En bestialisk mördare härjar och poliskommissarien John Kildare (Bill Nighy) från Scotland Yardär den som försöker pussla ihop dom spretiga ledtrådarna för att om möjligt få fast den som som i tidningarna går under namnet The Limehouse Golem.
En strålande ihopsatt mordgåta designad regissören Juan Carlos Medina och fotografen Simon Dennis som verkligen har fått fram den där känslan av ett trångt, smutsigt London i slutet av 1800-talet. Filmmanuset är skrivet av Jane Goldman efter en roman av Peter Ackroyd och det är verkligen en klurig historia där känslan är att inspirationen kommer från Jack The Ripper som ju härjade på samma plats och under samma tid som denna historia utspelar sig. Skådespelarna är mycket bra med en enastående Bill Nighy som kommissarie John Kildare och Olivia Cooke som skådespelerskan Lizzie Cree och den stämningsfulla musiken i filmen är skriven av den svenska kompositören Johan Söderqvist. Spännande med en klurig twist i slutet, visuellt jäkligt snygg och bitvis riktigt våldsam.
Org Titel: Friday The 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan
År: 1989
Land: USA, Kanada
Genre: Skräck
Längd: 1 tim, 40 min
Efter att en trasig elkabel under vattnet i Crystal Lake väckt Jason till liv så klättrar han ombord på en större båt med en massa studenter på väg till New York.
En efter en börjar nu både passagerare och besättningsmän hittas brutalt mördade och när dom väl anländer till storstan så är dom bara fem stycken kvar.
Denna film var absolut den sämsta hittills i serien om Jason och jag blev faktiskt förbannad på regissören och manusförfattaren Rob Hedden för när man har med en sån klassisk skräckfigur som Jason att göra så kan man väl ändå hantera honom med lite respekt. Crystal Lake har ju i alla år varit en liten insjö men här går det helt plötsligt att ta en stor båt därifrån ända till hamnen i New York och då hakar ju givetvis Jason på, lite sugen på livet i storstan med allt vad det innebär med neonskyltar, tunnelbana och trafikkaos. Näe, fy fan vilken usel soppa till film och man hade ju hoppats att Jason hade dödat regissören först så att man slapp se eländet.
Radioprataren Vanita Brock får en kväll mitt i sändning ett samtal från två unga killar som är ute på landsbygden i Texas för att festa.
Någonting händer dock när dom två killarna möter en mystisk bil och brutalt mördas samtidigt som dom sitter i telefon med Vanita.
Den fd polisen Lefty Enright dyker upp på platsen och påstår att detta handlar om samma mördare som slaktade ett gäng ungdomar 12 år tidigare vilket inte den lokala polisen köper.
När jag såg den här filmen så häpnade jag över att regissören Tobe Hooper som ju gjorde ett sånt gott hantverk med den första filmen 12 år tidigare verkade ha glömt allt vad filmproduktion innebär.
Den obehagliga psykologiska auran är helt borta och bara efter 10 minuter så har det här flutit mer blod än i hela den första filmen.
Att Hooper två år tidigare hade regisserat Poltergeist tillsammans med Steven Spielberg är ju svårt att förstå när man ser denna unkna soppa.
Många scener är så långa och tjatiga att det bara blir irriterande att titta på och tröttnar man inte på dessa så tröttnar man ganska snabbt på Caroline Williams som spelar Vanita och hennes oerhört jobbiga skrikande.
Det är ju sorgligt att se en sån god skådespelare som Dennis Hopper i en sån här film och senare så hade han ju tydligen också sagt att detta nog var den sämsta produktion han medverkat i.
Givetvis så gör dom ju här en repris på den numera klassiska middagsscenen från den första filmen men eftersom den är så gott som helt plagierad förutom att sällskapet befinner sig i en grotta istället för ett hus så känns scenen bara obegripligt onödigt dum.
Man märker ju att dom försökt med att lägga in en hel del humor i denna film men ska man göra sånt så måste man ju själv ha humor och där sprack det ju tyvärr.
En meningslös historia i en meningslös film med gapiga skådespelare.
Vi kommer in i handlingen i samma stund som Tyskarna kapitulerar och det andra världskriget tar slut.
Överklassfamiljen Löwander med den strikt konservativa modern Helga, festglada dottern Nina och sonen, tillika Källarmästaren Gustav har ägt och styrt den anrika restaurangen Djurgårdskällaren i många år men nu när kriget är över stundar nya tider och dessutom så återvänder den yngste sonen Peter från Frankrike som också vill sätta sig in i familjens affärer.
Det här är ju en strålande serie på alla sätt där gamla rutinerade skådespelare blandas med nya unga okända ansikten och alla är enastående bra i sina karaktärer ner till minsta biroll.
Regin, miljöerna och fotot är också fantastiskt och blandningen av verkliga händelser och ren fiktion är gjorda med fingertoppskänsla.
Det är dramatiskt, spännande där hämnd, omöjlig kärlek, våld, tjuv och rackarspel på hög nivå blandas i en mustig gryta.
Privatdetektiven Annika (Pihla Viitala) blir kontaktad av dansläraren Lotta (Anna-Maija Tuokko) som vill ha span på sin man, fastighetsmäklaren Ricky (Antti Luusuaniemi) som hon misstänker är otrogen.
Det till synes helt vanliga jobbet kompliceras av att Annika hamnar i säng med sitt uppdrag och inleder ett hemligt förhållande med honom.
Till en början så bygger detta förhållande enbart på sex där dom två träffas i olika lägenheter i Helsingfors som Ricky ska visa men Annika har alltid haft en regel och det är att när man hamnat i säng sex gånger så är det dags att avsluta allt eller gå vidare till ett seriösare nästa steg.
Nu befinner hon sig helt plötsligt på gränsen mellan lek och allvar och upptäcker dessutom att hon minsann inte är den enda kvinna som Ricky har på sidan om.
Skådespelarna i det här kärleksdramat regisserat av Maarit Lalli är helt enastående bra där Pihla Viitala som Annika och Antti Luusuaniemi som mäklaren Ricky är otroligt tajta i sina karaktärer.
Det är ett allvarligt drama men som ändå innehåller en hel del dråplig komik och där man ännu en gång får lära sig att kärlek är komplicerat men att människorna inte gör det lättare.
I Kaliforniens äppeldistrikt i mitten av 1930-talet så sjuder missnöjet bland arbetarna som utnyttjas av ägarna med långa arbetsdagar, sunkigt boende och minimala löner.
Mac och Jim anländer till en av gårdarna som ägs av den oförsonlige Bolton och lyckas få med sig arbetarna i en strejk vilket möts av hot och våld.
James Franco som spelar Mac har även regisserat det här dramat som John Steinbeck skrev 1936 och han har gjort detta med själ och hjärta, det känns att han brinner för historien,
skådespelarna är riktigt bra och fotot strålande men tyvärr så känns alla scener lite ofärdiga.
Det blir liksom aldrig något avslut utan varje ny scen påbörjas innan man hunnit tugga i sig den förra och avslutningen är också lite av ett antiklimax.
Man ville ha lite mer av allting.
Det är ju dock spännande, dramatiskt och engagerande underhållning och en historia som faktiskt känns aktuell även idag där det känns som arbetarna ånyo bara får mindre och mindre att säga till om.
Den fd militären och mycket hemliga Jack Reacher snubblar här på ett fall som handlar om smuggling av illegala vapen och knark från Afghanistan där det visar sig att både militär och polis i USA är inblandade.
Tillsammans med den elegant stenhårda majoren Susan Turner och den
15-åriga Samantha så håller dom sig undan ett antal lönnmördare samtidigt som dom är tvungna att gräva fram bevis mot dom skyldiga.
Där det i den första filmen om Jack Reacher mera var en actionladdad deckarhistoria så handlar det här om renodlad action utan några krusiduller.
Det skjuts, jagas med bilar och slåss i parti och minut och efter en stund så bryr man sig faktiskt inte varför utan man hoppas bara att det till slut ska gå bra och att dom fula filurerna får bita i det jättesura äpplet.
Givetvis så finns det ju en snubbe som är elakare än alla dom andra tillsammans och man sitter ju bara och väntar på att han i en tvekamp ska få möta Reacher i slutet, vilket ju också självklart händer. Det är ju en Amerikansk film så det finns ju vissa kriterier som måste uppfyllas.
Tom Cruise är väl bra i rollen som den inom militären legendomsusade Jack Reacher och Cobie Smulders som dom flesta känner igen som Robin i TV-Serien "How I Met Your Mother" passar väl också som den något kyligt vackra Major Susan Turner.
Christopher McQuarrie som regisserade den första filmen om Jack Reacher har tillsammans med Tom Cruise producerat denna och regin står Edward Zwick för.
Häftig musik av Henry Jackman och ett mycket gott foto av Oliver Wood.
Action så det räcker och blir över men förutsägbart.
