Mortal (2020)

 

https://youtu.be/7fyR7hdbP3M?si=hW8sEnfotXvPnXvn

Regi: André Övredal

Manus: André Övredal, Norman Lesperance & Geoff Bussetil

Foto: Roman Osin

Musik: Marcus Paus

Production Design: Karl Júlíusson

Klippning: Patrick Larsgaard

Producent: Rory Aitken, John Einar Hagen, 

Brian Kavanaugh-Jones & Ben Pugh

Det här är en fascinerande och annorlunda film som inleds som en mystisk thriller men för att sen efter halva historien förändras och där både fantasy och gamla gudasagor blir en del av handlingen.

Fotot av Roman Osin är helt strålande och historien tar verkligen tag i en även om skådespelarna kanske inte till fullo tar sig innanför kläderna på sina karaktärer. Det är spännande och mest för att man sitter med så mycket frågetecken som man vill ha svar på och tyvärr så knyts alla trådar inte upp ordentligt, det känns nästan som en öppning för en uppföljare i slutet.

Allting kretsar runt Eric (Nat Wolff) som verkar ha en förmåga att kunna frambringa både oväder och eld bara genom sina känslor och så Christine (Iben Akerlie) som ser igenom det där hotet som alla andra ser. Givetvis så råkar Eric av misstag döda en ung pojke och blir jagad av både polis och militär som går efter det klassiska "att skjuta först och prata sen".

Allting kulminerar på en gård där det visar sig att flera dött i en brand för en tid sedan och där Eric varit inblandad men det är också en plats där det går historier om en samlingsplats för asagudarna.

Jag hade lite svårt att betygsätta denna film, jag hade hoppats på mer i slutet men vägen ditt är verkligen intressant och spännande och den här filmen visar ju än en gång att norska filmskapare är bra mycket modigare än dom svenska.

Finding Neverland (2004)

 

https://youtu.be/8ELet8kRsP8?si=buqU1hHil5yBcR6z

Regi: Marc Forster

Manus: David Magee

Efter en pjäs av Allan Knee

Foto: Roberto Schaefer

Musik: Jan A.P. Kaczmarek

Production Design: Gemma Jackson

Kostym: Alexandra Byrne

Klippning: Matt Chesse

Producent: Nellie Bellflower & Richard N. Gladstein

Det är år 1903 i London och den berömde dramatikern J.M. Barries (Johnny Depp) senaste pjäs har mer eller mindre blivit ett fiasko vilket han faktiskt anade redan före premiären. Detta sätter press på honom att skriva ihop någonting snabbt som kan dra folk eftersom hans producent och finansiär Charles Frohman (Dustin Hoffman) annars riskerar att förlora sin teater.

En dag när han sitter och bollar idéer med sig själv på en parkbänk så kommer han i kontakt med en samling grabbar som är i parken med sin mor, änkan Sylvia Llewelyn Davies (Kate Winslet) som visar sig vara dotter till den berömda författaren George L. du Maurier.

Barries blir fascinerad av familjen och den mängd fantasi som pojkarna har speciellt den unge Peter (Freddie Highmore) och det här gör att han inte bara får en massa idéer till historier utan upptäcker att han själv gör en resa tillbaka till barndomen och till alla låtsasvärldar som han där skapat.

Barries fru Mary (Radha Mitchell) uppskattar dock inte att han tillbringar mer och mer tid med familjen Llewelyn och även Sylvias mor Emma du Maurier (Julie Christie) som ser sin plats hotad ju mer inflytande Barries får på hennes barnbarn.

Johnny Depp är enastående bra som författaren J.M. Barries och hans väg till att han skriver pjäsen och romanen Peter Pan. Han bjuder verkligen oss tittare in i en sagolik värld där man hand i hand med honom får lära känna honom, hans hjärta och själ och hans karaktärer.

Skådespelarna runtomkring Depp är också strålande i varje scen, i minsta detalj och även om filmen vandrar på i ett lugnt och behagligt tempo så är det dramatiskt från början till slut, i varje applåd på teatern till dom tårar som fälls av saknad och kärlek. 

Luke Cage - Säsong 1 (2016)

 

https://youtu.be/NrRXja5WUpY?si=pfEg0rIiwHFpMxNr

Regi: Andy Goddard, Marc Jobst, Clark Johnson, Stephen Surjik, Paul McGuigan,

Phil Abraham, Magnus Martens, Sam Miller, Vincenzo Natali, Guillermo Navarro,

Tom Shankland & George Tillman Jr.

Manus: Cheo Hodari Coker, Matt Owens, Nathan Louis Jackson, Akela Cooper,

Aïda Mashaka Croal, Jason Horwitch, Charles Murray & Christian Taylor

Foto: Manuel Billeter

Musik: Ali Shaheed Muhammad & Adrian Younge

Production Design: Loren Weeks & Toni Barton

Klippning: Miklos Wright, Jonathan Chibnall & Tirsa Hackshaw

Producent: Gail Barringer, Akela Cooper & Aïda Mashaka Croal

Luke Cage (Mike Colter) som hade en fling med privatdetektiven Jessica Jones i den första säsongen av hennes serie har flyttat från området Hell's Kitchen och slagit sig ner i Harlem där han under dagtid jobbar för den äldre Pops (Frankie Faison) på hans frisörsalong där han städar och på kvällarna så arbetar han i köket på nattklubben Harlem's Paradise som drivs av gangstern Cornell "Cottonmouth" Stokes (Mahershala Ali).

Pops är den ende som vet om att Luke har övernaturliga krafter och försöker få honom att använda dessa till att göra gott i området men Luke vill inte ha den uppmärksamheten som det skulle innebära.

När hans vänner blir inblandade och drabbade så ser han dock ingen annan utväg än att se till att rättvisa skipas.

När Luke Cage i den här serien börjar klappa på buset i stadsdelen Harlem så får han inte bara Cottonmouth och hans närmaste man Shades (Theo Rossi) efter sig utan också kommissarien Misty Knight (Simone Missick) och hennes kollega Rafael Scarfe (Frank Whaley), den tvivelaktiga politikern Mariah Dillard (Alfre Woodard) och så den mystiske och brutala Diamondback (Erik LaRay Harvey) som också visar sig bära på hemligheter från Luke's förflutna. Precis som i serierna om Daredevil och Jessica Jones så dyker sjuksköterskan Claire Temple (Rosario Dawson) även upp här för att plåstra om hjälten och i den här historien så går det faktiskt lite längre än så.

Det är händelserikt och till och från riktigt spännande men historien faller isär alltför många gånger under dom 13 avsnitt den pågår. Det är en mängd olika regissörer och manusförfattare som ligger bakom och det visar sig också, det är till och från ordentligt spretigt, klippningen som jag i vanliga fall inte brukar engagera mig i är ibland riktigt usel och tyvärr så är inte Mike Colter så pass bra skådespelare att han klarar av att bära upp en egen serie på sina axlar.

Jag tror han är bättre än så här, det visade han faktiskt i Jessica Jones men han behöver nog rätt regissör att luta sig emot.

Sjömannen av Lars Kepler (2025)

 

Den här boken av författarparet Lars Kepler är en kollektion bestående av sex kortare berättelser som dom skrivt under åren men som aldrig förut givits ut.

En pappa måste utföra ett mord på sin arbetsplats för att rädda sin son, en känd journalist blir förälskad i en misstänkt seriemördare, en advokat blir indragen i en brutal konspiration, två tonårsflickor hamnar mitt i en dödlig lek kallad Clown och Spegel och så får vi följa Jurek Walters mörka resa från barndomen till att bli sveriges mest fruktade seriemördare.

Det är som vanligt detaljerat och tajt skrivet, obehagligt både psykiskt och fysiskt och det enda minuset är väl att man skulle vilja haft lite mer av några historier.

 

Lilla Kycklingen (2005)

 

https://youtu.be/VUBFCaWiQ28?si=jMzA3jKft03yQdM1

Regi: Mark Dindal

Manus: Steve Bencich, Ron J. Friedman, Ron Anderson, Mark Dindal & Mark Kennedy

Musik: John Debney

Producent: Randy Fullmer

Den här filmen bygger lite grann på den klassiska sagan "Pojken som Ropade Varg" förutom då att när Lilla Kycklingen (Zach Braff) en dag larmar om att himlen håller på att ramla ner så ljuger han inte.

Lilla Kycklingens larm skapar panik i staden och när allt lugnat ner sig och ingen himmel ramlat ner så förändras hans liv för alltid.

Han blir retad och utfryst och hans far Buck Cluck (Garry Marshall) får skämmas så fort han går utanför dörren.

Lilla Kycklingen har tre vänner, ankan Abby Mallard (Joan Cusack), grisen Runt of The Litter (Steve Zahn) och fisken Fish out of The Water (Dan Molina) och när han ännu en gång inser att himlen ramlar ner så är det dom han kontaktar istället för att slå larm.

Filmen inleds i ett brutalt tempo när Lilla Kycklingens larm håller på att förgöra staden och dess invånare och det är också filmens höjdpunkt för efter den inledningen så känns det lite som om manusförfattarna tappar idéer och då också den fart som byggts upp. Det är en hel del humor som kanske vuxna förstår bättre än barn och speciellt om man har sett en del film i sitt liv men barnen kan nog uppskatta alla roliga karaktärer.

Visst finns det en allvarlig del i den här historien också. Lilla Kycklingen lever ensam med sin pappa, mamman har vandrat vidare och pappan som är en gammal idrottshjälte i staden vet väl inte riktigt hur han ska uppfostra sin lille son speciellt inte efter skandalen då Lilla Kycklingen behövt hans stöd som mest.

Den här filmen hade nog blivit mer uppmärksammad om den inte kommit just vid den tiden då både Shrek och Toy Story dominerade den animerade genren.

Helt okey underhållning är det och jag skrattade gott ett antal gånger i början av filmen.

Där Solen alltid Skiner (2025)

 

https://youtu.be/HPCO4FC31Ds?si=8Owj1YrKSfTMhuNA

Regi: Felix Herngren

Manus: Maria Nygren, Josefin Johansson & Felix Herngren

Foto: Trolle Davidson & Viktor Davidson

Production Design: Lula Berger

Musik: David Larson

Producent: Sussan Treschow

Dom två bröderna Timmy (Jerka Johansson) och Tom Kraft (Per Lasson) äverkligen varandras motsatser. Timmy är gift med Maja (Rakel Wärmländer), är snickare med ett företag som är på randen till konkurs medan Tom som är gift med Petra (Lisa Linnertorp) är miljardär boende i en enorm villa på Mallorca.

Tom har precis köpt sitt andra hus på ön som han ska ha som semesterhus uppe i bergen samtidigt som Petra håller på med att planera för hans 50-årsdag som ska firas med en massa vänner både från Sverige och Mallorca.

Under festen så drabbas Tom av något som liknar en hjärtattack och i ambulansfärden tillsammans med sin bror när han tror att han ska dö så skänker han sin nyinköpta villa till Timmy.

En riktigt rolig och dramatisk komedi med fantastiska skådespelare i mindre och större roller såsom Suzanne Reuter, Claes Månsson och Peter Magnusson. Förvecklingar och pinsamheter, hemligheter, lögner och svek där kärleken ändå håller ihop allting.

Jag hade gett serien en 4 i betyg om historien i det sista avsnittet inte rasat på i ett sådant okontrollerat tempo som det gjorde, det som pusslats ihop så bra i fem avsnitt kändes lite för mycket i det sjätte och sista men det kommer en säsong 2 så småningom och då kanske det fäster sig.

Träpatronerna - Säsong 1 (1984)

 

Regi: Lars G. Thelestam

Manus: Bengt Bratt

Under den senare delen av 1800-talet hade skogsindustrin formligen exploderat i Sverige. Mäktiga sågverksägare köpte upp skogar av bönder uppe i norra landet och allt som oftast så lurade dom markägarna på en massa pengar. Disponent Enhammar (Rune Turesson) är en av företagsledarna som med alla medel försöker roffa åt sig så mycket skog det bara går och det gör han med hjälp av den skoningslösa Inspektorn Mårtensson (Dan Sjögren) som personligen besöker dom bönder vars skog han vill åt.

En av bönderna, den hårdnackade Olof Jonsson (Gunnar Öhlund) vägrar att sälja och hamnar genast på Mårtenssons svarta lista. Jonssons granne Isac Ödmark (Tommy Johnson) säljer däremot och får möjlighet att för en stund känna på att ha lite pengar men när han lägger det mesta på alkohol så sinar kassan snabbt.

Jonssons son Per (Bengt Bauler) och Ödmarks son Nils (Jan-Erik Hagström) beslutar sig för att lämna skogarna och bege sig till Sundsvall för att söka lyckan på Enhammars såg men livet i storstaden är inte så enkelt som dom två unga männen trott.

Även om jag själv inte fanns när den här serien utspelar sig så känns den verkligen realistisk i alla sina detaljer. Skådespelarna är enastående i alla sina goda, onda, fattiga och välbärgade karaktärer och det känns verkligen som om man är på plats när skogsindustrin med alla positiva och negativa följder i landet växer fram.

Ibland så känns serien dock kanske lite långsam och skulle nog ha tjänat på att vara lite kortare.