Misconduct (2016)

Titel:  Misconduct

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller

Längd:  1 tim, 46 min

Regi:  Shintaro Shimosawa

Manus:  Simon Boyes & Adam Mason

Foto:  Michael Fimognari

Musik:  Federico Jusid

Skådespelare:

Josh Duhamel, Anthony Hopkins, Al Pacino,

Alice Eve, Malin Åkerman, Byung-Hun Lee,

Julia Stiles, Glen Powell, Marcus Lyle Brown,

Leah McKendrick, Chris Marquette, Skye P. Marshall,

Gregory Alan Williams, Jason Gibson,

Nathan Moore, Jaiden Kaine, Milla Bjorn,

Alexandra Fatovich, Eric Shepherd

Den unga och ambitiösa advokaten Ben Cahill tar tag i ett fall där målet är att sätta dit den mäktiga och hänsynslösa företagsledaren Arthur Denning. Hans chef Charles Abrams är först tveksam till advokatbyråns inblandning men ger till slut med sig och Ben hamnar snart i en värld av korruption, falskspel och död.

Det är ju alltid kul att se både Anthony Hopkins och Al Pacino men här så gör dom bara någon minut tillsammans och sen så är dom väldigt rutinmässiga i sitt agerande, dom gör det dom ska utan att anstränga sig nämnvärt och efter en stund så känner man som tittare att man själv heller inte orkar engagera sig speciellt.
Det är rörigt och stelt konstruerat och förutom en och kanske annan spännande scen så var detta inte mycket att glädjas över.

Färjan av Mats Strandberg (2015)

1200 förväntansfulla passagerare ska åka på en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors när någonting urgammalt och ondskefullt vaknar till liv ombord.

Ute på den iskalla Östersjön mitt i natten så är fartyget helt avskärmad från omvärlden samtidigt som bloddrypande skräck sprider sig bland passagerare och personal.

Den här mycket blodiga och råa skräckhistorien var bland det mest intensiva jag läst på länge men den innehåller mer än bara ren skräck, det finns en hel del lyckliga och olyckliga karaktärer som författaren Mats Strandberg verkligen lyckats få intressanta men sen så är han också iskall för man vet inte från sida till sida vem eller vilka som ska dö, han tar livet av både ond och god med lika självklar skärpa.

Berättelsen inleds rätt lugnt där vi som läsare får lära känna några av passagerarna och några i personalen men efter bara en kort stund så stegras spänningen till högsta tänkbara för att sen hålla sig där till absolut sista meningen.

Killer Joe (2011)

Titel:  Killer Joe

År:  2011

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller

Längd:  1 tim, 42 min

Regi:  William Friedkin

Manus:  Tracy Letts

Foto:  Caleb Deschanel

Musik:  Tyler Bates

Skådespelare:

Matthew McCanaughey, Emile Hirsch,

Juno Temple, Thomas Haden Church, Gina Gershon,

Marc Macauley

Chris slarvar sig fram i en småstad i USA där han lever på att sälja knark men är nu hotad till livet av en lokal gangster som han är skyldig en hel del pengar.

Han får en idé att låta mörda sin mor som enligt hennes nya man har en saftig livförsäkring som kommer att falla ut på hans syster Dottie.

Chris blandar in sin far Ansel i planerna och dom två kontaktar Joe Cooper som inte bara är polis utan också tar livet av folk som ett litet extraknäck.

Den här filmen var som att slafsa i sig en megastor smörgåstårta med allt vad en sådan innehåller för att sen när man smaskar som bäst helt plötsligt överraskas av att någon bara tar undan den och säger:
Nu är det nog!

Den här historien är helt skruvad och ingenting går som karaktärerna i filmen önskar.
Skådespelarna med bla Matthew McCanaughey som Joe Cooper och Emile Hirsch som Chris är strålande och sen är det ju också den gamle William Friedkin som står för regin, han som redan 1973 skrämde livet ur världens biopublik med filmen Exorcisten.
Filmen är som sagt skruvad, den är skitig, våldsam och rå, snuskigt sexig, rolig och riktigt bra förutom då att slutet kommer lika oväntat som ett brev levererat av Postnord.

Poltergeist III (1988)

Carol Anne har efter dom fruktansvärda händelserna för två år sedan skickats iväg till sina släktingar Bruce och Patricia och deras dotter Donna i Chicago.

Dom bor i en skyskrapa mitt i stan och det dröjer inte länge förrän det visar sig att den ondskefulla prästen Kane återvänt från den andra sidan för att ännu en gång ge sig på Carol Anne.

Ett dåligt försök att suga ut så mycket pengar det bara går ur ett säljande namn, det är väl en bra beskrivning av denna skräckfilm som är skriven och regisserad av Gary Sherman och som är den tredje filmen i serien om den där elaka döingen Henry Kane som har gett sig tusan på att han ska ha hjälp av Carol Anne för att kunna ta sig och de sina in i ljuset, varför han envisas just med henne det får man aldrig någon vettig förklaring till.

Jag läste att namnet Carol Anne ropas 121 gånger i filmen och jag tröttnade faktiskt efter den 10:e.

Visst, en och annan effekt håller väl hyfsat men skådespelarna är så tråkiga och historien så kass att det inte räcker för att detta ska bli underhållande på något sätt.

Johan Falk - Operation Näktergal (2009)

GSI arbetar med att kartlägga importen av unga kvinnor från Polen när en av deras kontakter bland dom prostituerade hittas brutalt mördad i en container där spåren leder till ett svenskt transportföretag i Göteborgsområdet.

En film i Johan Falk-serien som faktiskt mest handlar om spaning och som till och från blir lite seg och så en kärlekshistoria som inte riktigt passerar tönttröskeln. Det är först mot slutet som det börjar hetta till och bli lite intensivt men då är det något sent för att rädda allting.

Den minst intressanta filmen hittills i denna serie.

Beasts of The Southern Wild (2012)

6-åriga Hushpuppy bor med sin far Wink i en fattig del i Louisiana kallad The Bathtub.

Samtidigt som en fruktansvärd storm drar in och översvämmar området som dom och deras grannar bor i så blir Wink allvarligt sjuk och Hushpuppy inser snart att hennes liv nu kommer att förändras drastiskt.

Visst kan det vara lite svårt att riktigt få tag i den löst vajande röda tråden i detta drama men det gör ingenting eftersom man ändå blir så infernaliskt tagen av det man får se.
Vi får följa med på en resa in i en värld som för en annan lika gärna kunde vara på en annan planet.
Här i Louisianas träskmarker så har människorna byggt sina hus av delar och bitar dom hittat i området, dom lever av det dom fiskar, dom djur dom föder upp och äter med fingrarna i sina med våra ögon sett ruckel och ändå så har dom ingen önskan att byta ut det livet mot en lägenhet i stan.

Historien blandar drömmar med verklighet och vi får följa allting genom den 6-åriga Hushpuppys ögon och det är väl därför det är en del frågetecken som aldrig klarnar, vi som tittare får stå lika undrande som hon gör vid vissa saker.
Quvenzhané Wallis som spelar Hushpuppy är enastående bra och likaså Dwight Henry som hennes far som på ytan verkar hård men som innerligt älskar sitt barn och som enbart försöker förbereda henne på det hårda livet i The Bathtub den dagen han inte finns längre.

Den här filmen var regissören Benh Zeitlins debut och alla medverkande var amatörer när inspelningen ägde rum.

Dramatiskt, kärleksfullt och gripande och till och från riktigt roligt.

Valerian and The City of a Thousand Planets (2017)

Valerian och Laureline är två unga specialagenter i det 28:e århundradet.

Här blir dom skickade på ett uppdrag till den enorma svävande staden Alpha där varelser från hela rymden i hundratals år levt tillsammans men där säkerhetspolisen fått indikationer på att det är något som inte stämmer.

Det här är ju helt klart det maffigaste och mest färgsprakande som regissören Luc Besson gjort sen 1997 då han gjorde Det Femte Elementet. Visuellt så är det här bland det snyggaste och häftigaste jag sett, effektmässigt så är allting enastående, omgivningar, miljöer och allehanda varelser är perfekta in i minsta detalj.

Filmen bygger ju på den gamla franska tecknade serien Valerian & Laureline och Luc Besson har i alla år närt en dröm om att få göra film på dom historierna.

Men vad är det då som gör att jag ändå kände mig lite besviken? Jo, skådespelarna håller tyvärr inte måttet, dom är alldeles för karaktärslösa och tråkiga för att kunna bära upp allt det häftiga runtomkring så till slut så struntar man i dom och historien och egentligen enbart sitter och njuter av effekterna och det fantastiska fotot av Thierry Arbogast.