Den tredje säsongen av The Sinner går i samma fotspår som dom två första där man i dom första avsnitten sitter och undrar över vad som egentligen hänt och vad som ligger bakom allt och så nästan ballar allting ur i dom sista avsnitten och förvrider huvudet på en totalt.
I den här säsongen så blir kriminalkommissarie Harry Ambrose (Bill Pullman) kallad till en, till synes ganska vanlig trafikolycka där föraren dött och hans passagerare Jamie (Matt Bomer) klarat sig med lindrigare skador. Ambrose anar dock att det är någonting skumt med olyckan och finner sig snart intrasslad i en värld av psykologiska labyrinter och våld.
Anita Spendel, VD för ett internationellt fraktbolag har anhållits misstänkt för att ha mördat sin man Martin Spendel. Kroppen har dock inte hittats och nu när Köhlers Advokatbyrå ska försvara den åtalade så måste Ebba Tapper försöka ta reda på vad som egentligen hänt.
Den andra boken om den före detta polisen Ebba Tapper är en historia som väl är helt okey men precis som i den förra så är det inga karaktärer som man tar till sig, man bryr sig helt enkelt inte om vad som händer med dom och dialogen känns också rätt plastig om jag nu hittade rätt uttryck.
Filmer med Terence Hill och Bud Spencer har ju aldrig varit direkt synonymt med kvalitet men några stycken har ju ändå framkallat en del leenden, speciellt när historierna innehållit slagsmål. Den här piratfilmen är nästan tom på såna scener och då faller ju allt pladask, det blir bara en i raden av tråkiga, humorbefriade och dåligt dubbade italienska filmer.
Original titel: Furankenshutain Chitei Kaijû Baragon
I slutet av Andra Världskriget så levererar en tysk ubåt ett levande hjärta till en vetenskapsman i Japan. Hjärtat ska ha tillhört det monster som Baron von Frankenstein många år tidigare skapat.
15 år senare så hittas en mystisk pojke i Hiroshima, en pojke med ett groteskt utseende, ofantlig styrka och som växer enormt fort.
En riktigt skruvad Japansk film där en pojke får Frankensteins Monsters hjärta inopererat och förvandlas till en grotesk varelse. Han jagas av både vetenskapsmän som vill undersöka honom och militären som vill ända hans liv och så finns det givetvis en kvinna som får ömma känslor för den missförstådda varelsen. Precis som det ska vara.
Det är en fascinerande film i all sin uselhet och man vet inte om man ska skratta eller gråta men en del leenden framkallar den i alla fall.
I den här nionde och sista delen i Star Wars serien (tror nog att det kan dyka upp fler filmer vad det lider) så visar det sig att den gamle Kejsaren Palpatine (Ian McDiarmid) fortfarande är vid liv och drar i dom onda trådarna från ett hemligt gömställe. Den mörka sidan har en krigsflotta på gång och tänker förinta motståndsrörelsen som leds av Prinsessan Leia (Carrie Fisher) en gång för alla.
Handlingen i den här filmen som inte skiljer sig nämnvärt från dom tidigare kretsar i alla fall kring Rey (Daisy Ridley) och Kylo Ren (Adam Driver) och deras mystiska distansförhållande där dom i tid och otid får kontakt med varandra. Förutom det så är det mest en massa jagande i rymdfarkoster, skjutande och exploderande och så får vi ånyo möta Han Solo (Harrison Ford), Luke Skywalker (Mark Hamill) och Lando Calrissian (Billy Dee Williams) som stapplar omkring som dom åldringar dom är. Allt för att vi gamla Star Wars-fans ska bli nöjda och glada. Prinsessan Leia har ju dessutom en förvånande stor roll trots att Carrie Fisher ju hade varit död i nästan tre år när den här filmen hade premiär.
Visst är det en imponerande och snygg äventyrs/action/sci-fi film men Star Wars känslan finns inte längre och karaktärerna är så tråkiga så det räcker inte med alla häftiga effekter för att det ska bli riktigt bra.
Lightning McQueen har under en längre tid varit ohotad mästare men nu kommer ett nytt gäng högteknologiska bilar med Jackson Storm i täten som vill ta över.
McQueen inser att han börjar bli till åren och att om han vill fortsätta tävla måste hitta på någonting nytt.
Den tredje filmen om den röda racerbilen Lightning McQueen är enastående animerat, till och från rätt rolig också men den lyfter aldrig riktigt och själva historien är ju av den där klichéfyllda sorten som man sett tusentals gånger förut så i slutändan så är det just animeringen man kommer ihåg och imponeras av.
Kriminalkommissarie Colin Sutton ska gå i pension om bara några månader när hans chef frågar om han inte kan hjälpa polisen i södra London med ett fall dom hållit på med i 17 år. En mystisk man har under många år rånat och förgripit sig på ensamma äldre.
Kommissarie Sutton kommer in med nya friska ögon och lite nya idéer och helt plötsligt så känns det som om polisen börjar komma ifatt gärningsmannen.
Ännu en kriminalhistoria med Martin Clunes som Kommissarie Sutton och som bygger på verkliga händelser. Som brukligt är när det kommer till Brittiska produktioner så är skådespeleriet oklanderligt och karaktärerna väl utskurna. Det är så gott som noll action förutom när en yngre polisman per fot jagar den misstänkta gärningsmannen över staket, genom tomter och in och ut ur trånga gränder men det är ingenting man saknar, spänning finns det så det räcker och blir över ändå.
