The Canterbury Tales (1972)

Original titel: I Racconti di Canterbury

https://youtu.be/HSAKwwsjmZg?si=8VSNm22Vi_tMhHWB

En samling människor på medeltiden ska bege sig på en resa till katedralen i Canterbury och för att göra turen lite kortare och något förnöjsammare så berättar dom historier för varandra och det är dessa vi som tittare får vara med och uppleva.

Dessa små berättelser är fristående från varandra men har två gemensamma nämnare och det är religion och sex,

två ämnen som ju regissören Pier Paolo Pasolini alltid återvände till i sina filmer.

Det är mycket sex och naket men också en enastående humor i allt detta kroppsliga frosseri och Pasolini visar upp lika mycket nakna män som kvinnor och väjer inte för homosexualitet vilket blev mycket omtalat när denna film hade premiär.

Skådespelarna har jag lite svårt att tala om för den version jag såg var dubbad till både Italienska och Engelska i en salig blandning så det kändes lite rörigt.

Regin är lite stel och ostrukturerad men fotot av Tonino Delli Colli är strålande och det är det mustigt erotiska visuella som gör att historien håller och slutscenerna i helvetet är enastående bisarra.

Hansel & Gretel (2013)

Efter ett gräl med sin far så springer Hansel (Brent Lydic) till skogs och surar, hans tvillingsyster Gretel (Stephanie Greco) ger sig ut för att leta och hittar honom sittandes fast i någon form av fälla.

Hon hjälper honom loss och ser i samma veva ett litet hus en bit därifrån där det lyser i fönstret.

Dom beger sig dit för att få hjälp och det visar sig att husägaren är någon dom känner men kanske ändå inte.

Förra året kom ju en film om det här tvillingparet som ju på Svenska heter Hans & Greta, i år så kom det två.

Det här är den enda jag sett hittills men jag tvivlar på att någon utav dom andra kan vara sämre än denna pinsamma produktion.

Skådespelarna är riktigt dåliga, manuset är bland det töntigaste jag varit med om och regin amatörmässig.

Blodigt och våldsamt är det men eftersom make-up effekterna är så taffligt gjorda så sitter man mest och skakar på huvudet och skrattar åt eländet.

Skattkammarön (2012)

Original titel: Treasure Island

Den unge Jim Hawkins (Toby Regbo) hittar en gammal skattkarta i en död sjömans kista och beslutar sig att ge sig ut för att leta efter skatten som sägs tillhöra den mytomspunne piraten Flint.

Tillsammans med läkaren Dr Livesey (Daniel Mays) och finansiären av äventyret Squire Trewlaney (Rupert Penry-Jones) så beger dom sig mot den Karibiska övärlden.

Men besättningen på skeppet Hispaniola verkar inte riktigt vara att lita på och kocken verkar veta mer om denna skatt än någon utav dom andra.

Ännu ett försök att hitta en ny och modern vinkling på den gamla klassiska sjörövarhistorien om piraten Long John Silvers sökande efter Flint nedgrävda skatt.

Regissören Steve Barron och manusförfattaren Steve Harcourt har ändrat om och leker hejvilt med originalmanuset och det är väl helt okey att göra om man nu gör det bra men tyvärr så har dom inte lyckats med detta.

Fotot är mycket bra och Eddie Izzard som piraten Long John Silver är strålande men resten av skådespelarna känns torra och trista och historien tar aldrig riktigt fart utan släpar sig mest fram på tomgång.

Dessa tre timmar var alldeles för mycket och slutet blir dessutom en besvikelse.

Näe, filmmakarna här skulle nog ha hållit sig lite striktare till boken då hade dom fått den hjälp dom så väl behövt för att om möjligt knåpat ihop lite intressant underhållning.

Static (2012)

Författaren Jonathan (Milo Ventimiglia) och hans fru Addie (Sarah Shahi) kämpar för att komma tillbaka till ett normalt liv efter att dom förlorat sin son i en olycka.

En kväll knackar det på dörren och utanför står en livrädd kvinna (Sara Paxton) som säger att hon fått motorstopp och är förföljd av några mystiska män.

Jonathan och Addie släpper in henne och väl inne i parets hus så visar det sig att kvinnan verkar veta vilka dom är och vad som hänt i deras liv.

Den här filmen blev en väldigt annorlunda upplevelse måste jag säga.

Vi satt här hemma hela familjen och retade upp oss på en massa små detaljer i historien som vi tyckte var dåligt genomtänkta och inte alls passade in och rollfigurerna betedde sig allmänt korkade.

Efter mer än halva tiden så hade vi egentligen bestämt oss för att den här filmen var rätt medioker men så helt plötsligt när upplösningen börjar närma sig så vänder allting från svart till vitt.

Allt det som vi tyckt var fånigt får sin förklaring och anledningen till karaktärernas dumma beteenden likaså och helt bara sådär efter att ha följt en halvbra historia så sitter vi där och har sett en fantastisk film med ett enastående klurigt ihopsatt manus som lurade oss totalt.

Vi satt en stund allihopa i soffan medans sluttexterna rullade i rutan och var mäkta imponerade faktiskt och det är ju inte så vanligt.

Denna thriller var enastående bra med ett imponerande manus och jag hoppas inte att någon tröttnar i början och stänger av för ingenting är vad det till en början verkar vara.

Memento (2000)

Efter en händelse där försäkringstjänstemannen Leonards fru mördas så har han tappat sitt närminne och det sista han kommer ihåg är sin fru och mordet men inte vem som gjorde det.

Han jobbar nu dygnet runt för att hitta mördaren, problemet är bara att han måste gå omkring och skriva ner allt han gör på lappar eftersom han hela tiden glömmer bort var han bor, var han ställde bilen för 5 minuter sen eller vem han nyss pratade med.

Guy Pierce passar bra i rollen som Leonard, han ser sådär lagom frånvarande och borta ut som man antagligen själv skulle ha gjort i samma situation.

Teddy som spelas strålande av Joe Pantoliano är den ende som Leonard litar på men sen så börjar han hitta lappar i kläderna som han själv skrivit och där det står att Teddy inte är den han utger sig för att vara.

Förvirringen för Leonard är total och det gäller även för oss som åskådare till detta thrillerdrama där det är två historier som visas paralellt.

Först så får man ju följa Leonard i nutid men vartefter han hittar lappar om olika händeöser och personer så får man även se vad som hänt förut.

Christopher Nolan blev nominerad till en Oscar för bästa manus och det förstår jag för det är historien som är själva grunden i hela filmen och den är noga genomarbetad in i minsta detalj.

Det är spännande, överraskande och riktigt bra även om man sitter där efteråt med en hel del frågetecken som man inte riktigt vet vad man ska göra med.

En Pilgrims Död (2012)

I Mars 1986 så skjuts Sverges statsminister Olof Palme ihjäl på öppen gata mitt i centrala Stockholm och det som följer är landets genom tiderna största mest uppmärksammade och skandalomsusade utredningar någonsin.

Vad som hände och varför, vem eller vilka som låg bakom kanske vi aldrig kommer att få veta, denna miniserie är en teori skriven av Leif GW Persson som är en av dom nu levande personerna som är mest insatt i fallet.

Det är en påkostad produktion, det har verkligen inte sparats när det gäller regin, fotot, musiken och definitivt inte på skådespelarna. 

Det är en gedigen samling goda aktörer med en Rolf Lassgård i spetsen som gör sin Lars Martin Johansson som om han vore född i den kostymen.

Det är en historia som växer, en spänning som ökar hela tiden vartefter trassliga knutar löses upp men tyvärr så blir slutet lite utav ett antiklimax.

Berättelsen lovar så mycket men håller inte riktigt till slutet.

Dessutom så har filmmakarna trots att dom lagt ner mycket pengar på detta projekt misslyckats med dom här tillbakablickarna i historien.

Det är samma skådespelare som spelar samma karaktärer i dåtid som nutid och det räcker faktiskt inte att tona håret för att man ska tro på att dom är 30 år yngre.

För den som inte var med när Palme sköts, eller för den som inte läst så mycket om det så lär man sig inte speciellt mycket av denna historia heller för den riktiga utredningen lämnas helt utanför och Christer Pettersson som ju först dömdes nämns knappt här.

Det är dock väldigt intressant och spännande och väl värd att ses men kanske mest för alla bra skådespelare i små och större roller.

Django (1966)

Trots att manusförfattarna här har varit några stycken så har inte fantasin räckt speciellt långt.

Filmen följer exakt samma ram som i För En Handfull Dollar som ju kom två år innan.

Django som spelas av Franco Nero (Mannen med en av filmhistoriens blåaste ögon) kommer vandrande in i en liten skruttig och nästan övergiven stad dragandes på en likkista.

Denna stad härjas givetvis av två gäng, dels en samling från den gamla Sydstatararmén och så ett gäng Mexikanare.

Django hamnar då mitt emellan dessa och försöker med hjälp av en nervös småfet bartender och några prostituerade på stadens saloon spela ut dessa mot varandra.

Självklart så finns det även en underskön kvinna med i dramat också som båda dom här gängen har utnyttjat och som Django lägger sina skyddande änglavingar över.

Tyvärr så är ju filmen dubbad till Engelska, 

jag tror att det hade varit bättre om dom hade fått prata på originalspråket trots att det ska vara en western som utspelar sig i USA för dubbningen är tafflig och dåligt gjord och gör knappast skådespelarna rättvisa.

Det är en våldsam western och det sparas definitivt inte på kulor men det är rätt stelt, tråkigt, föga intressant och rätt förutsägbart.