torsdag 1 januari 2026

Tidstjuven (2025)

 



Production Design: Pia Wallin
Musik: John Rammelt


I den lilla orten Kråksjö så bor den 11-åriga Clint Östskog (Gusten Wickberg). Clint har hatat Julen ända sedan hans pappa Pontus (Richard Ulfsäter) försvann mystiskt på Julafton för fem år sedan.
Hans mamma Moa (Maja Rung) och syster Vida (Blanca Eliasson) pyntar och firar Jul i hemlighet medan Clint håller sig undan den helgen men han har aldrig gett upp hoppet om att få sin pappa tillbaka och chansen kommer när den mystiska mannen Bildsköne Bengtsson (Simon J. Berger) dyker upp från, till synes tomma intet.
Det visar sig att Bengtsson äger en kikare som han reser i tiden med och han håller till under ortens kyrkoruin där han har en enorm samling av saker som han stulit under sina tidsresor.

Clint inser att hans pappa antagligen finns i någon annan tidsålder och vill gärna låna kikaren för att leta men Bengtsson vill inte gärna släppa ifrån sig den magiska tidsmaskinen men lovar att hjälpa till med letandet, speciellt när han får veta att Clints pappa kanske letat efter den ökända Kråksjöskatten.

Samtidigt så har den elaka Cindy (Lisette T. Pagler) och hennes assistent Ingo (Christoffer Nyqvist) från den närliggande orten Överhult börjat att smyga runt i Kråksjö vilket gör Moa misstänksam eftersom hon är turistansvarig och Överhult en konkurrent när det handlar om turism.

Julkalendern 2025 är som så många andra dom senaste åren en fantasyberättelse där det färdas i tid och rum och det är en rätt rolig historia där det finns oändliga möjligheter att leka med historien och en del kända karaktärer som t.ex Gustav vasa som gör ett tillfälligt besök i vår tid och där han bland annat får uppleva lösgodis vilket genast blir en favorit hos kungen.

Det finns dock en del scener som känns lite billiga sen så tycker jag inte att barnen riktigt håller skådespelarmässigt detta år, vilket är synd eftersom dom ändå är en stor del av själva historien.

Kul serie är det ändå och Simon J. Berger är riktigt bra som den självupptagne Bengtsson som egentligen är mera intresserad av att hans frisyr ska ligga rätt och mustaschen vara ordentligt fixad än att hjälpa Clint.




tisdag 30 december 2025

Hotel Artemis (2018)

 



Manus: Drew Pearce
Production Design: Ramsey Avery


Los Angeles 2028 är en stad i kaos. Invånarna har vänt sig emot den styrande eliten och upploppen fyller varje stadsdel. Hotel Artemis är ett hemligt sjukhus för kriminella, endast för medlemmar och som drivs av en äldre sjuksköterska (Jodie Foster) vars namn aldrig uttalas, assisterad av den enorma Everest (Dave Bautista) och strikta bestämmelser där grundregeln är att inget dödande får ske inom Artemis väggar.

Efter ett misslyckat bankrån så söker dom två sårade bröderna Waikiki (Sterling K. Brown) och Honolulu (Brian Tyree Henry) skydd på hotellet och under en intensiv natt så fylls platsen med farliga gäster såsom den hispige vapenhandlaren Acapulco (Charlie Day), lönnmördaren Nice (Sofia Boutella), maffiabossen Niagara (Jeff Goldblum) som också är den som äger inrättningen och hans son Crosby Franklin (Zachary Quinto).

Den allvarligt sårade polisen Morgan (Jenny Slate) tas om hand av Sjuksköterskan vilket är emot alla regler men Everest inser att just denna kvinna har någonting med Sjuksköterskans förflutna och hennes sons död att göra så han hjälper till att få in polisen i ett av rummen.

Allt eftersom historien vandrar på så avslöjas mer och mer om Sjuksköterskans tidigare liv samtidigt som rivaliteter mellan patienterna eskalerar och tänjer på hotellets regler till bristningsgränsen.

När den här filmen spelades in så hade Jodie Foster inte gjort en film på fem år men det märks inte, ringrostig är hon verkligen inte och trots att hon spelar en liten äldre och grå tant så lyser hon i varje scen.
Det är en intressant och visuellt väldigt snygg film av regidebutterande Drew Pearce men jag tycker att manuset skapar väldigt många frågetecken som åtminstone jag skulle vilja ha svar på: Hur hamnade Sjuksköterskan där hon är, vilken betydelse har denna kvinnliga polis egentligen haft, hur kom Everest dit och vad är det egentligen med den där detaljen som bröderna fick med sig från bankrånet?








måndag 29 december 2025

Brigitte Bardot 1934-2025

 




Brigitte Anne-Marie Bardot föddes den 28 september 1934 i Paris.

Under andra världskriget när Paris ockuperades av Tyskland tillbringade Bardot mycket tid hemma på grund av allt striktare civil övervakning. Hon blev helt uppslukad av att spela skivor och dansa, vilket hennes mor såg som en potential för en balettkarriär. Bardot antogs vid sju års ålder till privatskolan Cours Hattemer. Hon gick i skolan tre dagar i veckan, vilket gav henne gott om tid att ta danslektioner på en lokal studio under sin mors arrangemang. År 1949 antogs Bardot till Conservatoire de Paris. Hon deltog i balettklasser som hölls av den ryske koreografen Boris Knyazev i tre år. Hon studerade också vid Institut de la Tour, en privat katolsk gymnasieskola nära hennes hem.

Héléne Gordon-Lazareff, chefen för tidskrifterna Elle och Le Jardin des Modes, anställde Bardot 1949 som en "junior"-modell och den 8 mars 1950 dök 15-åriga Bardot upp på omslaget till Elle vilket gav henne ett skådespelarerbjudande för filmen Les Lauriers sont Coupés som skulle regisseras av Marc Allégret.

Vid audition träffade Bardot Roger Vadim som senare meddelade henne att hon inte fick rollen, däremot så blev dom två kära i varandra. Hennes föräldrar motsatte sig starkt deras förhållande men accepterade slutligen förhållandet, på villkor att hon gifte sig med Vadim vid 18 års ålder.

Bardot dök upp på omslaget till Elle igen 1952 vilket gav henne ett erbjudande om en liten roll i komedifilmen Crazy for Love samma år, regisserad av Jean Boyer och med Bourvil i huvudrollen. Bardot hade sin andra filmroll i Manina, The Girl in The Bikini 1952, regisserad av Willy Rozier. 1953 hade hon också roller i filmerna The Long Teeth och His Father's Portrait. Bardot hade också 1953 en liten roll i den Hollywoodfinansierade filmen Act of Love med Kirk Douglas i huvudrollen och hon fick en hel del medieuppmärksamhet när hon deltog i filmfestivalen i Cannes samma år.

Bardot hade en huvudroll 1954 i det italienska melodramat Concert of Intrigue och i den franska äventyrsfilmen Caroline and The Rebels. Hon hade en roll som en flörtig student i School for Love från 1955 mot Jean Marais för regissören Marc Allégret. Bardot spelade sin första större engelskspråkiga roll 1955 i Doctor at Sea som Dirk Bogardes flirt. Filmen var den tredje mest populära filmen i Storbritannien det året. Bardot hade också en liten roll i The Grand Maneuver 1955 för regissören René Clair men en större roll i Ljuset över gatan 1956 för regissören Georges Lacombe. Hon hade ytterligare en roll i Hollywoodfilmen Helen of Troy där hon spelade Helens tjänarinna. 
I den italienska filmen Neros Weekend 1956 bad regissören Bardot att framträda som blondin. Hon färgade håret istället för att bära peruk och var så nöjd med resultatet att hon bestämde sig för att behålla färgen.

Bardot medverkade sedan i fyra filmer som gjorde henne till en internationell stjärna. Först ut var musikalen Naughty Girl 1956 där Bardot spelade en besvärlig skolflicka. Filmen, som regisserades av Michel Boisrond och skrevs av Roger Vadim, var också första gången Bardot jobbade tillsammans med Alain Delon. Filmen blev en stor succé och blev årets 12:e mest populära film i Frankrike.

Den följdes av en komedi, Plucking The Daisy (1956), också skriven av Vadim. Denna efterträddes av Her Bridal Night (1956) med Louis Jourdan. Slutligen kom melodramat Och Gud skapade kvinnan (1956). Filmen markerar Vadims debut som regissör, ​​med Bardot i huvudrollen mot Jean-Louis Trintignant och Curt Jurgens. Filmen, som handlar om en omoralisk tonåring i en annars respektabel småstadsmiljö, blev en ännu större succé, inte bara i Frankrike utan även runt om i världen, och listades bland de tio mest populära filmerna i Storbritannien 1957.

I USA var filmen den mest intäktsrika utländska filmen någonsin, med 4 miljoner dollar i intäkter, vilket författaren Peter Lev beskriver som "en häpnadsväckande summa för en utländsk film på den tiden". Den gjorde Bardot till en internationell stjärna. Filmen blev också en skandal i USA och vissa biografchefer arresterades till och med bara för att de visade den.

Bardot följde upp Och Gud skapade kvinnan med La Parisienne (1957), en komedi med Charles Boyer i huvudrollen för regissören Boisrond. Hon återförenades med Vadim i ytterligare ett melodrama The Night Heaven Fell (1958), och spelade en brottsling som förförde Jean Gabin i Case of Adversity (1958). Den senare var årets 13:e mest sedda film i Frankrike. År 1958 blev Bardot den bäst betalda skådespelerskan i Frankrike. Hon röstades fram bland de tio mest kassasucceserna i Nordamerika enbart baserat på sina franska filmer, något som aldrig tidigare hade hänt i historien.

Kvinnan och Leksaken (1959) av regissören Julien Duvivier var populär, men Babette goes to War (1959), en komedi som utspelar sig mitt under andra världskriget, blev en enorm succé och årets fjärde största film i Frankrike. Även Come Dance with Me (1959) från Boisrond visades flitigt. Bardots nästa film var rättssalsdramat La Truth (1960) av Henri-Georges Clouzot. Filmen blev Bardots största kommersiella succé i Frankrike, årets tredje största succé och nominerades till Oscar för bästa utländska film. Bardot tilldelades ett David Donatello-pris för bästa utländska kvinnliga huvudroll för sin roll i filmen.

Bardot gjorde en komedi med Vadim, Please Not Now (1961), och hade en roll i den stjärnspäckade antologin Famous Love Affairs (1962). Bardot spelade tillsammans med Marcello Mastroianni i en film inspirerad av hennes liv i A Very Private Affair (1962), regisserad av Louis Malle. Mer populär än så var hennes roll i Love on a Pillow (1962). I mitten av 1960-talet gjorde Bardot filmer som verkade vara mer riktade mot den internationella marknaden. Hon spelade huvudrollen i Jean-Luc Godards film Le Mépris (1963), producerad av Joseph E. Levine och med Jack Palance i huvudrollen.

Året därpå spelade hon mot Anthony Perkins i komedin Une Ravissante Idiote (1964). Kära Brigitte (1965) var en komedi med James Stewart i huvudrollen som en akademiker vars son blir förälskad i Bardot. Bardots framträdande i filmen var relativt kort, och filmen blev ingen stor succé. Mer framgångsrik var västernkomedin Viva Maria (1965) för regissören Louis Malle, där hon spelade mot Jeanne Moreau. Den blev en stor succé i Frankrike och världen över, även om den inte slog igenom i USA så mycket som man hade hoppats på.

Efter att ha medverkat i Godards Masculin Féminin (1966) spelade Bardot huvudrollen i sitt första rena fiasko på några år, Two Weeks in September (1968), en fransk-engelsk samproduktion. Hon hade en liten roll i den stjärnspäckade filmen Spirits of the Dead (1968), där hon spelade mot Alain Delon, och försökte sig sedan på en Hollywoodfilm igen: Shalako (1968), en westernfilm med Sean Connery i huvudrollen, vilket blev ytterligare ett fiasko.

Bardots nästa film Les Femmes (1969) blev en flopp, även om den skruvade komedin Björnen och dockan (1970) gjorde bättre ifrån sig. Hennes sista filmer var mestadels komedier: Les Novices (1970), Boulevard du Rhum (1971). The Legend of Frenchie King (1971) var populär, hjälpt av att Bardot spelade tillsammans med Claudia Cardinale. Bardot gjorde ytterligare en film tillsammans med Vadim, Don Juan eller If Don Juan Were a Woman (1973), där hon spelade titelrollen.

Under inspelningen sa Bardot: "Om Don Juan inte är min sista film så blir det min näst sista." Hon höll sitt ord och gjorde bara en film till, Colinitets uppbyggande och glädjefyllda berättelse (1973). År 1973 meddelade Bardot att hon skulle gå i pension från skådespeleriet. År 1974 medverkade Bardot i en nakenfotografering i Playboy Magazine samtidigt som hon firade sin 40-årsdag.


Efter att ha medverkat i mer än 40 spelfilmer och spelat in flera musikalbum använde Bardot sin berömmelse för att främja djurens rättigheter. År 1986 grundade hon Brigitte Bardot Foundation för djurens välfärd och skydd som hon sen resten av livet var engagerad i.



Daredevil - Säsong 2 (2016)

 



Production Design: Scott P. Murphy
Musik: John Paesano


Advokatbyrån Nelson & Murdock lever nu på konstgjord andning, mest på grund av att Matt (Charlie Cox) som ju också är brottsbekämparen Daredevil på nätterna inte har tid att lägga ner tid på byrån under dagtid. Foggy (Elden Henson) vet varför men Karen (Deborah Ann Woll) är frustrerad eftersom hon inte har en aning om Matts andra identitet, dessutom börjar hon få starka känslor för honom.

Wilson Fisk (Vincent D'Onofrio) sitter nu inlåst men det är han som styr och ställer i fängelset och har ett finger med i spelet även utanför murarna.

En man kallad The Punisher (Jon Bernthal) har dykt upp i området Hell's Kitchen och han har som mål att utrota dom kriminella gäng som styr där och till skillnad från Daredevil som ändå är en human själ så lämnar The Punisher bara blodiga spår och död efter sig.

Den mystiska och ytterst hemliga kriminella organisationen Handen börjar att ta över mer och mer i staden samtidigt som Matt får ett oväntat besök av en kvinna från sitt förflutna. Elektra (Elodie Yung) har precis som Matt uppfostrats av Stick (Scott Glenn) och är nu på jakt efter Nobu (Peter Shinkoda) som misstänks vara den som styr Handen men även Stick dyker upp igen med målet att ta livet av Elektra.

I allt detta våldsamma kaos så försöker Foggy och Karen och även sjuksköterskan Claire (Rosario Dawson) att hålla ihop dom rester som Daredevil och The Punisher lämnar efter sig.

Det är en mängd olika lösa trådar som ska fästas ihop i denna säsong och det är till och från svårt att hålla koll på allt som händer. Daredevil som fortfarande försöker att vara en så god brottsbekämpare som möjligt och låta bli att ha ihjäl folk får svårare och svårare med just detta. Jag har aldrig varit med om en superhjälte som fått så mycket stryk som Daredevil, han måste nästan ensam se till att dom företag som gör plåster och bandage i staden går med vinst.

Den här säsongen är lite trögstartad men när den väl kommer igång efter några avsnitt så är det fullt jädrans ös. Skådespelarna känns mer bekväma här i sina karaktärer, det är spännande och till och från riktigt våldsamt och blodigt speciellt när The Punisher går fram som en stridsvagn på uppåttjack. 










Tomten är Far till alla Barnen (1999)

 



Production Design: Lasse Westfelt


Det ska firas Jul hemma hos Sara (Katarina Ewerlöf) och Janne (Peter Haber) och den här helgen så har Sara bjudit in sina fyra ex med respektive för att alla barnen ska få umgås med alla sina mammor och pappor. Janne är väl inte överlycklig över detta men accepterar ändå denna idé.
Under middagen så avslöjar Sara plötsligt att hon är gravid vilket ställer till det ordentligt eftersom Janne i hemlighet har steriliserat sig.

En enastående dramakomedi under en Julafton där förvecklingarna staplas på varandra, familjehemligheter avslöjas, svek och lögner i samma mängd som mat och dricka på det överfulla Julbordet.

Fantastiska skådespelare i en av dom roligaste svenska filmer som gjorts. 





söndag 28 december 2025

Columbo - A Matter of Honor (1976)

 


Regi: Ted Post
Manus: Brad Radnitz
Production Design: Rafael Suárez
Producent: Everett Chambers


Den unge matadoren Curro Rangel (A. Martinez) vaknar upp på ett sjukhus i Mexiko efter att ha blivit svårt skadad av den i landet kända tjuren Marinaro dagen innan.
På ranchen där allt hände så ger den äldre legendariska matadoren Luis Montoya (Ricardo Montalban) sin personal ledigt och kallar till sig sin mångårige assistent tillika Curros far Hector (Robert Carricart). Han säger att han nu kommer att avliva tjuren eftersom han är säker på att Curro ånyo kommer att utmana honom när han kommer ut från sjukhuset och att han behöver Hectors hjälp till detta.
Hector verkar inte vilja göra detta men går motvilligt med att hjälpa till.

Kommissarie Columbo (Peter Falk) är på semester i Mexiko med sin fru (som man givetvis även denna gång aldrig får se) när han råkar krocka med en annan bil. Polisen blir inblandad och innan Columbo hinner blinka så är hans bil beslagtagen. Polischefen Emilio Sanchez (Pedro Armendáriz Jr.) kommer till platsen och Columbo är säker på att han nu kommer att få följa med till stationen men Sanchez är bara glad att få träffa den berömda kommissarien från Los Angeles.
Sanchez frågar om inte Columbo vill följa med till The Montoya Ranch där precis den äldre Hector Rangel hittats död i tjurfäktningsarenan för att ge sin syn på saken.
Columbo vill helst bara ha tillbaka sin bil, hämta sin fru och återvända till USA men hans nyfikenhet håller honom kvar ett tag till, det kostar ju ingenting att ta en titt dessutom har Sanchez också lovat att påskynda återlämnandet av kommissariens bil om han vill assistera i detta fall.

Den här filmens positiva delar är tre, Ricardo Montalban är riktigt bra som den slipsstyve och stolta matadoren Luis Montoya men det är samspelet mellan Peter Falk och Pedro Arméndariz Jr. som spelar polischefen Sanchez som är drivet här och som för historien framåt och det är tur det för manuset är filmens svaghet och något som tyvärr inte håller måttet.

Det här är tredje gången som Columbo får lösa ett fall utanför Amerikas gränser och nog första gången som han har en sådan hjärtlig relation med en annan polis som här. Med full respekt för sin kollega så delar han med sig tidigt av sina misstankar om vem som är mördaren trots att den misstänkte är en legend i hemlandet och en man med mäktiga kontakter.

Det märks att denna film är inspelad innan det globala motståndet mot tjurfäktningar vuxit ordentligt för här pratas det fortfarande om stolta matadorer som ärofyllt nedkämpar kraftfulla tjurar där tjurfäktning också omnämns som sport och Columbo visar heller inga som helst tendenser om att ogilla företeelsen. Lika tråkigt är det att se dom stereotypa mexikanare som visas här, är det inte tequilafyllerister så är det trumpetande musiker eller bedragare.

Njae, förutom dom tre skådespelare jag nämnt så är denna film inte så bra och motivet till mordet ställer jag mig ocks¨frågande till.







lördag 27 december 2025

Vi Kommer i Fred (2025)

 



Production Design: Ulrika von Vegesack
Musik: Raf Keunen
Producent: Piodor Gustafsson


Jag uppskattar verkligen intentionen att göra en sci-fi/thriller för vi är ju verkligen inte bortskämda med svenska produktioner i den genren och den här serien inleds också väldigt lovande med en hel del coola visuella effekter och en sån där mystisk "vafanärdetsomhänderspänning".

Ett enormt föremål, likt en manet hovrar plötsligt en dag över Stockholm och hela världens blickar är på några minuter riktade mot vår huvudstad. Att detta är något som kommit från yttre rymden slår statsministern Moa Halmgren (Agnes Rase) och hennes ledningsgrupp fast ganska snabbt men vad det kan vara och vad som ska göras härnäst har dom i sann politisk anda inte en aning om.

Statsministern vill vänta in i det längsta med att agera för att få vetskap vad dessa besökare är för några, vad dom vill och kommer ifrån medan ministern Petra Vigh (Suzanne Reuter) vill ta till vapen genast och förgöra dom.

Efter en del krokiga vägar och oändliga möten så blir biologen och mykologen Zandra (Evin Ahmad) och Elias Charbel (Fares Fares) från Myndigheten för Civilt Försvar inblandade och då börjar det hända saker och en kontakt med besökarna sker.

Visst har filmskaparna här hämtat inspiration från ett antal amerikanska filmer i den här genren såsom ET, Närkontakt av Tredje Graden och Independence Day och det gör väl ingenting om man plockar idéer både här och där ifrån om man gör det bra men som jag sa i början av denna recension så fungerar det bara bra i början sen så tappas det mesta av regi, foto och klippning tills det bara återstår en fånig soppa av någonting som doftade bra mycket bättre än det smakade.

Skådespelarna gör väl det dom ska men dom får ju tyvärr jobba i rätt hård motvind i en historia där koncentrationen inte bara handlar om dessa utomjordningar utan även en politisk skandal som hotar statsministern och hennes närmaste och så även en pappa-son relation som eskalerar när YouTube influencers tar över uppfostran av en vilsen tonåring.

Det verkar också som om man fått spara in på pengar för det som såg rätt påkostat ut till en början ser ganska billigt ut i slutet.





Sayen: The Huntress (2024)

  https://youtu.be/_fUUSDUFF5s?si=vto8QLJOPtIdVWld Regi: Alexander Witt Manus: Diego Ayala, Loreto Caro-Valdéz, Camila Jorguiera Stagno, Pat...