Brandbilen som Försvann (1993)

Titel:  Brandbilen som Försvann

År:  1993

Land:  Sverige, Tyskland

Genre:  Kriminaldrama

Längd:  1 tim, 30 min

Rikskriminalens Martin Beck (Gösta Ekman) och hans grupp med Kollberg (Kjell Bergkvist), Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) och Skacke (Niklas Hjulström) håller ett hus under bevakning i Stockholm där misstänkt droghandel pågår.

Helt utan förvarning så exploderar kåken och flera människor mister livet.

Rikskriminalens chef Evald Hammar vill lägga ner utredningen i brist på spår men när det visar sig att en av männen i huset var mördad redan innan explosionen och att spåren sedan leder till Danmark så får utredningen nytt liv.

Gösta Ekman är riktigt bra i rollen som Martin Beck och så har han ju Rolf Lassgård, Kjell Bergkvist och Niklas Hjulström bredvid sig hela tiden och som också är riktigt bra i sina roller och allihopa har ett sånt enastående samspel så att det är som att sitta och titta på ett antal väloljade kugghjul som bara går på utan att ge ett ljud ifrån sig.

Mitt i allt polisarbete, mord och våld så finns det en hel del humor här också och jag kom på mig själv med att tycka att det nog var mer roligare än spännande.

En bra och tajt film är det i alla fall.

Regi:  Hajo Gies

Manus:  Rainer Berg, Beate Langmaack & Maj Sjöwall

(Efter en roman av Maj Sjöwall & Per Wahlöö)

Producent:  Hans Lönnerheden, Bertil Ohlsson, Sören Staermose & Ole Söndberg

Foto:  Achim Poulheim

Musik:  Stefan Nilsson

Skådespelare:

Gösta Ekman, Kjell Bergkvist, Rolf Lassgård,

Niklas Hjulström, Daniela Ziegler, Holger kunkel,

Bernt Ström, Torgny Anderberg, Peter Schröder,

Tova Magnusson-Norling, Ing-Marie Carlsson, Anita Ekström

Mannen på Taket (1976)

En natt så mördas en patient brutalt på ett sjukhus i Stockholm och det visar sig vara poliskommisarie Stig nyman.

När Martin Beck och hans kollega Einar Rönn börjar rota i fallet så visar det sig att den mördade polisen under många år varit känd för sin brutalitet och fått en mängd anmälningar mot sig men som aldrig lett till någonting.

Nu blir även poliserna Lennart Kollberg och Gunvald Larsson inkopplade på fallet samtidigt som en man planerar någonting fruktansvärt mitt inne i Stockholm.

En helt igenom enastående film där regissören Bo Widerberg blandar action, brutalt våld, drama och med ett socialt inlägg i debatten om polisvåld och rättssystemet.

Carl-Gustaf Lindstedt och Håkan Serner är fantastiskt bra som dom två coolt lugna Martin beck och Einar Rönn som blir en motpol till dom yngre och hetsigare Kollberg och Larsson som gestaltas av Sven Wollter och Thomas Hellberg.

Fotot är strålande, det är våldsamt och spännande med mycket bra skådespeleri i en av dom bästa svenska filmerna någonsin.

Ted - För Kärlekens Skull (2018)

Titel:  Ted - För Kärlekens Skull

År:  2018

Land:  Sverige

Genre:  Drama, Musik

Längd:  2 tim

Regi:  Hannes Holm

Manus:  Hannes Holm

Foto:  Göran Hallberg

Musik:  Jimmy Lagnefors & Gaute Storaas

Skådespelare:

Adam Pålsson, Peter Viitanen,

Jonas Carlsson, Hanna Alström, Happy Jankell,

Johan Hedenberg, Maria Kulle, Tove Edfeldt,

Fredrik Hiller, Jonatan Rodriguez, Lotta Ramel,

Dan Johansson, Niklas Strömstedt, Amanda Gylling,

Ludvig Lindblom, Gustav Orvefors, Edvin Bredefeldt,

Angelina Håkansson, Jonas Bane

Ted Gärdestad är en ung tennistalang som är kompis och tränar med Björn Borg men han spelar mest för att hans far vill det, helst så vill han skapa musik med sin bror Kenneth.
En dag så tar bröderna en chans och går upp till skivbolaget Sweden Music där Stikkan Andersson får upp ögonen på Ted och efter en stund så lämnar killarna företaget med ett skivkontrakt i händerna.

Det här är en film som verkligen går från glädje och kärlek till djup depression och olycka på ett ögonblick och det är blir lite svårt att ta in hur djupt ner och långt borta Ted Gärdestad var under många år.
Adam Pålsson som Ted och Peter Viitanen som hans bror Kenneth är enastående bra och sen så finns det en hel del roliga och underfundiga birollsval i filmen som gör att man kanske sitter och pratar om annat en stund än just vad som händer i historien.

Det är en mycket bra och gripande tragisk film i alla fall trots att den ibland känns lite för plastig.

Sthlm Rekviem (2018)

Titel:  Sthlm Rekviem

År:  2018

Land:  Sverige, Tyskland, Belgien

Genre:  Kriminaldrama

Längd:  10 avsnitt

Regi:  Karin Fahlén & Lisa Ohlin

Manus:  Karin Fahlén, Piodor Gustavsson, Lisa Ohlin,

Jonas Carlsson, Jörgen Hjerdt, Åsa Lantz, 

Kristina Olsson & Pauline Wolff

Foto:  Mattias Rudh & Rik Zang

Musik:  Nathan Larson

Skådespelare:

Jonas Carlsson, Liv Mjönes, Alexej Manvelov,

Magnus Roosmann, Jessica Liedberg, Lena B. Eriksson,

Bahador Foladi, Thomas Levin

 

Kriminologen Fredrika Bergman ska under några månader jobba med en specialgrupp inom Stockholmspolisen ledd av Alex Recht.

Hon hamnar genast i hetluften när ett barn kidnappas på en tunnelbanestation och ingenting blir ju inte lättare av att kollegan Peder Rydh inte är speciellt förtjust i att ha en kvinna med sig som aldrig jobbat ute på fältet förr.

När det kommer till poliser i serier eller filmer så är det ju mera regel än undantag att dom mår dåligt på ett eller annat sätt och i den här 10 avsnitt långa serien så har detta verkligen dragits till sin spets.
Här mår inte bara poliserna psykiskt dåligt, här mår deras respektive familjer dåligt också och det är tusan så att till och med deras husdjur ser deprimerade ut.
Det känns nästan som om det är vemod och depression som för historien framåt och ibland så känns det nästan så överdrivet att det blir lite humor utav det.
Nu håller serien så hög klass så det blir ju aldrig fånigt och det finns en hel del nya grepp här som känns riktigt fräscha, bland annat fotot som är strålande och så en del scener från framtiden som klippts in i tid och otid där vi får följa Bergman och Recht i en taxi där dom diskuterar dom fall som dom jobbade med.
Det som i början av den här serien verkar vara mordfall helt oberoende av varandra pusslas på ett riktigt snyggt sätt ihop i slutändan och spänningen är på topp ända in i det berömda kaklet och slutet är ju kanske inte helt väntat.

Bra skådespelare, skickligt regisserat och givetvis vemodig musik också för att liksom få en deprimerande helhet.

Den Skrattande Polisen (1973)

Original titel: The Laughing Policeman

https://youtu.be/4YTlRpqh1TE?si=k67a0YkVmBKzYC19

Poliskommissarie Jake Martin (Walter Matthau) blir kallad mitt i natten till en plats inne i centrum där en man till synes helt urskilljningslöst skjutit ihjäl åtta personer på en buss.

Det visar sig att ett av offren är Jake's partner Dave Evans och när Jake börjar rota i mysteriet så verkar det ha att göra med ett gammalt olöst fall som Jake och Dave haft på sitt bord för många år sedan.

Detta är en amerikansk version av en mordhistoria skriven av Sjöwall Wahlöö där Martin Beck här heter Jake Martin och spelas enastående bra av Walter Matthau som till sin hjälp har Larsen som då ska vara Gunvald Larsson och som gestaltas av Bruce Dern.
Det är enastående skådespelare, den känns gatunära och realistisk och det är väl egentligen bara historien som jag inte riktigt tycker håller hela vägen i den här annars mycket spännande filmen.

Nude (2017)

Titel:  Nude

År:  2017

Land:  USA

Genre:  Dokumentär, Naket

Längd:  1 tim, 34 min

Regi:  Tony Sacco

Musik:  Reza Safinia

Medverkande:

David Bellemere, Steve Shaw,

Keilani Asmus, Isabella Boemeke, Jessica Clements,

Rachel Cook, Ebonee Davis, Alejandra Guilmant,

Sabina Karlsson, Vika Levina, Ariela Oliveira,

Nidhi Sunil, Janine Tugonon, Anna Wolf

I den här dokumentären så får vi följa en av världens mest anlitade modefotografer, fransmannen David Bellemere som fotar till alla stora modemagasin men som när han får bestämma själv använder kameran till mycket mera vågade nakenbilder.

Den amerikanska fotografen och tidningsredaktören Steve Shaw anlitar Bellemere för att ta nakenbilder till en almanacka men samarbetet är inte helt friktionsfritt eftersom Bellemere inte är så förtjust i alla tjejer som valts ut och Shaw tycker att han tar jobbet för personligt istället för att bara ta dom bilder som ska tas.

Visst är det fascinerande att få en inblick i en värld som man inte känner till men jag fick liksom aldrig något svar här varför den här dokumentären ens gjorts.

Ena sekunden så fick jag för mig att den handlade om David Bellemere för att sen få känslan av att det var tjejerna som var huvudspåret men sen så blir det komplikationerna och samarbetssvårigheterna mellan Bellemere och Shaw som verkar vara den röda tråden men i slutändan så undrar jag ju om regissören Tony Sacco bara ville visa upp en massa naken hud och vackra bilder.

Det sista har han ju i såna fall lyckats bäst med för dokumentärt sett så tyckte jag inte att det här gav så mycket. 

Misconduct (2016)

Titel:  Misconduct

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller

Längd:  1 tim, 46 min

Regi:  Shintaro Shimosawa

Manus:  Simon Boyes & Adam Mason

Foto:  Michael Fimognari

Musik:  Federico Jusid

Skådespelare:

Josh Duhamel, Anthony Hopkins, Al Pacino,

Alice Eve, Malin Åkerman, Byung-Hun Lee,

Julia Stiles, Glen Powell, Marcus Lyle Brown,

Leah McKendrick, Chris Marquette, Skye P. Marshall,

Gregory Alan Williams, Jason Gibson,

Nathan Moore, Jaiden Kaine, Milla Bjorn,

Alexandra Fatovich, Eric Shepherd

Den unga och ambitiösa advokaten Ben Cahill tar tag i ett fall där målet är att sätta dit den mäktiga och hänsynslösa företagsledaren Arthur Denning. Hans chef Charles Abrams är först tveksam till advokatbyråns inblandning men ger till slut med sig och Ben hamnar snart i en värld av korruption, falskspel och död.

Det är ju alltid kul att se både Anthony Hopkins och Al Pacino men här så gör dom bara någon minut tillsammans och sen så är dom väldigt rutinmässiga i sitt agerande, dom gör det dom ska utan att anstränga sig nämnvärt och efter en stund så känner man som tittare att man själv heller inte orkar engagera sig speciellt.
Det är rörigt och stelt konstruerat och förutom en och kanske annan spännande scen så var detta inte mycket att glädjas över.