En småbrottsling hittas ihjälskjuten på en öde plats och det verkar som om han tagit sitt eget liv.
Journalisten Calle Kolin har precis gjort ett snyftreportage om en kvinna i Skåne som förlorat sin son i en smitningsolycka. Artikeln recenseras av en annan journalist som strax efteråt hittas svårt misshandlad och sen så hotas även Kolin till livet.
Spåren efter alla dessa händelser leder till en nattklubbsdrottning i Köpenhamn.
Själva historien känns lite rörig men persongalleriet är intressant, språket mycket bra och även om slutet kom lite väl hastigt så finns där en knorr som gör att man drar lite på smilbanden.
Journalisten Anna Stenberg är på konferens med några kollegor och hamnar i säng med en ung man hon träffat i baren på hotellet.
Detta som hon tänkt enbart skulle vara en oskyldig engångsföreteelse utvecklas snart till något som kan förstöra både Annas och hela hennes familjs liv.
En nervkittlande vardagsthriller där vi som läsare redan från början vet vem som är god och vem som är ond. Denna vetskap förtar dock inte spänningen på något sätt, den hålls uppe ända till slutet som ändå kanske är det minst intensiva i hela berättelsen.
Vägen till upplösningen är riktigt intensiv och Hans Koppel eller Petter Lidbeck som han ju egentligen heter vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att man ska svettas ordentligt.
Dom tre vännerna Ryan, Tracy & Kelly leker en lek som heter Odds Are som innebär att dom ska utmana varandra med diverse mer eller mindre galna uppdrag. En sen kväll får Kelly i uppdrag att gå över tröskeln till en okänd persons hem. Ryan & Tracy väntar i bilen medan Kelly ringer på dörren vid en villa som dom slumpmässigt valt ut och det dröjer inte länge förrän någon öppnar och släpper in henne.
Problemet är bara att hon aldrig kommer ut igen.
Den här filmen bygger på en verklig händelse och det gör ju att den känns ännu mer skruvad. Det är annorlunda, obehagligt och spännande där dom sista 20 minuterna vänder upp och ner på allt som tidigare hänt.
Några ungdomar hamnar i klorna på två bröder som har som hobby att jaga människor på sina stora ägor.
Bröderna Levi (Taylor Novak) och Memphis (Brad Belemjian) lurar ut människor till sin ödsligt belägna gård där dom sen släpper ut dom i skogen, ger dom ett försprång på 15 minuter för att sen jaga och skjuta dom.
Anledningen är dels pengar men mest för att dom helt enkelt njuter utav jakten.
Själva idén är ju sjukt intressant och spännande men tyvärr så har inte regissören och manusförfattaren Aaron Mirtes lyckats med att göra en tajt film av historien. Det blir mest tråkigt och själlöst och slutet som är tänkt att bli en bisarr tvist blir bara fånig.
Det är inte så ofta man ser något nytt när det kommer till zombie-genren men den här filmen bjuder ändå på några nya fräscha idéer även om det tyvärr är så att regissören och manusförfattaren David Matalon inte lyckats med att få ihop alla detaljer på ett bra sätt.
Här är det Tom spelad av Liam McIntyre som i ett försök att lappa ihop ett trasigt förhållande till sin dotter (Aundrea Smith) tar med henne på en camping weekend i husbilen.
Dom två hinner dock inte socialisera någonting egentligen för när dom vaknar upp den första morgonen så har någonting hänt på campingplatsen under natten. Folk är helt galna och springer runt och dödar varandra besinningslöst och Liam hittar inte sin dotter någonstans och ser sig nu fångad i husbilen.
Det här med långsamma och snabba zombies på film har ju diskuterats en hel del, här är dom lika snabba som dom var som levande människor vilket innebär att Tom inte har många sekunder på sig att tänka när han blir attackerad. Man får aldrig veta varför människor helt plötsligt förvandlats utan här är det full fajt mellan denna farsa och resten av folket på campingplatsen och striden pågår egentligen hela filmen förutom dom sista minuterna när handlingen (om man nu kan prata om någon sådan) lugnar ned sig något.
Om nu den här historien skulle handla om Tom och hans dotter så är dom tillsammans i filmen i typ 5 minuter så något familjedrama hinns ju aldrig med, det här är som en MMA fajt mellan Tom och dom levande döda i 1 timma och 20 minuter utan någon som helst förklaring och mer än så går inte att förklara.
Ett gäng välpumpade kvinnliga interner rymmer från ett kvinnofängelse i Arkansas och med sig så tar dom två väktare som gisslan. Dom gömmer sig i en ödsligt belägen stuga och upptäcker efter ett tag att det inte bara är polisen som är ute efter dom nu utan någonting annat i träskmarkerna som är bra mycket dödligare.
Den före detta sexfilmsskådespelerskan Traci Lords spelar här kriminalkommissarie Kendra Patterson som med sin assistent Adam (Corey Landis) är ute efter dessa förrymda fångar som samtidigt slåss för sina liv mot ett antal förhistoriska hajar (Sharkosaurus) som vaknat till liv efter att ett gruvföretag sprängt lite för djupt i markerna. Dessa hajar simmar inte bara utan gräver sig genom marken som mullvadar vilket ju gör det ännu svårare för deras byten.
Det är ju tur ändå att regissören och manusförfattaren Jim Wynorski har lite humor och har gjort detta med någon form av glimt i ögonvrån annars så skulle man ju inte köpa någonting av denna usla produktion. Nu kan man dock roa sig med alla fruktansvärt dåliga aktörer och effekter som vilken tonåring som helst skulle kunna göra i sin dator hemma i köket.
Livet rullar på i det lilla radhusområdet för ungdomsvännerna Janne (Andrea Braein Hovig), Tone (Ine F. Jansen), Rakel (Laila Goody), Andreas (Christian Skolmen) och Hjalmar (Fredrik Hallgren) och alla deras barn i olika åldrar. Humor blandas med allvarligheter, glädje och sorg och en massa problem och pinsamheter så det räcker och blir över.
Den här säsongen så får läraren Börre (Atle Antonsen) större utrymme när hans gamla kärlek Vilde (Ingrid Anne Yttri) dyker upp och ser till att blodet i honom börjar bubbla.
En enastående rolig serie med föräldrar som inte riktigt vill växa upp men ändå måste visa sig vuxna inför sina barn som enbart tycker föräldrarna är det mest pinsamma som finns.
