Teacup - Säsong 1 (2024)

 

https://youtu.be/TlgFApr-VLA?si=QLiNNym7SsC9SvFW

Regi: John Hyams, E.L. Katz, Chloe Okuno & Kevin Tancharoen

Manus: Zoe Cooper, Ian McCulloch, Francisca X. Hu & Michael A. O'Shea 

efter en roman av Robert R. McCammon

Foto: Jeffrey Waldron, Isaac Bauman & Ross Riege

Musik: David Wingo

Innan jag kommer med min åsikt om denna serie så måste jag avslöja att det inte kommer att komma en säsong 2 vilket är väldigt tråkigt eftersom man då inte får någon förklaring till alla mysko händelser.

På en gård i den amerikanska delstaten Georgia så bor familjen Chenoweth med Maggie (Yvonne Strahovski), James (Scott Speedman) och deras barn Arlo (Caleb Dolden), Meryl (Emilie Bierre) och så James mor Ellen (Kathy Baker). Vi märker ganska fort att stämningen mellan makarna är lite stelt och får efter ett tag veta att det beror på att James tydligen haft en affär, dessutom så är relationen mellan Maggie och Ellen allt annat än bra.

Eftersom Maggie är regionens veterinär så får hon en dag besök av deras grannar Ruben (Chaske Spencer) och Valeria Shanley (Diany Rodriguez) med deras son Nicholas (Luciano Leroux) som behöver hjälp med en skadad häst och samtidigt så dyker även grannarna Donald (Boris McGiver) och Claire Kelly (Holly A. Morris) som letar efter sin försvunna hund.

Dom här händelserna visar sig ganska snabbt inte vara tillfälligheter för nu händer det mycket på en gång. Arlo försvinner, elektriciteten lägger ner och hästarna på Chenoweth's gård verkar oroade för något och så visar det sig att ingen bil verkar fungera längre.

Denna historia börjar ju som ett drama som utvecklas till ett mysterium som sen blir väldigt obehagligt och bisarrt. Det byggs upp en intensiv spänning med en massa frågetecken, skådespelarna är helt okey i sina karaktärer men som sagt så avslutas ju denna säsong med en massa frågor som man ju nu aldrig kommer att få svar på om man nu inte istället läser romanen då. 

Evelation (2024)

 

https://youtu.be/ZivlF_UYkN0?si=GZKTFqttpPnyRhMt

Regi: George Nolfi

Manus: John Glenn, Jacob Roman & Kenny Ryan

Foto: Shelly Johnson

Musik: H. Scott Salinas

Producent: Alex Black, John Glenn, Anthony Mackie, Natalie Sellers,

Joel Viertel & Jeremy Kipp Walker

Det här är en film där jag satt och funderade på hur filmmakarna tänkt för det känns som om att detta egentligen borde ha varit en serie i åtminstone en säsong för allt man som tittare vill veta och är nyfiken på får aldrig plats under dom 91 minuter filmen håller på.

Vi som tittare kastas direkt in i en framtida värld där ett antal slukhål (detta får vi veta av en berättarröst) har öppnat sig och där massor av insektsliknande varelser kommit fram och helt enkelt dödat 95% av hela planetens befolkning. Det visar sig att dessa monster inte klarar av att leva högre upp än 2.438 meter och ovanför denna gräns så har då överlevande människor bosatt sig.

Ibland så måste dock en och annan ta sig nedanför denna gräns för att hämta någonting viktigt och i den här historien så är det Will (Anthony Mackie) som är tvungen att ta sig till ett sjukhus för att hämta livsviktig medicin till sin son. Tillsammans med Nina (Morena Baccarin) och Katie (Maddie Hasson) så beväpnar dom sig för detta livsfarliga uppdrag.

Grejen med dom här varelserna är att inga kulor har hittills bitit på dom och Nina som tidigare arbetat på ett laboratorium tillbringar hela dagarna med att försöka framställa ett vapen som kan döda dom.

Ja, precis lika hastigt som vi tittare slängs in i denna intensiva historia så slängs vi också ut där också en berättarröst avslutar det hela med att människorna nu börjat sitt arbete med att försöka utrota dessa inkräktare.

Visst, det är spännande så länge filmen håller på och regissören George Nolfi liksom skådespelaren Anthony Mackie är ju rutinerade och gör ett bra jobb men det känns rättotillfredställande att inte få någon början och inte heller något avslut, det blir som att börja och avsluta en bok någonstans mitt i.

The Dark Knight Rises (2012)

 

https://youtu.be/GokKUqLcvD8?si=NRRAteVQws29433U

Regi: Christopher Nolan

Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan & David S. Goyer

Foto: Wally Pfister

Musik: Hans Zimmer

Producent: Christopher Nolan, Charles Roven & Emma Thomas

Det här är den tredje Batmanfilmen som regissören Christopher Nolan ligger bakom och han har bara blivit bättre och bättre precis som Christian Bale i rollen som den maskerade brottsbekämparen.

Det har nu gått 8 år sedan den förra filmen, ingen har sett Bruce Wayne på länge eftersom han dragit sig tillbaka från offentligheten och lever nu närmast ett eremitliknande liv och det innebär ju också att Batman inte heller synts till.

Ingen har saknat vare sig Batman eller polisen eftersom lugnet och friden har lagt sig över Gotham City men ett hot i form av den brutala Bane (Tom Hardy) har visat sig och hans planer är att helt enkelt jämna staden med marken.

Bruce Wayne tvingas nu återigen iklä sig rollen som Batman för att om möjligt skydda sin hemstad och detta är nu ingen enkel förvandling. Bruce vill inte göra detta och hans kropp orkar inte och samtidigt som han slåss med sina inre demoner så dyker en annan maskerad person upp, en kvinnlig tjuv som kallar sig Selina (Anne Hathaway) och som rör sig någonstans mellan Bane och Batman.

The Dark Knight Rises är en mäktig upplevelse där skådespelarna är strålande bra och där det är lika delar explosiv action som känsloladdat drama. Det gör ont att sen en Batman som blir varse att hans trasiga kropp inte räcker till längre och att hans livslånga vänskap med Alfred (Michael Caine) hänger på en skör tråd.

Tom Hardy är riktigt obehaglig som Bane som ser ut som om han kommit direkt från Mad Max-filmerna och Anne Hathaway är också enastående bra som Catwoman även om det namnet aldrig uttalas här.

Det vilar en undergångsstämning över hela filmen, det är riktigt mörkt och rått men också mäktigt imponerande i alla beståndsdelar.

Explosiv och dramatisk underhållning på hög nivå.

Pleasure (2021)

 

https://youtu.be/37RT7JJ2igU?si=0-pCDyEgETMdP6w6

Regi: Ninja Thyberg

Manus: Ninja Thyberg

Foto: Sophie Winqvist

Musik: Karl Frid

Producent: Erik Hemmendorff, Eliza Jones & Markus Waltå

Den unga Bella (Sofia Kappel) åker till USA med ett enda mål och det är att bli filmstjärna i porrfilmsbranschen. När hon står i tullen på flygplatsen och får frågan om hennes besök handlar om business or pleasure så svarar hon pleasure med ett leende i mungipan.

Vi får sen följa Bella Cherry som hon nu kallar sig i en bransch där man måste ställa upp på allt om man vill bli berömd. Fotot är nästan dokumentärt och riktigt bra, det är en hel del naket och eftersom det är en kvinnlig regissör så är det faktiskt fler erigerade snoppar än kvinnligt kön vi får se.

Sofia Kappel är fantastisk som Bella och dom riktiga porrskådespelarna runtomkring henne är också bra men ändå så känna allting lite opersonligt. Intressant och fascinerande är det dock.

Medellín (2023)

 

https://youtu.be/sCmCayvkABI?si=-pr1tSc20obYhc3K

Regi: Franck Gastambide

Manus: Franck Gastambide & Charles Van Tieghem

Foto: Antoine Marteau

Musik: Paul-Marie Barbier & Julien Grunberg

Producent: Eric Altmayer & Nicolas Altmayer

Reda (Ramzy Bedia) är en cool förortskille som tillbringar den största tiden i träningslokalen när han inte hänger med bästa polaren Stan (Franck Gastambide).

Reda's bror Brahim (Brahim Bouhlel) är influencer och stort fan av den colombianske kartelledaren och under en resa till Medellín i Colombia så kontaktar han Reda och säger att han kidnappats av knarkkartellen vilket medför att Reda försöker samla ihop ett team för att befria brorsan. Den ende som dyker upp förutom Stan är dock den kortvuxne Chafix (Anouar Toubali).

En riktigt skruvad actionkomedi med ett gäng lika skruvade karaktärer med en riktigt bra Raymond Cruz som den labile knarkbaronen El Diablo sen så får våra hjältar också oväntad hjälp av Robbie som faktiskt görs rätt bra av Mike Tyson.

Det är ibland riktigt våldsamt och däremellan hysteriskt roligt men lite ojämnt.

Koka Björn (2025)

 

https://youtu.be/egOLwFUH5F0?si=2aHaRQj0AkIj0iVI

Regi: Trygve Allister Diesen

Manus: Jesper Harrie efter en roman av Mikael Niemi

Foto: Aril Wretblad

Musik: Anne Chmelewsky

Producent: Mia Welin och Anagram Sweden

En präst (Gustaf Skarsgård) anländer till den lilla orten Kengis i Norrbotten för att påbörja sitt arbete i kyrkan på platsen, med sig har han sin fru Brita Kajsa (Ane Dahl Torp), två döttrar och styvsonen Jussi (Emil Karlsen). Strax efter att prästfamiljen slagit sig ner så försvinner en piga i byn och spåren som hittas får länsman Brahe (Magnus Krepper) och Dr. Sederin (Johan Widerberg) att misstänka att en björn är den skyldige.

Prästen är dock av en annan åsikt och börjar genast tillsammans med Jussi inleda en egen undersökning av fallet och nu dyker det upp en hel del karaktärer som kan misstänkas eller åtminstone veta något om fallet såsom konstnären Beronius (Simon J. Berger), bondgrabben Roope (Jaakko Ohtonen), handlaren Lindmark (Jonas Karlsson) och Patronskan Sjödahl (Pernilla August).

Med den erfarenhet man har av svenska försök att göra ett historiskt drama så hade jag inga höga förväntningar trots alla goda skådespelare men jag måste här erkänna att regissören Trygve Allister Diesen pusslat ihop ett mäktigt kriminaldrama efter romanen av Mikael Niemi. 

Skådespelarna är lysande i sina mindre och större roller, fotot är riktigt bra och spänningen hålls uppe från första till det sista avsnittet.

Det fanns en och annan detalj som jag reagerade på och det var bland annat att alla människor oavsett ställning var otroligt smutsiga i sina ansikten, dom badade bastu och var nere vid ån och tvättade kläder men ingen verkade ägna en droppe vatten åt sina fejs och sen så blev det faktiskt lite komiskt när prästen står med sin hatt, cape och pipa i munnen och säger till Jussi att han ska använda ögonen: Sherlock Holmes och Dr. Watson i Norrbotten.

Dessa detaljer är dock ingenting som stör helheten utan det är en riktigt bra och spännande, våldsam och dramatisk serie om brott i Norrland under 1800-talet.  

R.I.P. - Tchéky Karyo (1953-2025)