Jag gillade ju inte den andra säsongen av Westworld som jag tyckte bara var rörig men här har man fått ihop den tredje säsongen på ett mycket bra sätt och som knyter ihop en hel del lösa trådar som fladdrade fritt i den andra säsongen.
Visst saknar man den första säsongens kittlande spänning i den där låtsasvärlden eftersom den här säsongen är mera av en traditionell sci-fi historia men det är förbannat snyggt gjort, skådespelarna är riktigt bra, det är spännande och våldsamt och så en del vinkar åt det samhället vi lever i just nu.
Livet rullar på ungefär som vanligt för Johan och Eva. Eva får flera chanser till bra jobb som Johan på något oförklarligt sätt lyckas sätta käppar i hjulet för och dessutom så får han av vänner veta att han kallas för Finansministern för att han är så jädrans snål.
Säsong 2 är även den fruktansvärt pinsam och hysteriskt rolig.
Siri Bergman är psykolog och psykoterapeut och till hennes praktik på Östermalm i Stockholm kommer alla sorters människor med små och större problem.
Siri är änka sedan ett år tillbaka då hennes man dog i en dykarolycka och hon bor nu ensam i parets hus i skärgården.
En dag så hittas en av hennes patienter död i vattnet vid Siris brygga och på berget intill ett självmordsbrev där hon tackar Siri för att ha hjälpt henne att inse hur meningslöst hennes liv är.
Siris liv rasar samman men samtidigt så börjar hon också känna sig förföljd, det verkar som om det är någon som rör sig både utanför och inne i hennes hus.
Den här historien byggs upp väldigt skickligt. Det är lugnt och stillsamt, man får tid på sig att fundera över saker och ting och ändå är det en tajt spänning hela tiden men tyvärr så håller inte slutet tycker jag, det blir något av ett antiklimax.
Jag gillar heller inte karaktären Siri Bergman som jag retar upp mig på väldigt till och från men det kanske finns en mening med det.
Men det är som sagt bra skrivet och spännande fram till det bittra eller ljuva slutet hur man nu ska se på saken.
Original Titel: Harry Potter and The Goblet of Fire
Det är Harry Potter (Daniel Radcliffe) och hans vänners fjärde år på Hogwart och det här året är skolan värd för The Triwizard Tournament, en magisk tävling mellan skolorna Hogwart, Beauxbatons och Durmstrang.
Deltagarna som ska vara tre stycken måste ha fyllt 17 år och väljs ut av en mystisk flammande bägare men denna gång händer någonting konstigt för bägaren väljer fyra stycken varav Harry Potter är en av dom.
Det här är den mörkaste och våldsammaste filmen i den här serien hittills, det är till skillnad från dom tidigare ganska tunt med komiska scener och enda gången som det blir lite glatt är väl när skolan anordnar en stor bal.
Det är lite stelt regisserat av Mike Newell men snyggt foto av Roger Pratt. Spännande och dramatiskt, dock lite rörigt.
Regi: Mike Newell
Manus: Steve Kloves (Efter en bok av J.K. Rowling)
Producent: David Heyman, David Barron & Tanya Seghatchian
Foto: Roger Pratt
Musik: Patrick Doyle
Skådespelare:
Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint, Robbie Coltrane, Michael Gambon, David Bradley, Maggie Smith, Alan Rickman, Brendan Gleeson, Gary Oldman, Ralph Fiennes, Eric Sykes, Mark Williams, Robert Pattinson
Tråkigt att den sista filmen i serien med Krister Henriksson som Kurt Wallander är en rätt usel historia. Jag hade nog tyckt bättre om denna om det helt enkelt hade handlat om Wallanders sista dagar vid polisen istället för att väva in en löjlig historia om en kidnappad krögare och korrupta poliser som man ju inte bryr sig ett dyft om.
Det är ju dramatiskt så det räcker ändå när Wallander nu går ut med sin sjukdom och tackar för sig.
En ung flicka hittas mördad i skogen utanför den lilla irländska orten Knocknaree och poliserna Rob Reilly och Cassie Maddox får ta tag i fallet.
Det är inte första gången det hänt saker på platsen, redan på 80-talet så försvann två barn spårlöst.
Rob bär på en del hemligheter från den händelsen och
även Cassie har saker som hon bara delat med sin kollega.
Det är grått, fuktigt och deprimerande men förbannat bra. Skådespelarna är enastående och historien är kurvig och går från dåtid till nutid och där även irländsk folktro och mystik har en plats.
Kurt Wallander vet nu att han lider av Alzheimers men har övertygat sig själv om att det kommer att dyka upp ett botemedel och berättar därför ingenting för sin omgivning. Dottern Linda och kollegorna börjar ändå misstänka att saker och ting inte står rätt till eftersom Wallander blir mer och mer frånvarande på arbetet.
Samtidigt så släpps mordbrännaren Tommy fri efter avtjänat straff och han hinner knappt komma hem till byn förrän det börjar brinna igen och befolkningen är givetvis övertygade om att det är han som ligger bakom dådet.
En lite tragisk historia om utanförskap som man tyvärr faktiskt inte bryr sig så mycket om, det känns att den här filmserien är på väg mot slutet nu och man är mera nyfiken på Wallanders hälsa än någonting annat.
