Erövraren av Buthler & Öhrlund (2014)

 

Psykopaten, seriemördaren, knarkaren och affärsmannen Christopher Silfverbielke har duperat psykvården och befinner sig nu utanför rättspsykiatrins murar som en fri man igen.

Som nyfrälst ger han intervjuer så fort han kommer åt och meddelar att han vill ge sig in i politiken och hjälpa Kristdemokraterna och det dröjer inte länge förrän han får kontakt med partiledaren.

Det blir nästan för mycket av allting i den här berättelsen och det går alldeles för lätt för den iskalla och perversa Silfverbielke som mördar alla som står i vägen för honom, förför alla kvinnor han vill, lurar hela svenska presskåren plus alla politiker i regeringen och allt medan han snortar kokain, reser maskerad land och rike runt och strör miljoner runtomkring sig.

Det är dock svårt att värja sig för denne sjuke man, det är inte lätt att sluta läsa och man vill gärna veta mer.

 

Welcome to Planet Earth (1996)

 

Smågangstern Joseph har precis fått ärva ett enormt hus efter sin mamma. För att ha råd att bo där så sätter han ut en skylt vid vägen att det finns rum att hyra och trots att huset ligger i ett av stadens mindre trevliga områden så ringer det på dörren redan första dan. Charlie med frun Rhonda och dottern Daphne säger sig vara turister i stan och betalar 2000 dollar i månaden för att hyra övervåningen och det kan ju inte Joseph tacka nej till.

Joseph tycker att familjen beter sig lite underligt men vad han inte vet är att familjen är turister från en annan planet och medan Daphne förför Joseph på hemmaplan så är föräldrarna ute på mordturné i grannskapet och samtidigt tar bilder till sitt fotoalbum.

En blodfylld komedi som inte är speciellt rolig med skådespelare som inte heller är speciellt bra och det räcker inte att Anastasia Sakelaris som spelar Daphne tar av sig kläderna för att det ska bli mer intressant.

Det enda av kvalitét här är nog fotot av Christopher Baffa som ju senare i sin karriär också skulle bli en prisbelönt filmfotograf.

Columbo: Lady in Waiting (1971)

 

Den unge Beth Chadwick är trött på att hennes äldre bror Bryce styr hennes liv men hon är också medveten om att han är den som fick ta över efter faderns bortgång och att hon är beroende av den enorma förmögenhet som brodern förfogar över.

När Beth inleder ett förhållande med familjens advokat så hotar Bryce med att avskeda honom och då bestämmer hon sig en gång för alla att göra sig av med brodern.

I den här filmen så tror ju Beth som spelas av Susan Clark att hon kommit på den perfekta planen att mörda sin bror och att det ska se ut som en olyckshändelse men när Kriminalkommissarie Columbo (Peter Falk) iklädd sin vanliga överrock lufsar in på platsen för dådet så tar det bara några minuter innan han vet vem som är mördaren. Nu ska han bara få fram bevis som håller.

Till och från en riktigt bra historia men som är lite ojämn. Mitt i allt polisarbete så finns det en hysteriskt rolig scen där Beth's överlägsna mor spelad av den rutinerade Jessie Royce Landis anländer till familjens enorma hus med ett antal resväskor och tror att Columbo är betjänten och får honom att kånka in med allt sen så är det också kul att se Leslie Nielsen som advokaten tillika Beth älskare Peter Hamilton. Han är riktigt bra, speciellt när han efter ett tag märker hur Beth ändrar karaktär och han börjar inse att det kanske är hon som ligger bakom dödsfallet.

Zodiakmördaren - Jakten på min Pappa (2020)

 

Original titel: The Most Dangerous Animal of All

I slutet av 60-talet så jagade polisen en seriemördare i San Francisco som gick under namnet Zodiakmördaren. Han hånade polisen med att både innan och efter sina mord skicka brev med ledtrådar till dom men som polisen aldrig lyckades lösa.

Helt plötsligt så upphörde morden och ingen vet varför och än idag så har ingen gripits för dåden.

Gary L. Stewart övergavs som liten och i hela sitt vuxna liv har han undrat över sina biologiska föräldrar och var han kommer ifrån.

För några år sedan så blev han dock helt plötsligt kontaktad av sin biologiska mor men hon ville absolut inte prata om hans riktiga far vilket bara gjorde Gary än mer nyfiken.

Han började själv undersöka saken och det han kom fram till skulle förändra allt och inte bara för honom.

En fascinerande dokumentär om en mans sökande efter sina rötter där han hittar spår som kan visa att hans far kanske var en av världens mest omtalade seriemördare.

Det är också en berättelse om en man som blir så besatt av detta sökande att det kommer att äventyra hela hans familj och hälsa men även förändra en hel polisutredning.

Kapningen (2023)

 

Den här serien startar riktigt intensivt, det är en tajt spänning redan från början och som tittare så anar man att någonting hemskt ska hända om inte alltför länge sen så får man också följa ett antal människor där så gott som alla verkar dölja någonting.

Ett plan från Stockholm till San Francisco kapas strax efter att det lyft från Arlanda och regeringen får ganska snabbt veta att om inte två krav följs så kommer planet att sprängas.

Det som gör allting extra nervpirrande och ångestladdat är att ingen vet vem eller vilka kaparna är eftersom piloterna enbart fått hoten på meddelande displayen i cockpit.

Säpo under ledning av Eden Lundell (Ana Gil de Melo Nascimento) och Greger Fors (Gustaf Hammarsten) får i uppdrag att utreda terrorhotet och även Fredrika Bergman (Liv Mjönes) från UD kopplas in men dom står helt utan ledtrådar.

Den före detta poliskommissarien Alex Recht (Jonas Karlsson) får veta att hans son Erik (Adam Lundgren) är andrepilot på det aktuella planet och blir inblandad i en utredning som visar sig ha en grogrund flera år tillbaka i tiden och där politik, makt, hämnd och lojalitet är dom lett fram till det som passagerare, polis och regeringen nu står inför.

Det är välspelat och spännande även om det ibland känns lite rörigt med alla hopp tillbaka i tiden och det politiska spelet med hemliga operationer och hemliga agenter.

I Hatets Mitt (2022)

 

Original titel: The Walk-In

2015 så attackerades tandläkaren Sarandev Sing Bhambra med en machete och en hammare i en matvaruaffär i Wales och året efter så mördades politikern Jo Cox på öppen gata i Birstall. Dessa båda attacker hade kopplingar till högerextrema grupper och ligger till grund för den här serien i fem delar som handlar om Matthew Collins som är en före detta nynazist men som sen tio år tillbaka jobbar för den antifascistiska Hope not Hate.

Han får en dag ett mail av den unga Robbie Mullen som är medlem i den förbjudna organisationen National Action men som börjar tvivla på om han verkligen hör hemma där.

Mullen håller sig kvar i gruppen och lämnar samtidigt information till Collins om vad som planeras men när det börjar pratas om mord så beslutar Collins sig för att plocka ut Mullen och försöka få honom att vittna mot sina forna vänner.

Riktigt dramatiskt och spännande med en Stephen Graham som är enastående bra som Matthew Collins och Andrew Ellis som gör karaktären Robbie Mullen helt strålande.

Hela serien bygger på flera verkliga händelser och det känns verkligen realistiskt, både karaktärerna och omgivningarna.

En minnesvärd scen är när Matthew Collins håller en föreläsning för ett antal studerande, visar en bild på en fascistisk demonstration och pekar på en av männen och säger: 

- Det där var en av dom brutalaste och farligaste personerna i den där gruppen, det var jag för 20 år sedan. 

 

Men seriens känslomässiga kärna är Andrew Ellis, som är lågmält fenomenal som den vilsne visselblåsaren Robbie Mullen. En ensam, lättpåverkad hantverkare som börjar notera kulturella förändringar och orättvisor som han inte sympatiserar med, och hittar ett sorts sammanhang och brödraskap i National Action – men får kalla fötter när han inser vilka illdåd medlemmarna verkligen är kapabla till.

Tonen lutar onödigt mycket åt det ytligt didaktiska, i stället för att gå djupare in på hur och varför (framför allt) unga män radikaliseras, i ett krisande och allt mer söndertrasat Storbritannien.

Samtidigt känns andra, mindre intressanta delar av dramat – främst Collins familjeliv med fru (Leanne Best) och barn – snarare uttänjda. Vilket resulterar i något av ett tempo-problem.

Det här är med andra ord inte allt det hade kunnat vara. Men det är ett kompetent och välspelat nutidslarm, och för den som vill (och inte tycker att det känns alldeles för långsökt) kan ”I hatets mitt” ses som en otäck och deprimerande, icke-fiktiv uppföljare till Shane Meadows ”This is England”-svit, som både Graham och Ellis spelade i som unga.

Drömlandet (2023)

 

En dokumentär i sex delar där kocken Tareq Taylor och journalisten Carina Bergfeldt tar sig igenom sex delstater i södra USA. Dom träffar människor, upplever seder och bruk, provar mat och får en bild av landet Amerika som kanske inte är ett drömland i alla detaljer.

Intressant och fascinerande men det gör också att jag skulle vilja se så mycket mera av det, varje avsnitt skulle kunna vara två timmar långt och det gör ju att det känns lite för koncentrerat. Det man får uppleva är dock som sagt riktigt intressant och spännande, tragiskt och roligt, varmt och upprörande.