The Defenders (2017)

 

https://youtu.be/MAbjq7ydKDI?si=MMGeMwp5-3dzav5e

Regi: S.J. Clarkson, Phil Abraham, Farren Blackburn, Uta Briesewitz,

Félix Enríquez Alcalá, Peter Hoar & Stephen Surjik

Manus: Douglas Petrie, Marco Ramirez, Lauren Schmidt Hissrich & Drew Goddard

Foto: Matthew J. Lloyd & James McMillan

Musik: John Paesano

Scenografi: Loren Weeks

Producent: Evan Perazzo

I jakten på den kriminella organisationen Handen och dess återupplivade mördare Elektra (Elodie Yung) så har den fört samman advokaten Matt Murdock alias Daredevil (Charlie Cox), Luke Cage (Mike Colter), Danny Rand alias Iron Fist (Finn Jones) och Jessica Jones (Krysten Ritter) och tillsammans med Colleen Wing (Jessica Henwick), sjuksköterskan Claire Temple (Rosario Dawson), Stick (Scott Glenn) och poliskommissarie Misty Knight (Simone Missick) som nu med tänjande av lagar och regler en gång för alla tänker stoppa den flera hundra år gamla organisationen.

Handens uråldriga fem fingrar Alexandra Reid (Sigourney Weaver), Madame Gau (Wai Ching Ho), Murakami (Yutaka Takeuchi), Bakuto (Ramón Rodríguez) och Sowande (Babs Olusanmokun) har som mål att kidnappa Iron Fist för att åter öppna portarna till K'un Lun och staden New York och dess invånare kommer utan betänkligheter att offras i samma veva.

Visst är det väl en kul idé att sammanföra dessa fyra New York-baserade brottsbekämpare och låta dom ta hand om Handen med hjälp av alla sina övernaturliga förmågor och här får dom också alla chanser att använda sig av dom eftersom det fajtas mer eller mindre hela tiden i en sådan hastighet och mängd att man nästan blir lite mätt på det.

Alla fajtingscener är snyggt gjorda men man tycker ändå att med tanke på dom inblandades krafter att dom borde ha kunnat avsluta dessa slagsmål bra mycket tidigare och effektivare än dom gör och så blir man ju lite förbannad på att dom ska vara så mesiga när det gäller att ta livet av dessa brutala mördare som dom faktiskt strider emot och där kommer ju Stick in som en frisk fläkt som absolut inte tvekar att avlägsna huvuden på sina motståndare.

Actionunderhållning och spänning och så en del humor mitt i allt som mest Jessica Jones står för.

The Asylum (2014)

 

https://youtu.be/rawTSQ1RKQ0?si=yKpLw_CzmjhRCjte

Regi: Brad Anderson

Manus: Joe Gangemi

Efter en bok av Edgar Allan Poe

Foto: Thomas Yatsko

Musik: John Debney

Scenografi: Alain Bainée

Kostym: Thomas Oláh

Producent: Mark Amin, Bruce Davey & Mel Gibson

Den unge psykiatrikern Edward Newgate (Jim Sturgess) från Oxford anländer till det enorma mentalsjukhuset Stonehearst där meningen är att han ska avsluta sin utbildning. Han tas emot av sjukhustes chef Dr. Silas Lamb (Ben Kingsley) och får en rundvandring på sin nya arbetsplats.

Newgate börjar ganska snabbt tvivla på Lambs ganska oortodoxa metoder där han inte använder sig av drogrelaterade mediciner utan istället uppmuntrar patienternas vanföreställningar och galenskap. Lambs närmaste man Mickey Finn (David Thewlis) verkar dessutom vara en person som inte drar sig för att använda sig av våld i tid och otid.

Newgate blir förälskad i patienten Eliza Graves (Kate Beckinsale) och samtidigt så upptäcker han att sjukhustes riktiga personal sitter inlåsta i källaren under byggnaden. Det visar sig att Lamb och Finn som egentligen är intagna drogat överläkaren Benjamin Salt (Michael Caine) och hans personal och tagit över sjukhuset.

Det känns lite konstigt att sätta ett ganska lågt betyg på denna film eftersom jag egentligen inte har så mycket att klaga på. Skådespelarna är jättebra i sina karaktärer, fotot är strålande, den gotiska scenografin och kostymerna likaså och historien som ju Edgar Allan Poe skrev på 1800-talet är enastående skruvad men det är ganska tråkigt helt enkelt. Filmen lyfter aldrig och jag tror att det beror på att regissören Brad Anderson inte lyckats med att fästa ihop alla bra detaljer till en intressant helhet.

Rendezvous av Björn Hellberg (2024)

 

Elitisterna är en ökänd sammanslutning i Den Lilla Staden och som delar invånarna i två läger. Deras mål är att uppfostra morgondagens idrottsstjärnor men allt som oftast så sker detta på ett hårt, nästan brutalt sätt vilket gjort att dom fått flera polisanmälningar på sig.

En morgon så hittas Elitisternas huvudtränare mördad i duschrummet på deras anläggning vilket för med sig att Kommissarie Sten Wall och hans kollegor nu har ett gediget arbete framför sig med misstänkta både inom Elitisterna och bland dom som tidigare anmält dom.

Detta är den 28:e boken om Kommissarie Sten Wall och personligen så tyckte jag att det var den sämsta i samlingen. Den är långsam (nu brukar i och för sig inte Hellbergs berättelser vara så actionfyllda) och faktiskt tråkig och det känns som om författaren tappat den där fingertoppskänslan i skrivandet som tidigare funnits där. Den kändes gammalmodig på något sätt där karaktärerna mer skulle passa in på 80-talet än nu.

Näe, jag blev faktiskt besviken på denna historia.

Iron Fist - Säsong 1 (2017)

 

https://youtu.be/oV2NEziEIgQ?si=tILcZFax8aj9MirR

Regi: Stephen Surjik, John Dahl, Farren Blackburn, Uta Briesewitz, Deborah Chow,

Andy Goddard, Peter Hoar, RZA, Miguel Sapochnik, Tom Shankland,

Kevin Tancharoen & Jet Wilkinson

Manus: Scott Buck, Dwain Worrell, Tamara Becher, Pat Charles,

Quinton Peeples, Scott Reynolds, Ian Stokes & Cristine Chambers

Foto: Manuel Billeter & Christopher LaVasseur

Musik: Trevor Morris

Scenografi: Loren Weeks

Producent: Evan Perazzo

Som vanligt när det handlar om serier från Marvel så är det massor med regissörer och manusförfattare inblandade i produktionen och det fungerar bra ibland men här är det så tydligt med skillnaderna från avsnitt till avsnitt, det är tyvärr inte ett jämnt och bra flyt i berättelsen och det är synd för inledningen är hur intressant och bra som helst.

En dag så kommer en ung man, barfota med ryggsäck och slitna kläder in på ett av New Yorks största företag Rand Enterprises och presenterar sig som Danny Rand (Finn Jones) en av delägarna till företaget men också en som alla trott dog i en flygolycka 15 år tidigare.

Danny blir givetvis utkastad från byggnaden men ger sig inte och får till slut träffa hans barndomsvänner tillika syskonen Joy (Jessica Stroup) och Ward Meachum (Tom Pelphrey) som nu styr företaget.

Dom tvivlar också till en början att det verkligen är Danny och det blir inte bättre av att han berättar att han överlevt flygolyckan i Himalaya, tagits om hand om av munkar från klostret K'un Lun som sen uppfostrat honom till en av deras egna.

Som sagt så är inledningen till den här serien riktigt bra men sen så händer någonting med karaktären Danny Rand som tog bort en hel del av den där spännande mystiken kring honom och det där med att han valts ut av munkarna till att bli en Iron Fist med övernaturliga krafter i högernäven. Det kanske är meningen av manusförfattarna att Danny som till en början är en problemfri, glad och positiv person förändras när han kommer till civilisationen där pengar och makt styr allting och där han själv som innan bara ägt dom kläder han har på kroppen helt plötsligt finner sig vara miljardär. Personligen så tappade jag då lite av intresset för honom och karaktärerna runtomkring honom blev intressantare som Joy och Wards far Harold (David Wenham) som alla utom Ward trott vara död sen flera år, Colleen Wing (Jessica Hemwick) som driver en träningsstudio och bär på en del hemligheter, Joy som mer och mer ställer sig på Dannys sida och så sjuksöterskan Claire (Rosario Dawson) som dyker upp i nästan alla Marvelserier och så Ward som spelas utomordentligt bra av Tom Pelphrey, han är den som håller uppe den här serien och gör att man både skrattar och häpnar så fort han är i bild.

Till och från är det bra och spännande med en hel del coola fightingscenerier men det är alldeles för ojämnt för att det ska hålla en hög nivå i 13 avsnitt.

Sanningen - Säsong 2 (2025)

 

Regi: Johan Lundin

Manus: Camilla Ahlgren, Alex Haridi & Martin Asphaug

Foto: Simon Pramsten & Gabriel Mkrttchian

Musik: Andreas Tengblad

Scenografi: Lars Rickard Wiren

Producent: Anna Wallmark & Sigrid Hemer Nordenhake

Efter dom senaste händelserna så har Iris (Sofia Helin) fått ta ett steg tillbaka i KallaFall gruppen, istället så har Jens (Håkan Bengtsson) tagit över som gruppledare.

En herrgård med en riktigt skruvad familj där fadern försvann mystiskt för några år sedan blir ett fall som tas upp igen och det dröjer inte länge förrän en kropp hittas men är det verkligen den man letar efter?

Iris drivs mer av att få tag i den man hon misstänker ligga bakom mordet på hennes sambo för en tid sedan än dom mordfall hon egentligen borde koncentrera sig på och det här gör att hon bland annat drar iväg till Spanien när hon får upp ett spår efter honom vilket är en avstickare som jag personligen inte tyckte tillförde någonting förutom att huvudpersonen bara snärjde in sig ännu mer i sina hämndlystna tankar.

Skådespelarna är riktigt bra och samspelet mellan Sofia Helin och Kajsa Ernst som spelar Kerstin är superbt. Själva historien är dramatisk och spännande med en hel del svängar men den knorr på slutet känns ett steg för mycket och till slut så når den här säsongen inte riktigt upp till den första. 

A Quiet Place Part II (2020)

 

https://youtu.be/BpdDN9d9Jio?si=cMLgmlCFAlJzIuaG

Regi: John Krasinski

Manus: John Krasinski

Foto: Polly Morgan

Musik: Marco Beltrami

Scenografi: Jess Gonchor

Producent: Michael Bay, Andrew Form,

Brad Fuller & John Krasinski

Efter händelserna i den första filmen så har Evelyn (Emily Blunt) och hennes barn Regan (Millicent Simmonds), Marcus (Noah Jupe) och det nyfödda barnet lämnat gården där hennes man Lee (John Krasinski) dödats av dom utomjordiska monstren.

Dom möter Emmett (Cillian Murphy), en tidigare vän till familjen som nu är ganska misstänksam mot allt och alla efter att ha förlorat hela sin familj men när Regan verkar ha hittat en kodad signal på radion hon alltid bär med sig som indikerar om en säker tillflyktsort på en närliggande ö så beger sig hon och Emmett iväg för att undersöka detta.

I den första filmen så kastades vi ju direkt in i handlingen utan att få veta varför saker och ting skedde, i denna andra film så får vi en viss kännedom om vad som hänt innan även om vi ännu inte vet varifrån dessa varelser kommer och varför dom är här på vår planet.

Nu vet vi tittare också hur dom här groteska varelserna ser ut så i den här filmen så har inte filmmakarna hållit dom i skuggan utan visar dom i sin helhet och ganska ofta också.

Vi vet att dom inte ser någonting utan enbart går på hörsel vilket innebär att dom människor som överlevt måsta vara helt tysta för att inte anfallas av dessa fruktansvärt snabba och brutala varelser.

Det är en intensivt spännande film och jag kom på mig själv med att sitta och vara så tyst som möjligt för att inte väcka någonting obehagligt men den håller ändå inte riktigt samma kvalitét som den första som satt ihop mera på ett bättre sätt.

Veronika - Säsong 2 (2025)

 

https://youtu.be/3dK_IVVKPwo?si=797rpCakGY6BjQlW

Regi: Mikael Håfström

Manus: Katja Juras, Anna Ströman Lindblom & Charlotte Lesche

Foto: Johan Phillips

Musik: Mikkel Hess

Scenograf: Elin Peedu

Producent: Mathias Gruffman & Calle Jansson

Veronika (Alexandra Rapaport) och Tomas (Tobias Santelmann) har separerat och Veronika har precis flyttat in i sin mosters gamla hus. Barnen Liv (Sarah Rhodin) och Simon (Eddie Eriksson Dominguez) bor tillfälligt hos Tomas.

Veronika som varit sjukskriven sen det förra fallet ska nu börja jobba inom polisen igen men enbart ha inre tjänst men när en man kommer in på polisstationen och säger att han mördat sin fru så vill kommissarie Nassir (Arvin Kananian) ha med Veronika ut på fältet igen. Veronika försöker läsa sina syner så gott det går och gör allt för att få träffa barnen mer samtidigt som hon blir mer och mer involverad i ett fall där en religiös sekt på något sätt verkar inblandad som också visar sig ha med Veronikas moster att göra. 

Den här säsongen är inte alls lika mörk och tung som den första även om det innehåller fler hemska syner för både Veronika och hennes son Simon. Historien har ett högre tempo, skådespelarna riktigt bra i sina karaktärer och så är det en klurig skruv där många detaljer i slutändan fäster i varandra med en liten öppning för ännu en säsong.