlig hjälp i FBI agenten Ray Nadeem (Jay Ali) men Wilson Fisk makt och blodiga fingrar når längre än någon kan ana.

Det är intensivt spännande och våldsamt, dramatiskt och actionfyllt men ändå en del hopp i allt mörker.

Pojken från Arbrå av Peter Stormare (2023)

 

När jag läser Peter Stormares biografi Pojken från Arbrå så inser jag ännu en gång hur lite jag vet om saker jag trodde jag visste mycket om. Jag som filmälskare hade egentligen inte någon större koll på Peter Stormare innan han gjorde karaktären Gaear Grimsrud i filmen Fargo från 1996. 

1953 så föds Peter Ingvar Storm som sen växer upp på den lilla orten Arbrå i Hälsingland. Han har inga vänner eller någon i familjen som håller på med film, teater eller författande utan får en dag som 22-åring en idé om att han ska bli skådespelare och beger sig på vinst och förlust till Stockholm. På det tredje försöket så kommer han in på scenskolan där han sen lär sig skådespelaryrket samtidigt som han arbetar extra som attributör på Dramaten.

Vid 30-års ålder så får han sin första roll och sen så flyter allt på i en smått otrolig hastighet där han bland annat blir förtrogen med ingen mindre än Ingemar Bergman som skulle vara som en extra far åt honom under resten av Ingemars liv.

Han får bland annat göra stora roller i pjäserna Hamlet, Kung Lear, Lång Dags Färd mot Natt och Fröken Julie på Dramaten, han har regisserat egna uppsättningar, operan Don Giovanni på Folkoperan och även en operaversion av Hamlet i Tokyo där han också träffade sin nuvarande fru för att efter det flytta till USA och börja en skådespelarkarriär i början av 90-talet.

Väldigt öppet, självutlämnande, roligt och fascinerande så berättar Stormare om sitt liv, sin religiösa tro och att han under hela sitt liv haft syner och föraningar om saker som ska hända, hans vänskap med nästan alla dom stora klassiska manliga och kvinnliga skådespelare i Sverige och utomlands.

En helt igenom fascinerande berättelse som berör och roar på många plan.

Greenland (2020)

 

https://youtu.be/vz-gdEL_ae8?si=vfzJVl1vaWIAnins

Regi: Ric Roman Waugh

Manus: Chris Sparling

Foto: Dana Gonzales

Musik: David Buckley

Scenografi: Clay A. Griffith & Frank Galline

Kostym: Kelli Jones

Producent: Gerard Butler, Basil Iwanyk, Sébastien Raybaud & Alan Siegel

En massiv komet som fått namnet Clarke närmar sig Jorden men forskarna är övertygade om att den kommer att passera säkert.

Den bryts dock plötsligt sönder i mängder av mindre fragment som inte brinner upp när dom kommer in i våran atmosfär utan hotar nu allt liv på vår planet.

Byggnadsingenjören John Garrity (Gerard Butler), hans fru Allison (Morena Baccarin) och sonen Nathan (Roger Dale Floyd) tillhör några av dom få som myndigheterna valt ut ska evakueras till en underjordisk anläggning på Grönland.

En katastrof/överlevnadshistoria som vi har sett ganska många gånger förut men det finns ändå delar i denna film som höjer sig över medelsnittet. Det handlar inte om några storslagna effekter även om vi får se en del kometbitar som slår ner på Jorden i ett par maffiga scener, det är människorna som ligger i fokus här och då dom tre personerna i familjen Garrity, alla andra är egentligen statister utom då kanske Allison's far Dale (Scott Glenn) som dom hastigt besöker på vägen till räddningen.

Utan att avslöja alltför mycket så separeras ju familjen och missar räddningsflygen och under den här resan när dom försöker hitta tillbaka till varandra så färdas dom i en laglös värld som hamnat i kaos på bara några timmar. Människor är desperata och det här tar fram både det sämsta och det bästa hos dom och Garrity får verkligen uppleva båda dessa sidor.

Det är dramatiskt och till och från riktigt spännande även om det mesta är ganska förutsägbart men det är bra skådespelare och det är kul att se Gerard Butler spela en vanlig arbetande man utan att vara stenhård och cool i alla lägen sen så brottas ju givetvis John och Allison med lite personliga problem också mitt i allt men det fina med en katastrof är väl att den kan fungera som antibiotika i vissa lägen.

Iron Fist - Säsong 2 (2018)

 

https://youtu.be/kvvWB0GwCek?si=k7LPR8QaC5wm3Los

Regi: Stephen Surjik, Mairzee Almas, M.J. Bassett, Sanford Bookstaver, David Dobkin,

Toa Fraser, Julian Holmes, Philip John, Jonas Pate & Rachel Talaley

Manus: Jenny Lynn, Tatiana Suarez-Pico, Matthew White, M. Raven Metzer,

Rebecca Dameron, Declan De Barra, Melissa Glenn, Daniel Shattuck & Jon Worley 

Foto: Niels Alpert

Musik: Robert Lydecker

Scenografi: Patrick Howe & Sarah Maine

Producent: Declan De Barra

Efter serien The Defenders och Daredevil's förmodade död så är nu Danny Rand (Finn Jones) New Yorks beskyddare nummer ett. Danny har lämnat sitt kontor på Rand Enterprises och har tillsammans med Colleen Wings (Jessica Henwick) förvandlat hennes träningsstudio till en lägenhet där dom två nu lever tillsammans.

Den kriminella organisationen Handen är tillintetgjord men andra hot lurar istället strax runt hörnet. En gängkonflikt blossar upp i Chinatown som Danny och Colleen försöker att stoppa utan att använda våld och Davos (Sacha Dhawan) som i den första säsongen försökte få Danny att återvända till K'un-Lun har nu istället bestämt sig för att stanna och befria Danny från Iron Fist eftersom han anser att det är han som är den rättmätige ägaren av den kraften.

För att få hjälp med detta så slår han ihop sig med Joy Meachum (Jessica Stroup) som är otroligt bitter på både sin bror Ward (Tom Pelphrey) och Danny efter det som hände i den första säsongen.

Jag tyckte att den första säsongen började riktigt intressant men blev tråkigare ju längre den gick, den här andra säsongen fungerar för mig tvärtom. Den inleder ganska segt men tar ordentlig fart mot slutet och dom personligheter vi lärt känna genomgår här också en riktig förändring.

Joy som förut var en stillsam, ganska tillbakadragen kvinna tar här ordentlig plats med sitt privata korståg och Ward Meachum som var allt annat än en trevlig person visar här upp en helt annan sida.

Davos är ju en psykopat av sällan skådat slag men det är en karaktär som vi här får en del förståelse för ändå när vi i ett par tillbakablickar får följa han och Dannys uppväxt i klostret K'un-Lun och deras kamp mot sig själva och varandra för att vinna kraften Iron Fist.

Av en till synes slump så träffar Danny också den lite underliga Mary Walker (Alice Eve) som ska visa sig ha ett antal fingrar med i det mesta som händer och så får även Danny och Colleen hjälp av Kommissarie Misty Knight (Simone Missick) som med hjälp av sin konstgjorda arm (givetvis designad av Rand Enterprises) och kontakter inom lagens långa arm spelar en avgörande roll i den våldsamma och dödliga kampen.

Som sagt en serie som växer och där dom sista avsnitten är riktigt spännande och intensiva även om jag tycker att fajtingscenerna inte riktigt håller men där slutet är överraskande coolt och som verkligen öppnar för en fortsättning.

Fånge 951 (2025)

 

https://youtu.be/gZsmtrvLrpc?si=Kbx9jfcrmc6IziJG

Regi: Philippa Lowthorpe

Manus: Stephen Butchard

Efter en verklig händelse

Foto: Ole Bratt Birkeland

Musik: Dickon Hinchliffe

Scenografi: Stéphane Collonge & Gordon Grant

Producent: Jenny Frain

Iranskfödde Nazanin Zaghari Ratcliffe (Narges Rashidi) är på semester i Teheran med sin dotter för att hälsa på sin mor (Behi Djanati Atai), far (Bijan Daneshmand) och bror Mohammad (Kavé Niku) medan hennes man Richard (Joseph Fiennes) är kvar i London och arbetar.

När Nazanin och dottern ska återvända så blir hon gripen på flygplatsen i Teheran och utan förklaring inlåst i en isolerningscell. Efter flera förhör så döms hon sen för regeringsfientlig verksamhet till flera år i fängelse.

Efter ett tag så inser både Richard och Nazanin att hon är en bricka i ett politiskt spel som inletts många år tidigare och nu börjar en kamp för Richard att på hemmaplan försöka få sin fru släppt.

En mycket gripande historia som för bara några år sedan ägde rum på riktigt och som visar vilken makt den manliga regimen i Iran har och vilka medel dom använder sig av för att tysta alla frihetstörstande röster.

Joseph Fiennes och Narges Rashidi är strålande bra i dom två huvudkaraktärerna och detta drama blir en riktig känga till den engelska regeringen som framstår som både ointresserad och inkompetent i detta fall.

Spännande dramatiskt och tragiskt.

Planet Terror (2007)

 

https://youtu.be/KaWPHLZAZbg?si=AtNi_pwfA-Inf8ll

Regi: Robert Rodriguez

Manus: Robert Rodriguez

Foto: Robert Rodriguez

Musik: Robert Rodriguez

Scenografi: Steve Joyner & Jeanette Scott

Kostym: Nina Proctor

Producent: Robert Rodriguez, Quentin Tarrantino & Elisabeth Avellan

Kompisarna Robert Rodriguez och Quentin Tarrantino fick en idé om att göra varsin film under samlingsnamnet Grindhouse som skulle vara hyllningar till 70 och 80-talets B-filmer.

Tarantino regisserade Death Proof och Rodriguez gjorde Planet Terror.

Ett av människan framställt virus har spritt sig på en mindre ort i Texas och det här viruset förvandlar alla levande varelser till zombieliknande varelser som dödar allt i sin väg. Detta brutala virus för samman go-go dansaren Cherry Darling (Rose McGowan), vapen och kung-fu virtuosen El Wray (Freddie Rodriguez), Dr. William Block (Josh Brolin) och hans fru Dr. Dakota Block (Marley Shelton), sheriffen Hague (Michael Biehn) och hans bror, restaurangägaren J.T. (Jeff Fahey), vetenskapsmannen Abby (Naveen Andrews) och så den stenhårda Löjtnant Muldoon (Bruce Willis) som nu med alla tillgängliga medel måste rädda mänskligheten.

Den här filmen är en hyllning till 70 och 80-talets italienska zombiefilmer, slash och japansk gore och helt utan tanke på en historia med en röd tråd så har Rodriguez mer eller mindre bara fyllt 105 minuter med ett överflöd av blod, inälvor, skottlossningar, explosioner, slem och klägg, avhuggna kroppsdelar och naken hud. Hela filmen är inspelad så att det ser ut som en B-film från 1974, det är repigt och grynigt, klippningen har en hel del att önska och dialogen likaså men det är ändå en hel del goda skådespelare som då anstränger sig för att vara sämre än dom egentligen är förutom då kanske Quentin Tarrantino som spelar en sadistisk soldat och som faktiskt är dålig på riktigt.

Det är för mycket av allting och det är också meningen att det ska vara för mycket av allting men jag tycker ändå inte att Rodriguez får ihop det på ett tillfredställande sätt. Det äckliga tar över och då får allting annat liksom inte plats.

Det kunde ha blivit riktigt coolt om bara Rodriguez hade lättat lite på gasen ibland och istället rattat allting med lite feeling.

The Baker (2022)

 

https://youtu.be/H25P_C7Ft7c?si=DZINyVd_S9Z2sDRq

Regi: Jonathan Sobol

Manus: Paolo Mancini & Thomas Michael

Foto: Adam Swica

Musik: Igor Correia, Mark Domitric, Jeff Milutinovic & Tom Westin

Scenografi: Aidan Leroux & Chareese McLaughlin

Kostym: Muska Zurmati 

Producent: Doug Murray, William G. Santor & Nicholas Tabarrok

Historien om den äldre mannen som lever ett lugnt och tillbakadraget liv men som bär på ett grymt förflutet och som av en eller annan personlig anledning blir tvungen att lämna sin stillsamma vardag och ge sig ut för att ta hand om diverse busar har man sett på film många gånger och det har varit både bra och mindre bra produktioner.

Den här filmen är inte speciellt annorlunda egentligen utan lever nog mest på att Ron Perlman som spelar bagaren Pappi är riktigt charmig och bra i den karaktären.

Han lever i utkanten av någon större stad där han bakar sitt bröd varje morgon. Han verkar vara en rätt trött person som gör sina sysslor på samma sätt och i samma ordning dag efter dag ända till den morgonen då han får besök av sin son Peter (Joel David Moore) som han varken hört något ifrån eller sett på många år och med sig har han sin dotter Delphi (Emma Ho) som Pappi aldrig har träffat.

Peter behöver hjälp med barnvakt några timmar för att han ska fixa några affärer som han säger, kommer att förändra hans och dotterns liv. Motvilligt från båda håll så stannar Delphi hos Pappi i bageriet medan Peter åker iväg.

Senare så får Pappi ett samtal av en desperat Peter som verkar vara hotad och efter att han vräkt ur sig några konstiga meningar så hörs ett pistolskott innan samtalet bryts.

Det visar sig ju att Peter av en ren tillfällighet fått tag på ett parti knark som då givetvis tillhör en brutal gangsterboss vid namn Merchant (Harvey Keitel), vad inte Peter hade en aning om var att hans dotter vid tillfälle bytt ut varorna mot vanliga kläder som nu finns i en annan väska i bageriet.

I letandet efter en son som han inte vet lever eller är död så ser sig nu Pappi inblandad i ett dödligt spel där han och barnbarnet Delphi är jagade med en prislapp på deras huvuden och det är här som den stillsamma bagaren tar fram en personlighet från sitt tidigare liv som tar hand om allsköns mördare lika lätt med skjutvapen och knivar som händer och fötter.

Ett klassiskt upplägg utan några överraskningar men som ändå fungerar som bra underhållning och där skådespelarna ändå är riktigt bra.