Assar (Carl-Gustav Lindstedt)tillbringar sommaren tillsammans med sin tonårsdotter Anna-Bella (Christina Lindberg)i sommarhuset ute på en skärgårdsö när helt plötsligt hans fru Sally (Ulla Sjöblom)som han trott varit död i flera år dyker upp. Sally som inte alls verkar tycka att det är konstigt att bara dyka upp utan förklaring börjar genast att smida planer och öppnar en bordell i båthuset där hon använder dottern som lockbete. Assar som helt plötsligt mera blivit en betjänt till kvinnorna och deras affärsverksamhet börjar att planera att mörda frun som ju alla ändå tror är död. En svart komedi med burleska inslag där det till och från är riktigt roligt och där historien tar en del oväntade vändningar. Christina Lindberg får också visa att hon kan agera lite grann framför kameran och inte bara springa omkring utan kläder.
Rå, tuff förortshumor i åtta avsnitt där det skojas och tramsas om saker som sex, teknik, invandrare vs svenskar och andra vardagliga företeelser som vi har runtomkring oss.
Till och från så är detta hysteriskt roligt men lite ojämnt och dalarna är fler än topparna men däruppe på toppen så hade jag åtminstone förbannat kul.
Original titel: Nosferatu, Eine Symphonie Des Grauens
Den mystiske Greve Orlok (Max Schreck) letar efter en bostad i den tyska staden Wisbourg och den unge mäklarassistenten Hutter (Gustav von Wangenheim) skickas till hans slott i Transsylvanien för att ordna med kontraktet. Affären görs upp men Hutter märker att allt inte står rätt till och att Greven döljer någonting bestialiskt.
Regissören F.W. Murnau hade ju tänkt att göra filmen efter Bram Stokers roman Dracula men lyckades inte köpa loss rättigheterna. Han beslutade ändå att göra filmen och ändrade namnen på dom inblandade, Dracula fick då heta Orlok istället och så gjorde han lite mindre ändringar i historien. Det här var filmbolaget Prana's första och sista film för Bram Stokers änka stämde bolaget och vann och det beslöts att alla filmkopior skulle förstöras men då var ett antal kopior redan ute i världen och det är ju alla cineaster glada för idag för den här stumfilmen räknas ju som en av dom stora skräckklassikerna och en av dom absolut bästa vampyrfilmerna. Fotot av Fritz Arno Wagner är enastående och hans arbete med ljus och skuggor riktigt coolt och Max Schreck som spelar den blodsugande greven är ännu idag en riktigt läskig och obehaglig karaktär och faktum är ju att filmen faktiskt var förbjuden i Sverige ända fram till 1972 vilket ju är rätt fascinerande. Ödsligt och mörkt, spännande obehagligt och riktigt bra.
Säpo-agenten Eva Forsberg stoppar ett försök att smuggla en skarpladdad missil i en tyskregistrerad långtradare i Göteborgs hamn men det visar sig att en liknande missil fortfarande saknas. Samtidigt så tas den danska drönaringenjören Victoria Rahbek och hennes son som gisslan och hon tvingas under hot att stjäla hemligstämplade uppgifter från det företag där hon jobbar. Eva Forsberg inleder ett samarbete med den danska polisen Jesper Lassen och dom inser snart att smugglingen och gisslantagandet hör ihop.
Vi som tittare kastas handlöst in i terrorns värld redan efter några sekunder in i första avsnittet och man sitter där med andan i halsen innan man ens har blivit presenterad för historiens karaktärer. Det finns ju en risk med att gå ut så där hårt och det är ju att resten kan kännas lite tråkig men så är inte fallet här för spänningen hålls verkligen på topp hela vägen och det är mest tack vare dom riktigt bra skådespelarna i dom ledande rollerna. Tova Magnusson är på topp som den hårda stela polisen Eva som skiljer sig markant från sin danska kollega och den mera känslige Jesper som också görs jädrans bra av Joachim Fjelstrup. Samspelet mellan Birgitte Hjort Sörensen som gör rollen som Victoria och hennes gisslantagare Iyad (Ardalan Esmaili) är annars historiens höjdpunkt som innehåller allt från våld, känslomässig tragik, drama, sexuell spänning, hat och desperation. Riktigt bra serie som kanske dippar lite i slutet där det känns lite för hafsigt och enkelt.
Regi: Jesper W. Nielsen, Fredrik Edfeldt & Jörgen Bergmark
Manus: Morten Dragsted, Oskar Söderlund, Mikkel Bak Sörensen & Rasmus Thorsen
Foto: Erik Zappon, Linus Eklund & Erik Molberg Hansen
Musik: Henrik Lindstrand
Skådespelare:
Birgitte Hjort Sörensen, Ardalan Esmaili,
Joachim Fjelstrup, Tova Magnusson,
Lars Ranthe, Johan Rabaeus, Virgil Katring-Rasmussen,
När Tony Stark (Robert Downey Jr) håller på med skapandet av programet Ultron för att skydda vår planet så sker ett misstag som gör att programmet istället utvecklar en ondska med målet att förgöra. Ännu en gång så måste hjältarna i The Avengers samla ihop sig för att försvara mänskligheten.
Som tittare så hinner man knappt sätta sig tillrätta i fåtöljen innan man skickas iväg rätt ut i skogarna runtomkring ett gammalt slott i den fiktiva staden Sokovia där våra hjältar slåss med allt vad dom har med en mängd onda soldater samtidigt som det pågår skumma experiment innanför slottets murar.
Visuellt så är det ju jädrans snyggt och häftigt, regissören Joss Whedon vet vad han sysslar med när det kommer till såna här saker och karaktärerna under dom tajta superhjältekläderna är han ju bekant med också.
Tyvärr så känns våra hjältar lite trötta i den här filmen, dom anstränger sig för att slänga ur sig lustiga och giftiga kommentarer och smågnabbas med varandra men där detta var roligt i den första filmen så känns det bara gnälligt här.
Den genom onde artificiella varelsen är riktigt cool och rösten till honom görs enastående bra av James Spader sen så dyker ju givetvis Samuel L Jackson upp också som Nick Fury och i någon minut även Stellan Skarsgård som vetenskapsmannen Erik Selvig. Till skillnad från den förra filmen där Iron Man var den klart lysande karaktären så har här alla fått så gott som lika mycket tid i centrum, det känns nästan som om det är på sekunden uträknat så att ingen ska hamna mer i focus än någon annan, om det beror på att hjältarna själva fått lite större ego eller om det är produktionsbolaget som bestämt detta vet jag ej.
Alla maffiga effekter och mäktiga scenerier räddar filmen så trots en del små skavanker så är det ju underhållning på hög nivå.
Henrik "HP" Petterssonär en småfifflare som struntar i det mesta i världen om det inte handlar om just honom.
En dag på tunnelbanan så hittar han en mobiltelefon som när han sätter på den verkar veta exakt vem det är som håller i luren och dessutom verkar veta en hel del om honom.
Polisen Rebecka Norménär HP:s äldre syster och hans raka motsats.
Hon jobbar som livvakt inom SÄPO och har stenkoll på sitt liv men har under den senaste tiden haft känslan av att vara förföljd av någon i hennes närhet och som verkar veta obehagligt mycket om hennes förflutna.
Detta är debutromanen av Anders De La Motteoch han har verkligen lyckats att pussla ihop en fascinerande historia trots att det kanske känns lite spretigt till och från. Det är intensivt spännande med ett par coola twistar utmed vägen och med ett riktigt oväntat slut.
Ett tåg glider fram i nattens mörker strax utanför Stockholm när plötsligt lokföraren får syn på två unga flickor som ligger tvärs över spåret.
Martin Beck och hans kollegor hittar spår som tyder på att flickorna släpats upp på spåret och dessutom så hittas flera skoavtryck i storlek 45 på platsen.
En film som lägger tyngden på det sociala spelet i skolan, idrottsföreningar och nätet där diverse skumma filurer lätt kan få kontakt med osäkra ungdomar som är i färd med att försöka hitta sin plats i livet. Slutet skiljer sig också markant från vad vi tidigare fått vara med om i Beck-serien och det gör den här historien lite annorlunda men ger den också på ett sätt mer trovärdig tyngd.
Regi: Harald Hamrell
Manus: Cilla & Rolf Börjlind
Foto: Carl Sundberg
Musik: Anders Bagge, Anders Herrlin & Jennie Löfgren
