I Hatets Mitt (2022)

 

Original titel: The Walk-In

2015 så attackerades tandläkaren Sarandev Sing Bhambra med en machete och en hammare i en matvaruaffär i Wales och året efter så mördades politikern Jo Cox på öppen gata i Birstall. Dessa båda attacker hade kopplingar till högerextrema grupper och ligger till grund för den här serien i fem delar som handlar om Matthew Collins som är en före detta nynazist men som sen tio år tillbaka jobbar för den antifascistiska Hope not Hate.

Han får en dag ett mail av den unga Robbie Mullen som är medlem i den förbjudna organisationen National Action men som börjar tvivla på om han verkligen hör hemma där.

Mullen håller sig kvar i gruppen och lämnar samtidigt information till Collins om vad som planeras men när det börjar pratas om mord så beslutar Collins sig för att plocka ut Mullen och försöka få honom att vittna mot sina forna vänner.

Riktigt dramatiskt och spännande med en Stephen Graham som är enastående bra som Matthew Collins och Andrew Ellis som gör karaktären Robbie Mullen helt strålande.

Hela serien bygger på flera verkliga händelser och det känns verkligen realistiskt, både karaktärerna och omgivningarna.

En minnesvärd scen är när Matthew Collins håller en föreläsning för ett antal studerande, visar en bild på en fascistisk demonstration och pekar på en av männen och säger: 

- Det där var en av dom brutalaste och farligaste personerna i den där gruppen, det var jag för 20 år sedan. 

 

Men seriens känslomässiga kärna är Andrew Ellis, som är lågmält fenomenal som den vilsne visselblåsaren Robbie Mullen. En ensam, lättpåverkad hantverkare som börjar notera kulturella förändringar och orättvisor som han inte sympatiserar med, och hittar ett sorts sammanhang och brödraskap i National Action – men får kalla fötter när han inser vilka illdåd medlemmarna verkligen är kapabla till.

Tonen lutar onödigt mycket åt det ytligt didaktiska, i stället för att gå djupare in på hur och varför (framför allt) unga män radikaliseras, i ett krisande och allt mer söndertrasat Storbritannien.

Samtidigt känns andra, mindre intressanta delar av dramat – främst Collins familjeliv med fru (Leanne Best) och barn – snarare uttänjda. Vilket resulterar i något av ett tempo-problem.

Det här är med andra ord inte allt det hade kunnat vara. Men det är ett kompetent och välspelat nutidslarm, och för den som vill (och inte tycker att det känns alldeles för långsökt) kan ”I hatets mitt” ses som en otäck och deprimerande, icke-fiktiv uppföljare till Shane Meadows ”This is England”-svit, som både Graham och Ellis spelade i som unga.

Drömlandet (2023)

 

En dokumentär i sex delar där kocken Tareq Taylor och journalisten Carina Bergfeldt tar sig igenom sex delstater i södra USA. Dom träffar människor, upplever seder och bruk, provar mat och får en bild av landet Amerika som kanske inte är ett drömland i alla detaljer.

Intressant och fascinerande men det gör också att jag skulle vilja se så mycket mera av det, varje avsnitt skulle kunna vara två timmar långt och det gör ju att det känns lite för koncentrerat. Det man får uppleva är dock som sagt riktigt intressant och spännande, tragiskt och roligt, varmt och upprörande.

Columbo: Suitable for Framing (1971)

 

En äldre man sitter vid ett piano i ett salongsliknande rum spelandes ett stycke när en yngre man i smoking kommer in i rummet. Leende så går han lugnt fram mot pianot och mannen bakom det, tar fram ett vapen och skjuter.

Det här är inledningen på Suitable for Framing som utspelar sig i konstvärlden och där arvet efter en känd konstsamlare är själva grunden för ett par grymma mord.

Sin vana trogen så har Kriminalkommissarie Columbo på ett tidigt stadium listat ut vem gärningspersonen är, det gäller bara att samla ihop så mycket bevis så att det räcker för att honom eller henne fälld och det gör han lugnt och stillsamt. Ingen brådska här.

Götgatsbacken av Viktor Adolphson & Hans-Olov Öberg (2023)

 

Den här polishistorien är den första i en tänkt serie av författarduon Viktor Adolphson och Hans-Olov Öberg och det är en riktigt bra debut. 

En bomb exploderar en natt inne på en känd restaurang på Söder i Stockholm och i resterna så hittas en av ägarna död.

På grund av personalbrist så får poliserna i yttre tjänst, den rutinerade Jon Smed och hans yngre kollega Emma Modig ta tag i fallet fast detta egentligen är ett jobb för kriminalutredarna.

Smed som kan Söder utan och innan, känner både kreti och pleti lägger tillsammans med Emma sakta men säkert ett pussel bit för bit och inser snart att det är en eller flera våldsamma personer dom har att göra med.

En polisroman som sticker ut en del. Här är det inte någon Kriminalkommissarie á la Beck eller Wallander utan vanliga poliser i yttre tjänst vi får följa. Det är ett vardagligt arbete för dom här poliserna med allt vad det innebär och det märks att Viktor Adolphson i vanliga fall är just polis för det känns realistiskt i varje detalj.

Språket är enkelt och folkligt, man känner att man är på Söder och karaktärerna är redan nu i den första historien intressanta och väl utskurna.

Ska bli intressant att få läsa fortsättningen.

Operation Saif av Erik Lewin (2016)

 

I största hemlighet så samlar en man alla mäktiga ledare för världens muslimska länder. 

Tiden är kommen för att begrava alla konflikter, nu ska islam bli en enad religion, en enad kraft och västvärlden ska få betala för generationer av utnyttjande.

Arlanda och Bromma Flygplats drabbas samtidigt av ett fruktansvärt terrordåd med flera hundra döda som resultat och det visar sig att detta händer på flera platser i Europa.

Regeringar, polis och militär står handfallna inför något dom aldrig förut upplevt och i askan efter detta så kommer världen aldrig bli sig likt.

Precis som den förra boken av Erik Lewin så är det här riktigt obehagligt och det mycket för att det inte känns så långt bort, det skulle mycket väl kunna hända.

Det märks att Lewin jobbat som underrättelseofficer för det är verkligen detaljrikt och tajt skrivet i alla detaljer.

nervpirrande spänning, obehagligt, tragiskt och mörkt.

The Commuter (2018)

 

Michael MacCauley har i 10 års tid suttit på samma pendeltåg till och från sitt jobb som säljare av försäkringar. Pendlandet har gjort att han också lärt känna en del andra trogna resenärer.

En morgon blir han inkallad till sin chef som helt utan omsvep ger honom sparken med enda anledning att han kostar företaget mer än han drar in.

Michael's hela värld rasar och eftersom han inte vet hur han ska berätta detta hemma för familjen så stämmer han möte med sin bästa vän Alex för att få råd.

Senare på väg hem så sätter sig en kvinna framför honom som han aldrig sett förut och hon inleder genast ett samtal och kommer efter en stund med ett bisarrt erbjudande till Michael: Du ska leta reda på en person här på tåget som inte passar in bland dom andra och som har en stor väska med sig. Gör du detta får du 100.000 dollar men då måste du hitta personen innan stationen Cold Springs.

Michael ser genast en chans att bli kompenserad för att precis ha blivit av med jobbet men efter att kvinnan försvunnit och börjat ringa med diverse hot så börjar Michael tveka och när han får ett samtal om att hans familj blivit kidnappade då börjar en kamp med klockan.

Så gott som hela den här filmen som regisserats av Jaume Collet-Serra utspelar sig på ett pendeltåg och visst har han och manusförfattarna lyckats att fylla den med intensiv spänning och våldsam action men historien är också lite väl utflippad ibland och då blir det rörigt. Michael MacCauley som spelas av Liam Neeson är givetvis en före detta polis och det har han ju här fått bli för att det ju slåss och skjuts en hel del på tåget och hade han varit en vanlig försäkringsförsäljare utan kännedom om att försvara sig och om vapen så hade nog trovärdigheten sjunkit en del.

Sam Neill dyker upp i några scener som Poliskommissarie Hawthorne och det är en roll som känns lite underlig men jag tror väl så här i efterhand (utan att avslöja alltför mycket) att hans karaktärs medverkan har med mystiken kring uppdraget att göra.

Action är det så att det räcker och blir över men som sagt så känns det lite rörigt och snårigt till och från.

 

Återvändaren av Buthler & Öhrlund (2012)

 

Affärsmannen, miljonären, knarkaren, psykopaten och mördaren Christopher Silfverbielke som både är jagad av Kriminalkommissarie Jacob Colt på Stockholmspolisen och efterlyst av Interpol har under en tid levt under falsk identitet i USA men har bestämt sig för att återvända till Sverige. 

Givetvis så har han lämnat ett par lik efter sig i landet innan han med ny identitet och utseende är tillbaka i Stockholm.

Till sin bedrövelse så får han reda på att hans mor avlidit och till sin förvåning så får han i samma veva veta att han har en halvsyster vilket då innebär att hans far alltså någon gång varit otrogen med en annan kvinna.

Silfverbielke tar kontakt med hans nya och nu enda levande familjemedlem Anna och det visar sig att dom två har mycket mer gemensamt än någon av dom kunnat ana.

Samtidigt så lever Kriminalkommissarie Jacob Colt under en enorm press både arbetsmässigt och privat. Han och hans kollegor får indikationer på att Silfverbielke åter är i Sverige men spåren är få och personalbristen påtaglig.

För att komplicera allt lite till så har den gifta tvåbarnspappan Colt dessutom inlett ett förhållande med sin kollega Linda Schecker. Upplagt för dramatik med andra ord.

Som vanligt så är det intensivt spännande när det handlar om Dan Buthler och Dag Öhrlunds karaktär Silfverbielke och inte svårt att hänga med och det gör det nästintill omöjligt att lägga ifrån sig denna bok när man väl börjat.

Det som jag förundras över är väl det faktum att denne Silfverbielke kan precis allting. Han är grym på IT, han är snickarkunnig, svetsar, en hejare på ekonomiska affärer, vältränad, duktig på viner, konst och historia, expert på lås, vapen och bilar. 

Hur har mannen egentligen haft tid att förkovra sig i allt detta, han som egentligen enbart intresserar sig för sex, knark, pengar och mord?

Intensivt med mycket våld och sex och med ett antal skarpa karaktärer som lyfter en berättelse som ibland blir lite ihålig.