Film: Don't Knock Twice (2016)

Org Titel:  Don't Knock Twice

År:  2016

Land:  Wales

Genre:  Skräck

Regi:  Caradog James

Manus:  Mark Huckerby & Nick Ostler

Producent:  John Giwa-Amu & Claire Moorsom

Foto:  Adam Frisch

Musik:  James Edward Barker & Steve Moore

Skådespelare:

Katee Sackhoff, Lucy Bointon,

Richard Mylan, Nick Moran, Pascale Wilson, Pooneh Hajimohammadi,

Sarah Buckland, Jordan Bolger, Ania Marson

Jess (Katee Sackhoff) som bor på ett ungdomshem och hennes pojkvän Danny (Jordan Bolger) utmanar en lokal legend som säger att om man knackar två gånger på dörren till det gamla öde huset där häxan Mary Aminov bott och begått självmord så släpper man lös ondskan.

Givetvis så dröjer det inte länge förrän Danny försvinner spårlöst och Jess som efter flera år nu fått kontakt med sin riktiga mor Chloe (Lucy Boynton) är ju övertygad om att försvinnandet beror på dom två knackningarna dom utförde kvällen innan.

Jess lämnar hemmet för att bo hos sin mor och hennes man som bor i ett enormt hus utanför staden och hoppas att hon ska vara säker men vad det nu är för demon hon släppt lös så hittar den henne där också.

Det märks att regissören Caradog James har gått igenom ett antal skräckfilmer i sitt liv för här använder han sig av så gott som alla klichéer från den genren som tänkas kan.

Jag tycker att det är helt okey om man lyckas pussla ihop det på ett bra sätt men tyvärr så är inte fallet så i den här produktionen.

Skådespelarna är väl okey men dialogerna dom emellan känns alldeles för stela och konstlade och gör att historien liksom ryckigt haltar fram.

Visst finns det en del läskiga scener men eftersom det känns som om man sett dom många gånger förut så vet man ju vad som ska komma så det blir ju aldrig riktigt överraskande.

Det bästa är nog fotot av Adam Frisch. Han leker med skuggor, ljus och mörker på ett riktigt coolt sätt och i vissa scener är det enastående bra.

Hyfsat intressant skräckfilm om än lite stel och med tanke på slutet så är jag säker på att det kommer att dyka upp en del två om inte alltför länge.

Film: Ben-Hur (2016)

Org Titel:  Ben-Hur

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Äventyr, Action, Drama

Regi:  Timur Bekmambetov

Manus:  Keith R Clark & John Ridley (Efter en bok av Lee Wallace)

Foto:  Oliver Wood:

Musik:  Marco Beltrami

Producent:  Sean Daniel, Duncan Henderson & Joni Levin

Skådespelare:

Jack Huston, Toby Kebbell,

Morgan Freeman, Rodrigo Santoro, Nazanin Boniadi, Ayelet Zurer,

Pilou Asbaek, Sofia Black-D'Elia

 

Detta är då en nyinspelning av den gigantiska Ben-Hur från 1959 som tog hem inte mindre än 11 Oscar.

Nu tror jag inte denna produktion kommer att samla på sig några utmärkelser för det saknas alldeles för mycket av kvalitet på alla områden i filmen.

Det handlar ju om fursten Judah Ben-Hur som växer upp i Jerusalem tillsammans med familj och sin styvbror Messala Severus som då är född Romare.

Messala som senare blir officer i den Romerska armén och Ben-Hur hamnar i luven på varandra och Hur blir anklagad för mordförsök på Roms ståthållare i regionen Pontus Pilatus.

Hans familj fängslas och Hur blir placerad som galärslav på ett krigsskepp men lyckas fly efter flera år,

fast besluten att återvända till Jerusalem.

Skådespelarna i den här produktionen är alldeles för trista för att man ska orka bry sig om någon av karaktärerna och Jack Huston som spelar Ben-Hur är nog tråkigast av alla och inte blir det roligare av att se en legend som Morgan Freeman i rastaflätor dela med sig av allehanda goda och visa råd till sin omgivning.

Specialeffekterna håller inte måttet och vissa scener är faktiskt riktigt pinsamma. 

Visst, lite spänning finns det väl under hästkapplöpningarna och även när Ben-Hur sitter fastlåst som galärslav under ett rätt intensivt sjöslag men till slut så var detta spektakel en rätt tråkig och onödig film som antagligen kostade bra mycket mer att göra än den kommer att dra in.

Film: Repmånad - Eller Hur Man Gör Pojkar Av Män (1979)

Org Titel:  Repmånad: Eller Hur Man Gör Pojkar Av Män

År:  1979

Land:  Sverige

Genre:  Komedi

Regi:  Lasse Åberg

Manus:  Lasse Åberg, Bo Jonsson & Lars Molin

Foto:  Hanno-Heinz Fuchs

Musik:  Janne Schaffer

Producent:  Bo Jonsson

Skådespelare:

Lasse Åberg, Janne Carlsson, Ted Åström, Weiron Holmberg,

Lasse Haldenberg, Lennart Skoogh, Ingvar Andersson,

Lena-Maria Gårdenäs, Agneta Prytz, Monica Dominique,

Lars Amble, Örjan Ramberg, Lottie Ejebrandt

Det kan ju vara svårt för en som är yngre än 20 år att ha någon uppfattning om militärtjänst eller repmånad om personen ifråga inte fått höra en massa historier av sin farsa men ändå så känns det ju som om man borde ha varit med om det för att kunna ta in den här filmen till fullo.

När jag nu skulle se den igen efter att ha gjort ett uppehåll på säkert 25 år så var förväntningarna inte så höga. Jag tyckte den var riktigt rolig förr och trodde nog att den inte skulle ha åldrats speciellt väl men jag blev faktiskt positivt överraskad eftersom jag faktiskt hade väldigt roligt åt dessa vuxna män som under en månad förvandlas till tonåringar igen med allt vad detta innebär av alkohol och brudar.

Lasse Åberg spelar den blyge tafatte Helge Jonsson som är en karaktär som Åberg sen tog med sig till Sällskapsresefilmerna och där han egentligen bara bytte ut namnet.

Inte är den en stor nyskapande komisk produktion men det är barnsligt roligt i allt fåneri och eftersom man själv legat ute i tält så finns det en hel del igenkänningskomik.

TV: Elven - S1 (2017)

Org Titel:  Elven

Land:  Norge

År:  2017

Genre:  Thriller, Drama

Regi:  Margret Bergheim, Arne Berggren & Kristine Berg

Manus:  Arne Berggren & Kristine Berg

Producent:  Arne Berggren

Foto:  Martin Jörgensen Edelsteen

Skådespelare:

Espen Reboli Bjerke, Ingeborg Raustöl,

Dennis Storhöj, Ánne Mággá Wigelius, Hanne Mathisen Haga

En avhuggen hand hittas i älven i den lilla byn Troms i norra Norge, inte långt från den Ryska gränsen.

Polisen Thomas Lönnhöiden börjar undersöka saken när den unga flickan som hittade handen plötsligt försvinner för att sen hittas död inne på militärens övningsområde.

Det är minsann många skelett i garderoberna hos invånarna i den lilla byn Troms, för att inte tala om inne på militärförläggningen på orten där överbefälhavaren hela tiden vill poängtera att det är andra regler som gäller när man befinner sig på arméns område.

Som om det inte räckte med skumma befäl, poliser, religiösa ivrare, spioner och allehanda filurer på orten så dyker ju även en agent från underrättelsetjänsten upp också för att liksom krydda tillställningen lite extra.

Det är en lite rörig historia som för oss tillbaka till 70-talet och det kalla kriget, 

historia och händelser som försökts tystas ner av makthavare under många år börjar nu komma upp till ytan när likdelar hittas i området.

Det är lite ojämnt skådespeleri men det är ödsligt vackert, mörkt tungt och spännande och våldsamt så det räcker och blir över.

Riktigt bra även om slutet kändes lite för stressat.

Film: Bieffekterna (2016)

Org Titel:  Bieffekterna

År:  2016

Genre:  Thriller, Drama, Sci-fi

Land:  Sverige

Regi:  Andreas Climent & André Hedetoft

Manus:  Andreas Climent & André Hedetoft

Producent:  Andreas Climent & André Hedetoft

Foto:  Nils Croné

Musik:  S. Peace Nistades

Skådespelare:

Rikard Björk, Emelia Hansson,

Sandra Redlaff, Rafael Pettersson

Själva grundhistorien är inte så originell eller ens komplicerad.

Tre unga studenter i en mindre stad någonstans i Sverige håller på med stamcellsforskning när det visar sig att den ene av dom, Erik har långt gången cancer och antagligen bara någon månad kvar att leva.

I ren desperation så själ hans kamrater, Julia och Rebecca utrustning från laboratoriet och pumpar hans kropp full med nya celler som ännu bara testats på möss.

Ja, utan att avslöja för mycket så går det väl inte riktigt som tänkt även om Erik till en början förvandlas till ett fysiskt praktexemplar som slänger upp ett par hundra kilo i bänkpress.

Vad jag förstått så är denna produktion långfilmsdebut för regissörerna tillika manusförfattarna Andreas Climent och André Hedetoft och visst är det en lovande debut även om det känns lite stelt och att skådespelarna är lite för själlösa för att det ska bli intressant.

Jag är ju inte någon expert på cellforskning så jag vet inte hur mycket av dessa detaljer i filmen som är korrekta men det verkar ju som dom två filmmakarna lagt ner ett gediget arbete på att få ihop dom tekniska och medicinska bitarna så att det åtminstone verkar lite trovärdigt.

Visst är det spännande även om man ju ganska tidigt vet ungefär vad som kommer att hända.

Till och från våldsamt och dramatiskt men som sagt lite tråkigt och grått.

Film: Den Amerikanske Reportern - "Whisky Tango Foxtrot" (2016)

Org Titel:  Whiskey Tango Foxtrot

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Drama, Komedi, Biografi

Regi:  Glenn Ficarra & John Requa

Manus:  Robert Carlock

(Baserad på en bok som bygger på verkliga händelser av Kim Barker)

Producent:  Ian Bryce, Tina Fey & Lorne Michaels

Foto:  Xavier Grobet

Musik:  Nick Urata

Skådespelare:

Tina Fey, Margot Robbie, Martin Freeman, Alfred Molina, 

Christopher Abbott, Billy Bob Thornton, Nicholas Braun,

Stephen Peacocke, Sheila Vand, Fahim Anwar

Filmen "Den Amerikanska Reportern" eller som den heter i original "Whiskey Tango Foxtrot" från 2016 förvånade mig verkligen.

Jag hade inte läst någonting om den förutom att den skulle utspela sig i Afghanistan och att den byggde på verkliga händelser.

Både filmpostern (som kan ses ovan) och beskrivningen "dramakomedi" var ju väldigt missvisande.

Visst är det dramatiskt och visst innehåller den en stor portion humor men i grunden så är det ju en väldigt tragisk historia om den Amerikanska inrikesreportern Kim Baker (Tina Fey) som blir erbjuden att för några månader jobba som krigsreporter hos dom Amerikanska styrkorna i Afghanistan.

Där hamnar hon i en väldigt sluten grupp bestående av soldater, reportrar, fotografer och filmare från olika delar av världen som använder sex, droger, alkohol och så humor för att orka med det tuffa livsfarliga jobbet i ett land där man inte vet vem som är fiende eller vän och där det liv som vi västerlänningar är vana vid inte existerar.

Det visar sig ju ganska snart att Kim har en naturlig fallenhet för jobbet men hon är också ganska vårdslös och är farlig både för sig själv och dom hon arbetar med.

Filmen får ju givetvis en extra krydda av att man vet att den bygger på den självbiografiska boken "The Taliban Shuffle" av Kim Barker men egentligen så klarar sig den här filmen bra utan den vetskapen,

för den är riktigt bra.

Skådespelarna är perfekta i sina karaktärer.

Historien och fotot har den där dokumentära känslan som gör den så tajt även om den är inspelad i New Mexico och inte på plats i Afghanistan.

Spännande dramatiskt, tragiskt och med en hel del svart humor.

Film: Blue Caprice (2013)

Org Titel:  Blue Caprice

År:  2013

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller, Biografi

Regi:  Alexandre Moors

Manus:  Alexandre Moors & R.F.I. Porto

Producent:  Kim Jackson, Alexandre Moors, Brian O'Carroll, 

Isen Robbins, Will Rowbotham, Aimee Schoof & Stephen Tedeschi

Foto:  Brian O'Carroll

Musik:  Sarah Neufeld & Colin Stetson

Skådespelare:

Tequan Richmond, Isaiah Washington,

Tim Blake Nelson, Leo Fitzpatrick, April Yvette Thompson,

Cassandra Freeman, Joey Lauren Adams

Det är Oktober år 2002 och USA skakas av att flera människor, vad det verkar helt slumpvis skjuts ihjäl mitt på dagen och polisen har inga som helst spår av gärningsmannen.

Filmen bygger på den verkliga händelsen där en vuxen man och en tonårskille i en ombyggd Chevrolet Caprice bil sköt ihjäl 10 personer under tre veckors tid i Maryland, Virginia och Washington.

Detta är regissören Alexandre Moors debutfilm och det märks både positivt och negativt.

En ny regissör har ju ännu inte fastnat i en massa vanor och klyschor utan kör på efter dom idéer han har och det känns riktigt fräscht medans å andra sidan saknar lite driv i själva berättandet. Det blir lite segt emellanåt.

Det är ju dock en sån dramatisk, tragisk och fruktansvärd historia så man sitter ju ändå som klistrad.

Själva koncentrationen i historien är ju inte lagd på själva morden utan mera på vad som kan ha legat bakom den där mannen John Allen Muhammed och hans påverkan på den 16-åriga Lee Boyd Malvo som han lärt känna i Karibien och tagit med till USA och tagit hand om som sin son.

Deprimerande fräscht, ohyggligt tragiskt och dramatiskt spännande.