Batman - Återkomsten (1992)

 

https://youtu.be/TlbtLfWvFbo?si=RWR9hLJ7UUZGE792

Regi: Tim Burton

Manus: Daniel Waters & Sam Hamm

Foto: Stefan Czapsky

Musik: Danny Elfman

Scenografi: Bo Welch & Cheryl Carasik

Kostym: Bob Ringwood & Mary E. Vogt

Producent: Tim Burton & Denise Di Novi

Under en längre tid så har det gått rykten om en fågelliknande men ändå mänsklig varelse som lever under Gothams gator. Nu i samma veva som den allt annat än gode industrimagnaten Max Shreck (Christopher Walken) får mer och mer makt i staden så försvinner borgmästarens spädbarn under en fejkad kidnappning och då dyker plötsligt den mytiska och hemska Pingvinen (Danny DeVito) upp ur kloakerna och blir Gothams hjälte när han lämnar tillbaka barnet. Shrek som vill bli av med den sittande borgmästaren är inte sen att utnyttja situationen till sin egen fördel och får nu idén att se till att Pingvinen ska bli ny borgmästare och att han då själv ska kunna styra staden i bakgrunden.

Shrecks sekreterare Selina (Michelle Pfeiffer) blir varse om planerna och Shreck försöker då i desperation mörda henne men hon överlever mirakulöst och när hon kommer till sans igen så har någonting underligt hänt med henne.

Shreck och Pingvinens samarbete grusas dock när det visar sig för folket att båda två bär på onda planer och nu får Bruce Wayne alias Batman (Michael Keaton) och hans alltiallo Alfred (Michael Gough) en hel del att stå i samtidigt som en ny kattliknande kvinnlig varelse börjar dyka upp på nätterna, en varelse som verkar balansera på gränsen mellan godhet och ondska.

Tim Burtons andra film om Batman är faktiskt snäppet bättre än den första. Här har han och fotografen Stefan Czapsky verkligen tagit det visuella ett par steg till, det är fantastiskt mörkt, mystiskt och vackert gotiskt. Vi får se två skarpa karaktärer i form av Pingvinen eller Oswald Cobblepot som han egentligen heter och Danny DeVito är ju helt enastående under den anskrämliga masken och lika bra trots ett galet överspelande är Michelle Pfeiffer som Catwoman.

Michael Keaton är lika bra här som Batman som i den första filmen även om han klumpigt ser ut att släpa på en dräkt och mantel som verkar väga ton.

Fantastiskt visuellt, dramatiskt, spännande och riktigt bra.

Populära Problem (2025)

 

https://youtu.be/I1GBtEtRTWk?si=wef9RGqWa7nw6voB

Regi: Sissela Benn & Ernst De Geer

Manus: Sissela Benn, Andreas Nygård, Isabella Rodriguez & Jonatan Unge

Foto: Jonathan Bjerstedt

Musik: Edvin Nahlin

Scenografi: Hilda Lorentzon

Producent: Sigrid Hemer Nordenhake & Amelie Svenstedt

Liv (Sissela Benn) och Ingmar (Jonatan Unge) har levt ihop i många år och har också dottern Linn (Olivia Andersson Jomaa) tillsammans. Nu har dock Liv tröttnat på att vara den som håller i ordning på allt som har med deras liv att göra och har bestämt sig för att göra slut. Hon vet att Ingmar skulle bli förkrossad om hon lämnade honom och bokar tid hos en parterapeut. Ingmar tror att anledningen är att förbättra deras förhållande medan Liv hoppas att terapeuten Erland (Erik Holmström) ska säga att dom borde separera eftersom dom är så olika.

Ett familjedrama som är bland det roligaste jag sett på länge, det är en blandning av äkta familjeproblematik och svart komik i absurdum där fantastiska repliker och dialoger avlöser varandra.

Jonatan Unge och Sissela Benn som spelar huvudrollerna och även skrivit detta är enastående i sina karaktärer Ingmar och Liv som lever i någon form av parallellt universum vilket gör att dom glider igenom det vardagliga livet med alla dess problem med lösningar som för en vanlig människa skulle te sig helt galet. 

Allt från barn och förskola, samliv, jobb och dejting gås igenom på samma filterlösa sätt och dom karaktärer såsom Ingmars dejt tillika EU Parlamentarikern Ingrid (Maja Rung), Livs agent Åsa (Jessica Liedberg), Ingmars mor Karin (Kajsa Ernst) och hennes pojkvän Mauritz (Emil Almén) är alla strålande.

Dom enda scenerna som jag ställer mig lite frågande till och som också inte tillför denna serie någonting är väl Ingmars kontakt med komikern Charlie som spelas av Petrina Solange, där vet jag inte riktigt hur manusförfattarna tänkt men för övrigt så är detta nog det roligaste man kan se just nu.

Denna serie i sex delar sågs på SVT Play

Hundra Dagar i Juli av Emelie Schepp (2024)

 

En sommarkväll i juli så försvinner Amanda Sundin från sitt hem i Motala medan hennes man Johan är och jagar några mil utanför staden.

Både polisen och Johan själv inleder en intensiv sökning och efter ett tag så hittas hennes bil och så kläderna prydligt ihopvikta vid Vätterns strand men några andra spår hittas aldrig.

Kommissarie Maia Bohm har precis flyttat till Motala från Ljungdalen i Härjedalen med sina barn Tim och Ella för att trettonårige Tim som har ett obotligt hjärtfel har fått plats på barnavdelningen i väntan på ett nytt hjärta.

Det har gått exakt ett år sedan Amanda Sundin försvann när hennes man Johan hittas i garaget skjuten i huvudet. Han överlever men ligger i koma och polisen ser detta som självmord men Maia och hennes nya kollega Greg Wallin misstänker ganska snabbt att någonting annat hänt.

För att lösa mordförsöket av Johan Sundin så måste dom åter börja rota i fallet med den försvunna Amanda och ju längre dom kommer och ju fler misstänkta dom får så inser Maia att det krävs att hon löser fallet snabbt för att hennes son ska kunna få ett nytt hjärta. En kamp mot klockan.

En tät och spännande thrillerhistoria. Det är mycket välskrivet och karaktärer som är lätta att ta till sig trots att det är första gången man lär känna dom. Historien har också ett antal överraskande svängar upp och ner, hit och dit med en dramatiskt känslosam avslutning.

Subservience (2024)

 

https://youtu.be/z6DLdqf0Bs0?si=giTDd7VRUK1itkZ2

Regi: S.K. Dale

Manus: Will Honley & April Maguire

Foto: Daniel Lindholm

Musik: Jed Palmer

Scenografi: Alexei Karaghiaur

Producent: Jon Berg, Jeffrey Greenstein, Yariv Lerner, Les Weldon

Tanner Mobley, Greg Silverman, Robert Van Norden & Jonathan Yunger

Vi befinner oss någon gång i framtiden då vetenskapen har utvecklat verklighetstrogna androider som mer och mer ersätter människan som arbetare. Nick (Michele Morrone) jobbar som arbetsledare på ett byggföretag, är gift med Maggie (Madeline Zima) som ligger på sjukhus i väntan på en hjärttransplantation och tillsammans har dom barnen Isla (Matilda Firth) och Max (Jude Greenstein).

När Maggie blir inlagd på sjukhuset så skaffar Nick en gynoid för att få hjälp med hushållssysslor och barnen och Isla döper henne till Alice (Megan Fox).

Nick får information om att alla anställda på byggarbetsplatsen kommer att få gå men att han själv kommer att få behålla jobbet som arbetsledare men nu över en grupp robotar. 

När Nick en kväll sitter och tittar på sin favoritfilm Casablanca och Alice har svårt att förstå det känslosamma delarna i filmen så hjälper Nick till att radera hennes minne så att hon kan göra en omstart och själv lägga till dom detaljer som gör att hon ska kunna känna någonting som påminner om känslor.

När Nick kommer ur duschen en kväll så förför Alice honom för att lindra hans stress och det slutar med att dom ligger med varandra.

En variant av Terminator kan man väl kalla denna sci-fi thriller där vi ännu en gång får uppleva en blåögd lättmanipulerad man som faller för en vacker kvinna men som i denna historia givetvis är en livsfarlig maskin som gör vad som helst för att skydda sin ägare om det så handlar om att döda hans vänner eller till och med resten av familjen.

En förutsägbar och tråkig film med skådespelare så själlösa att man knappt vet vilka som ska föreställa androider och vilka som är riktiga människor.

Villostråt av Björn Hellberg (2025)

 

Jag var ju något negativ i min recension av Björn Hellbergs förra bok om kriminalkommissarien Sten Wall, det kändes som om författaren hade tröttnat på sina karaktärer och skrivit den historien bara för att det skulle göras men jag måste säga att den här berättelsen verkligen var ett lyft och hade ett helt annat driv än den förra.

En populär organist och körledare i Stadens kyrka hittas brutalt mördad och det här blir inledningen till ett fall som visar sig bli ett av Sten Wall och hans kollegors allra svåraste. Mördaren lämnar gåtor efter sig som leder till den italienska kompositören Antonio Vivaldi men andra spår än det har inte polisen även om dom pratar med mängder av vänner, bekanta och familjer till offren.

En lite annorlunda historia där det finns ett i sig dramatiskt sidospår men som inte har någonting med huvudberättelsen att göra och där undrar jag varför den delen ens är med och sen så är det precis som i den förra boken, det finns inga nyanser mellan karaktärerna. Alla pratar som gamla gubbar och tanter oavsett om dom är tonåringar, medelålders eller över 60.

Denna historia är ändå klart bättre än föregångaren och det är svårt som läsare att lista ut vem gärningspersonen är ända till slutet.

Agent Carter - Säsong 2 (2016)

 

https://youtu.be/amoTm3mRdkY?si=TCSWbaeZYzb6kJ1B

Regi: Jennifer Getzinger, Metin Hüseyin, David Platt,

Lawrence Trilling & Craig Zisk

Manus: Eric Pearson, Lindsey Allen, Sue Chung, Brant Englestein,

Tara Butters, Chris Dingess, Michele Fazekas, Jose Molina & Brandon Easton

Foto: Edward J. Pei

Musik: Christopher Lennertz

Scenografi: Kenneth Hardy

Kostym: Giovanna Ottobre-Melton

Producent: Sara E. White

Efter den första säsongens händelser så har nu kommissarie Daniel Sousa (Enver Gjokaj) lämnat New York för att bli lokal chef för SSR i Los Angeles. När en ung kvinna hittas i en sjö fastfrusen inuti ett isblock trots att det är 30 grader varmt utomhus så skickas Agent Peggy Carter (Hayley Atwell) ner för att bistå sin gamla kollega och då får hon också ånyo samarbeta med Edwin Jarvis (James D'Arcy) som tillsammans med sin fru Ana (Lotte Verbeek) bor i ett av företagsledaren och miljardären tillika Carters goda vän Howard Starks (Dominic Cooper) enorma hus i staden.

Efter påbörjad undersökning av fallet så kommer dom i kontakt med vetenskapsmannen Jason Wilkes (Reggie Austin) på företaget Isodyne Energy och efter att ha fått en del upplysningar av honom så börjar genast mäktiga krafter att blanda sig i polisens arbete och det verkar som om höga politiker och företagsledare är inblandade i något som har med atomkraft att göra.

Denna andra säsong med SSR agenten Peggy Carter är fortfarande underhållande och det är förbannat snyggt visuellt men handlingen håller inte riktigt samma klass som den första, det är bland annat en hel del tillbakablickar och drömmar som kanske känns lite onödiga och som inte tillför berättelsen något egentligen. Samspelet mellan Peggy Carter och Edwin Jarvis är liksom i den första säsongen seriens komiska tyngd och fungerar strålande, det är spännande till och från och skådespelarna är mycket bra i sina karaktärer och slutet öppnar även för en tredje säsong men vad jag vet så ligger serien på is efter dåliga tittarsiffror i USA.

Pusher (1996)

 

https://youtu.be/AEIwMsqee-A?si=uCqvt2psjfwF6db0

Regi: Nicolas Winding Refn

Manus: Nicolas Winding Refn & Jens Dahl

Foto: Morten Söborg

Musik: Povl Kristian & Peter Peter

Scenografi: Kim Lovetand Julebaek

Producent: Henrik Danstrup

Frank (Kim Bodnia) och hans polare Tonny (Mads Mikkelsen) är knarklangare i mellanskiktet i Köpenhamns undre värld där dom lever dag för dag, köper och säljer droger och spenderar pengarna vartefter dom kommer in. Frank har ett förhållande med den prostituerade Vic (Laura Drasbaek) och mot betalning så kan han gömma drogerna i hennes lägenhet. Hon hoppas på ett seriöst förhållande vilket Frank är måttligt intresserad av.

Franks gamla cellkamrat Hasse (Peter Andersson) från Sverige lockar in honom i en större affär där Frank är tvungen att låna pengar av den serbiske knarkbossen Milo (Zlatko Buric) men förlorar både knark och pengar vid ett tillslag och nu kräver Milo tillbaka dubbelt så mycket pengar om han inte ska skicka den brutala Radovan (Slavko Labovic) på honom.

En vecka i en knarklangares liv kan man väl kort summera detta mörka drama som. Det är otroligt närgånget och intensivt och en nästintill dokumentär känsla över hela produktionen. Kim Bodnia är enastående bra som Frank och äger varje scen han är med i, han är som en blandning av ett skarpladdat vapen och ett stort varmt hjärta på en och samma gång men en man som är fast på vägen i riktning mot helvetets avgrund.

Utan att ha personlig erfarenhet av detta liv så känns det ändå realistiskt och oputsat i varje detalj. Det är dramatiskt spännande och tragiskt.