Den Demokratiske Terroristen (1992)

 

Den svenska agenten Carl Hamilton beger sig till Hamburg för att hjälpa den tyska polisen att krossa en terrororganisation som enligt källor planerar en attack i Stockholm.

Hamilton lyckas infiltrera organisationen och bli en medlem men allting går inte enligt hans och den tyska polisens planer.

Jag tycker att det här är en rätt usel produktion, det är nästan noll spänning och faktiskt riktigt långtråkigt. Stellan Skarsgård går omkring i 90 minuter som om han hade en klädhängare innanför skjortan och kniper ihop läpparna som om dom vore ihopklistrade.

Det regissören Pelle Berglund gjorde så bra i filmen Täcknamn Coq Rouge är som bortblåst i den här historien och det är väl egentligen bara i en scen på en strand där Hamilton tvingas göra ett grymt val som det blir lite dramatiskt. 

The Equalizer 2 (2018)

 

https://youtu.be/HyNJ3UrGk_I?si=JWsbMuzTeXUeClsu

Fyra år efter den första filmen om den äldre och till synes timide gentlemannen Robert McCall (Denzel Washington) så arbetar han som taxichaffis men hoppar ibland in för att hjälpa orättvist behandlade människor i samhället för att se till att rättvisa skipas och det gör han på ett sätt som nästan Rambo skulle höja ett ögonbryn för.

Vi som sett den första filmen vet ju att McCall i ett tidigare liv jobbat på en väldigt hemlig avdelning inom CIA och under den stillsamma ytan är ett mänskligt dödligt vapen.

Här rubbas hans lugn av att hans bästa vän och före detta chef Susan (Melissa Leo) mördas under ett uppdrag i Bryssel och McCall börjar då rota i fallet vilket gör att gamla minnen och vänner dyker upp men inte bara på ett positivt sätt.

Den här historien blir lite för mycket och Denzel Washington som var så naturlig som McCall i den första filmen är lite stel och tillgjord här. Visst är det skickligt regisserat av Antoine Fuqua och coolt foto designat Oliver Wood men manuset är väldigt ihåligt och slutet är så sockersött så att man nästan får kväljningar.

Skådespelarna ska jag inte klaga på, dom sköter sig bra och Denzel Washington är ju en av dom där som kan göra en bra karaktär i sömnen och figuren Robert McCall är ju ändå en riktigt cool snubbe. 

Noice (2020)

 

Fyra stycken tonårsgrabbar från Gustavsberg blir efter ett framträdande i Måndagsbörsen 1980 popstjärnor över en natt. Vart dom än kom i Sverige den sommaren så blev det hysteri och dom drog fulla hus överallt.

Men i den här dokumentären får vi också se den tragiska sidan att nästan lika snabbt som dessa killar blev rikskändisar så gick det även utför och bara tre år senare så fanns inte bandet Noice längre och år 2002 så var både sångaren Hasse Carlsson och keyboardisten Fredde Hansson döda efter många års missbruk.

En riktigt bra dokumentär som jag ändå tycker kändes lite kort, jag hade nog velat grotta in mig lite mer. Intressant och tragiskt.

   

Top Dogg av Jens Lapidus (2017)

 

Det här är den tredje boken om advokaten Emelie och den fd brottslingen Teddy.

Emelie har nu öppnat egen advokatfirma och får en dag besök av den unga kvinnan Katja och helt plötsligt så finner hon sig tillbaka i det nätverk som hon och Teddy försökt spränga och som utnyttjat unga kvinnor. Spåren dom följer leder inte bara upp i samhällets toppar utan även in bland lagens företrädare.

Den här historien inleds lite segt men den ökar i tempo och intensitet ju längre in i berättelsen man kommer och slutet är både explosivt och överraskande.

Aldrig Vuxen - Säsong 1 (2020)

 

Original titel: Aldri Voksen

Tre familjer i ett radhusområde någonstans i Norge där familjerna består av dom två mammorna Tone (Ine F. Jansen), Rakel (Laila Goody) och deras son Erling (Oscar Stålhand Arnö), ensamstående pappan Andreas (Christian Skolmen) och hans döttrar Victoria (Bethina Naerby), Julie (Hedvig Skogli Olsen) och Ida (Nora Kvaernmo Aase), svenska Hjalmar (Fredrik Hallgren) med frun Janne (Andrea Braein Hovig) och barnen Hugo (Amir Asgharmejad) och Martine (Martine Hammerstad).

Föräldrarna har känt varandra sen skoltiden och har kanske till och från lite svårt med det här att vara vuxna i alla lägen.

Till och från hysteriskt rolig relationskomedi med en hel del pinsamheter men också en del allvar i grunden och med enastående skådespelare, både barn och vuxna.  

Mary (2019)

 

Det här var en skräckfilm som jag tyckte jag har sett minst 20 gånger förut. En demon som terroriserar en familj och vänder barnen och föräldrarna mot varandra är ju verkligen inte en ny idé i filmens värld det som gör denna lite annorlunda är att hela sällskapet befinner sig på en segelbåt ute på Atlanten.

Pappan i familjen, David (Gary Oldman) har köpt en gammal segelbåt som han tänker ta med fru Sarah (Emily Mortimer), döttrarna Lindsey (Stefanie Scott) och Mary (Chloe Perrin), kompisen Mike (Manuel Garcia Rulfo) och så Lindseys pojkvän Tommy (Owen Teague) på en tripp till Bahamas.

Det han inte berättat för sitt resesällskap är att alla som tidigare ägt denna båt mystiskt försvunnit ute på havet och givetvis så dröjer det inte länge förrän det börjar hända mystiska saker både i och utanför kajutan.

Som sagt så är detta ingenting nytt, filmen är smockfylld av klichéer och man vet hela tiden vad som komma skall och då blir det ju aldrig läskigt vilket ju krävs för att en skräckfilm ska fungera. Skådespelarna kan jag inte klaga på men slutet är riktigt töntigt och öppnar ändå för en del 2.

Vi Fara till Sahara (1939)

 

Original titel: The Flying Deuces

Helan och Halvan befinner sig i Paris där Helan (Oliver Hardy) blivit kär i den unga Georgette (Jean Parker) som är dotter till hotellägaren där han och Halvan (Stan Laurel) hyr ett rum.

När Helan får veta att Georgette redan är gift så beslutar han sig för att ända sitt liv i floden Seine men blir övertalad att istället söka sig till Främlingslegionen i Marocko för att glömma sin kärlek.

En ganska god idé som blivit en rätt löjlig film och som enbart andas tack vare Oliver Hardys och Stan Laurels enastående samspel.

Karaktärerna runtomkring dom är rätt själlösa och det är inte många scener som får en att tänja på smilbanden.