Vanligt är det ju när man har sett ett antal säsonger av en serie att man blir gruvligt besviken av slutet. Det är sällan som filmmakarna lyckas med konststycket att få ihop alla trådar i en vacker fast knut i sista avsnittet.
Den spanska serien La Casa de Papel tillhör undantagen. Skaparen och manusförfattaren Álex Pina har verkligen fått ihop allting på ett enastående sätt men när det bara var två avsnitt kvar och det mer eller mindre rådde krig inne på Centralbanken så trodde man aldrig att det skulle gå.
Intensivt spännande och våldsamt, tragiskt och komiskt där historien hoppar från nutid tillbaka till dåtid där man hela tiden får mer kött på benen både av huvudkaraktärerna och dom planer som Professorn och hans bror Berlin pusslat ihop.
Doggerland är en liten ögrupp belägen ute i Nordsjön mellan Skandinavien och Storbritannien där språk och kultur är en blandning av det skandinaviska och det brittiska och därute på Heimö så lever och arbetar kriminalkommissarien Karen Eiken Hornby.
Doggerland existerar ju inte på riktigt utan är en uppdiktad plats av författaren Maria Adolfsson men hon har gjort ett så gediget jobb och en så realistisk beskrivning av dom karga öarna och människorna som lever där att det inte är svårt att tro på att dom verkligen skulle finnas på riktigt.
Det här är den andra berättelsen om kommissarie Karen Eiken Hornby och här blir hon abrupt avbruten mitt i julfirandet med familj och vänner eftersom det skett ett misstänkt mord på grannön Noorö.
Karen som har släkt på ön får genast problem eftersom några av dom måste höras i utredningen vilket inte ses med blida ögon.
Samtidigt som Karen befinner sig mitt i denna mordutredning så lever en av hennes bästa vänner i ett förhållande med en man som är en mäktig politiker på öarna men också en notorisk kvinnomisshandlare och hon har nu bestämt sig för att fly.
Professorn och hans liga står i den här säsongen för dom svåraste prövningarna hittills. Raquel sitter fast hos polisen, Professorn och Marseille är jagade villebråd ute på landsbygden medan gruppen inne på Centralbanken får svåra problem när en av säkerhetsvakterna lyckas fly och gömmer sig fullt beväpnad någonstans i byggnaden.
Sanning och lögn, kärlek och ond bråd död i en mustig, våldsam och känslosam gryta.
Det är inte en lugn sekund här, glädje och sorg följer varandra i parti och minut så att man som tittare knappt vet hur man ska förhålla sig till det man ser och det krävs nästan att man pausar emellanåt för att andas ut och gå igenom vad man precis upplevt.
Det har nu gått en tid och när vi tittare kommer in i handlingen så lever Professorn och hans liga utspridda på okända orter i världen medan den spanska underrättelsetjänsten och Interpol febrilt letar efter dom. Rio blir en dag hittad och tillfångatagen på den lilla ö han befinner sig på och Professorn samlar nu hela ligan igen för att om möjligt befria honom. Planen han nu sätter i verket är att inta den Spanska Centralbanken där landets hela guldreserv finns.
Den fd poliskommissarien Raquel som i förra säsongen inledde ett förhållande med Professorn har nu bytt sida och fungerar nu både som hans kärlekspartner och hans högra hand och Ángel som nu har återhämtat sig från den svåra bilolyckan kallas åter till polisens ledningstält som nu satts upp utanför Centralbanken och där styrkorna nu leds av Överste Tamayo och den råbarkade förhörsledaren Alicia.
Ligan pressas än mer i denna säsong, mest för att den planen som dom nu jobbar efter inte riktigt är så tajt som förra gången och att dom nu också drabbas av en hel del oförutsedda händelser och måste improvisera vilket ju är något som Professorn hatar. Det är ju fortfarande otroligt spännande och skådespelarna övertygar bara mer och mer, det är våldsamt och dramatiskt och med en hel del personlig tragik som pusslas ihop med både humor och action.
Kristian II eller Kristian Tyrann som han här i Sverige är mera känd som var den siste kungen som regerade över Sverige, Finland, Norge och Danmark och det var först när Gustav Wasa intog tronen i Sverige som Kristian tid som unionsregent upphörde.
Författaren och historikern Erik Petersson ger här en mycket bredare bild av den kung som bland annat låg bakom Stockholms Blodbad än vad man är van vid. Han var inte bara en grym härskare utan även en politisk nydanare som beslutade om sociala reformer där kyrkan och adelns makt minskades och istället gagnade bönder och borgare.
Kocken Hugo Larsson är på semester med sin fru Paula på Mallorca när han en kväll blir vittne till ett brutalt mord på en restaurang. Av en slump så råkar han få med sig en väska hem som offret burit på och som innehåller en bägare. Helt plötsligt så visar sig Hugo vara Europas mest jagade man.
Detta var en riktigt annorlunda läsupplevelse men i positiv mening, det var svårt att lägga ifrån sig boken när man väl kommit in i detta äventyr med ryska lönnmördare, amerikanska agenter, gammalt gömt nazistiskt gul och så en massa matlagning som krydda på allt detta.
Författaren Torbjörn Lagmark är ju kock till vardags och det märks verkligen i berättelsen som innehåller lika mycket action och spänning som gastronomiska upplevelser i köksmiljö och jag blev faktiskt hungrig mer än en gång under historiens gång.
Quid Pro Quo som på latin betyder Tjänster och Gentjänster är ett uttryck som är en viktig detalj i den här historien och som används vid ett par olika tillfällen av olika anledningar.
En ägare till en loppmarknad i Stockholms södra förorter hittas död och när Riksmordkommissionen ledd av Alex Beijer tar tag i fallet så dyker plötsligt den skumma SÄPO-polisen Kent Larsson upp och vill ha full inblick i utredningen för att det, som han säger handlar om rikets säkerhet.
Som vanligt när det kommer till svenska kriminalhistorier så är ju SÄPO inte någon populär organisation bland den vanliga polisen och det här fallet är ju inget undantag. Josef som eminent gestaltas av Martin Wallström har ett förakt för dessa poliser som verkligen lyser i hans ögon.
Peter Haber som ju som vanligt spelar Martin Beck har precis som i dom senaste filmerna en lite mer tillbakadragen roll, han sitter med på mötena och delar med sig av goda råd men håller sig numera helt borta från fältarbetet, det mest fysiska han gör är väl att umgås med Grannen som sen 26 år tillbaka spelas av Ingvar Hirdwall och som jag personligen inte tycker förändrats nämnvärt, utseendemässigt alltså.
Det som skiljer den här filmen lite från övriga Beck-historier, i alla fall dom senaste åren så är det att spänningen inte byggs upp thrillermässigt utan mera på det mörka dramatiska sättet och det tjänar hela historien på som på ett intensivt tajt sätt pusslats ihop av manusförfattaren Dennis Magnusson och som sen regissören Pontus Klänge förvaltat på ett mycket bra sätt. För första gången så får också polisen Jenny Bodén en stor och viktig plats i berättelsen och Jenny Asp får verkligen visa vilken duktigt skådespelerska hon är när hon brottas med problem som kan ödelägga både hennes privatliv och arbete som polis.
Den norska polisen Steinar Hovland som spelas av Kristofer Hivju är tillfälligt tillbaka och han är ju en figur som kanske inte fyller någon viktig funktion egentligen men det är en karaktär som man bara inte kan tycka illa om och är det något han bidrar med så är det i alla fall lite humor i all drama.
En mycket dramatisk historia med flera bottnar och där slutet verkligen tar andan ur en som tittare och öppnar för en intressant fortsättning.
