Tvåbarnsmamman Vera (Mia Skäringer) har blivit lämnad av sin man och förlorat jobbet när hon genom en platsannons får en möjlighet att starta om från början på den lilla orten Ängelby. Hon packar in barnen i bilen och ger sig iväg på vinst och förlust men precis innan dom är framme så råkar hon i mörkret köra på en ung kille, en olycka som kommer att föräa allas liv i framtiden.
En svensk Twin Peaks är väl inte en så dum beskrivning på den här serien. Varenda människa i Ängelby har en maxad skumnivå och verkar sitta inne på mängder med hemligheter och så finns den där mystiska stenen i skogen som har med dom gamla egypterna att göra och som bär på mörka krafter som förändrar och vrider sinnet på den som rör vid den.
Intressant och mystiskt är det men tyvärr så är det väldigt ojämnt med både regin och skådespeleriet, det blandas hejvilt både högt och lågt. Bäst är väl ändå Michaela Thorsén som spelar polisen Viveka och som bjuder på en del hysteriskt roliga kommentarer.
Vetenskapsmännen Quent Brady (Jim Davis) och Dan Morgan (Robert Griffin) håller på med förberedelser för bemannade rymdfärder och experimenterar med djur. När dom skickar upp en raket med getingar så går någonting fel och raketen störtar vid en vulkan i ett svårtillgängligt område i Afrika kallat Green Hell där en viss Dr Lorentz (Vladimir Sokoloff) och hans dotter Lorna (Barbara Turner) har sin läkarstation.
Getingarna som utsätts för radioaktiv strålning vid kraschen ökar i storlek av en SL buss och börjar terrorisera både djur och människor i området. Brady och Morgan beger sig till platsen där dom får reda på att Dr Lorentz precis dödats av insekterna och bestämmer sig för att bege sig mot vulkanen beväpnade till tänderna.
Skådespelarna gör väl vad dom kan här men dom har ju ett rätt löjligt manus att arbeta med och monster effekterna är väl bland filmhistoriens sämre. Det som imponerar är väl antalet statister som är med och måste ha varit flera hundra.
En historia som kanske är ännu mer aktuell idag än när den kom 1954.
En man utan namn (Helmut Dantine) dyker upp på ett värdshus i en mindre stad och visar sig kunna hela sjukdomar genom att enbart röra på personerna ifråga.
Mannen berättar att han är på besök från planeten Venus och är på Jorden för att förbereda ett besök av sina överordnande som vill ha ett möte med makthavarna på Jorden.
Främlingarna från Venus vill varna människorna på Jorden för att kriga, använda kärnvapen och förstöra planeten eftersom det kommer ha effekt på alla andra planeter i solsystemet också men politikerna och militären börjar givetvis istället genast smida planer på hur dom ska kunna stjäla utomjordingarnas teknologi och vägrar lyssna på besökarnas fredliga råd.
Riktigt intressant film med bra skådespeleri och en bra historia som klarar sig bra utan action, våld och häftiga effekter.
Den amerikanske reportern Mike (Paul Douglas) och hans brittiske vän Howard (Leslie Phillips) är på väg med tåg till Saltzburg när deras vagn av misstag kommer in på ett sidospår och in över gränsen till det okända alplandet Gudavia. Detta rike visar sig vara styrt med järnhand av den mystiske Dr Boronski som utför experiment på landets barn för att skapa framtida robotliknande invånare som enkelt ska kunna styras.
En intressant film i spåren efter Nazityskland och dess obehagliga vetenskapsmän och med några mänskliga försök som ser ut och rör sig som dom zombies som man sen flera år senare skulle få se i allehanda filmer. trots några, lite fåniga försök till humor så är den är riktigt välgjord med en imponerande explosiv avslutning.
En gammal norsk krigsveteran från 2:a Världskriget som stred på Hitlers sida mot ryssarna planerar ett attentat i Oslo. För att utföra sin aktion så kontaktar han unga nynazister. Tanken är att straffa en man som han anser ha skadat den norska nationen mer än någonting annat.
I den här maffiga berättelsen så får poliskommissarie Harry Hole sätta tänderna i fanatiska övertygelser från gångna tider som han måste se till att ordna upp innan nationaldagen kommer.
Jag tycker att denna är den hittills bästa historien om den rätt slitna polisen Harry Hole, det är en mustig och detaljrik, historiskt intressant och våldsam thriller.
Detta var den första romanen som Stephen King fick publicerad och det är ju verkligen inte någon dussindebut direkt.
Det är en ytterst obehaglig och tragisk historia om den mobbade Carrie White som lever med en fanatiskt religiös mor som inte tillåter sin dotter att ens komma i närheten av ett liv som vanliga ungdomar lever.
Hon får i alla fall chansen att gå på skolans vårbal och trotsar därmed sin mor men balen som till en början är det mest fantastiska Carrie upplevt förvandlas på ett ögonblick till något som ingen överlevande i staden någonsin kommer att glömma.
Spännande, sorgligt tragisk, läskig och förbannat bra.
Att förklara handlingen i den här skräckfilmen är ju nästan som att förklara meningen med livet, inte helt enkelt alltså.
Ett tåg som kallas Mord & Mysterietåget ska lämna stationen under Halloween och på tåget så finns det både vanliga passagerare och så skådespelare som under resan ska spela upp en pjäs innehållande mysterier och en eller flera mord och ingen ska veta vilka som är aktörer och vanliga resenärer och detta vet inte vi som tittare heller.
Ett mord sker givetvis ganska snart men om detta tillhör showen eller är på riktigt, ja det vet man inte riktigt men medans man sitter och funderar på det så spårar tåget ur i en kurva. Ja i alla fall så spårar just den vagnen där dom personer vi lärt känna finns, resten av tåget verkar ju på något konstigt sätt ha fortsatt.
Vagnen glider i alla fall ner i en sjö där den ligger och flyter och när passagerarna kommer till sans så märker dom att land bara är några simtag bort men saker och ting försvåras ju av att det verkar finnas något monster i sjön som drar ner alla den kan komma åt. Vid det här laget så har man ju som tittare redan glömt bort det där med pjäsen på tåget för att istället undra va fasiken denna historia är på väg någonstans.
Om allt detta verkade diffust så klarnade ingenting upp senare heller, det blev bara konstigare och när slutet kom så satt man där och frågade sig själv vad man egentligen hade sett för något.
