På någon obskyr planet i universum som jag nu inte kommer ihåg namnet på så bor Avatarerna som efter ett misslyckat experiment råkat skapa ett gäng ondskefulla monster som givetvis rymt och nu tagit sin tillflykt till planeten Jorden.
Intet ont anande så är några stycken unga partysugna killar och tjejer ute och campar i den Amerikanska vildmarken när dom helt plötsligt blir attackerade av ett rymdmonster som ser ut ungefär som någon som kravlat sig upp ur ett orensat avlopp.
Vad den här varelsen vill förutom att döda alla den möter är det ingen som vet, ingen som bryr sig om heller men räddningen är inte långt borta. Den kommer i form av den kvinnliga Avataren med det påhittiga namnet Ava (Cassie Fliegel) som förföljt monstret till vår galax för att förgöra den en gång för alla.
Jag saknar faktiskt ord för hur dålig den här filmen faktiskt var, det var nog bland det absolut sämsta jag någonsin sett.
Jag ger den en överstruken sejdel i betyg men det känns faktiskt som om jag är generös i överkant där.
Skrattretande, pinsamt och så in i helv....uselt och jag förstår inte hur någon haft förstånd att ens satsa pengar i detta projekt.
Klara (Sofia Helin) arbetar som utredare på en specialavdelning för rån och håller just nu på med att utreda ett antal grova bankrån som skett i Stockholm där utövarna har genomfört brotten med militärisk noggrannhet.
Polisen misstänker att det rör sig om insiderjobb eftersom rånarna oftast verkar veta i förväg när det ska ske pengatransporter till och från bankerna.
Klara brottas samtidigt med skuldkänslor efter att ha förlorat en son för några år sedan och jobbar också på att hennes nya förhållande med läkaren Frank (Mikael Persbrandt) ska fungera.
Den här filmen stapplar sig fram ryckigt och mekaniskt.
Regin är riktigt tråkig och oengagerat och skådespelarna (trots en del riktigt namnkunniga) är faktiskt dåliga.
Det är bara Stefan Sauk, som spelar polisen Greger Krona som verkar något sånär bekväm i sin karaktär.
Sofia Helin i huvudrollen är rent usel för att inte tala om Stina Ekblad som hennes chef Marianne.
Manuset är löjligt enkelspårigt och efter halva filmen när det är meningen att det ska bli en lite överraskande knorr i historien så blir det bara än mer pinsamt och dåligt.
Slutscenen på en båt i Stockholm som ju egentligen ska vara olidligt spännande är bara några minuter av gäspningar.
Piloten Valle som enastående bra spelas av Jonas Karlsson blir avskedad på grund av arbetsbrist och då ansöker även hans fru om skilsmässa, för som hon säger:
-Jag vill ju inte vara gift med en jävla busschaufför!
Valle flyttar in hos sin syster Maria (Ellen Jelinek) som driver en feminstisk grupp i lägenheten där han bland annat stöter ihop med Björn Gustafssons hysteriska karaktär Albin, en ung hetlevrad man som ogillar manliga män men fascineras av starka kvinnor.
Valle söker alla pilotjobb som tänkas kan och till slut är han nära ett genombrott på flygbolaget Silver men det visar sig att dom måste följa könskvoteringslagen och helt enkelt anställa en kvinnlig pilot istället.
Valle som är desperat eftersom han måste få in pengar för att skaffa ett eget boende så att han får träffa sin son ser ingen annan utväg än att klä ut sig till kvinna och givetvis så får han då jobbet.
Såna här historier där män klär ut sig till kvinnor för att antingen gömma sig för någon eller några eller helt enkelt för att få ett arbete och där då den utklädde mannen får se världen från en kvinnas perspektiv har ju skrivits och filmats ett otal gånger genom åren, några bra dom flesta dock sämre.
Den här filmen tillhör faktiskt dom bättre,
det finns rikligt med dråpliga scener och hysteriska kommentarer som jag skrattade gott åt och skådespelarna är fantastiskt bra i sina karaktärer.
Den första scenen där en halvt demaskerad Valle springer genom stan med ett uppbåd av journalister efter sig känns lite töntig och då kände jag nog att detta blir nog inte så bra men så fort Valle tagit sig upp på takåsarna vänder sig mot kameran och börjar att berätta sin historia så växer filmen och därifrån så håller den hela vägen.
Det här var helt klart en av dom bästa Svenska komedier jag sett på mycket länge.
Man kan se den som en ren komedi och bara låta sig underhållas men så finns det ju också en del allvarliga saker som kan diskuteras bla det här med könskvotering.
Sedelförfalskaren Salomon Sorowitsch (Karl Markovics) lever ett bekymmerslöst liv i Berlin i mitten av 30-talet med pengar, alkohol och kvinnor i mängder.
När han blir tagen av polisen och inlåst i koncentrationslägret Mauthausen så uppmärksammas hans kunskaper och Salomon blir snabbt förflyttad och tvingad att deltaga i en hemlig nazistisk operation kallad "Bernhard".
Detta är den sanna historien om ett av Nazi Tysklands största hemliga operationer, att översvämma dom allierade med falska sedlar för att undergräva ekonomin i dom länderna.
Judar och andra interner med kunskaper i tryckeri och förfalskning tvingades att framställa falska sedlar i oerhörda mängder.
Salomon som utomordentligt bra spelas av den till synes i sten uthuggna Karl Markovics blir arbetsledare för denna grupp som får ett mycket behagligare liv än resten av lägerfångarna.
Dom får både riktiga sängar, mat, toaletter och duschutrymmen.
Gruppen lever ett ganska bra liv innanför taggtrådsstängslen men dom inser snart vad som händer i barackerna runtomkring dem och motståndet bland deltagarna sprider sig och det utbryter interna stridigheter om dom verkligen ska fortsätta hjälpa Nazisterna med denna plan.
Skådespelarna är mycket bra och fotot strålande i denna dramatiska berättelse där dom inblandade slåss med sig själva utifall dom ska passa på att njuta så mycket det bara går eller stå upp för sina sämre behandlade landsmän och kanske riskera döden.
Enda minuset är att filmen känns lite kort, jag skulle vilja ha fått lite mer men det är en mycket bra regisserad historia och den vann också en Oscar 2008 för bästa utländska film.
Stadsdelen Charlestown i Boston är känd för att hysa fler bankrånare än någon annan del i USA och det är här Doug MacRay (Ben Affleck) och hans gäng av förhärdade brottslingar är uppfödda och lever.
Under ett rån så tar dom kassörskan Claire Keesey (Rebecca Hall) som gisslan men som dom senare släpper utan att hon sett vilka dom maskerade männen var.
Hon är ju dock nyinflyttad i området och när Doug's bästa vän James Coughlin (Jeremy Renner) får veta detta så vill han göra sig av med henne en gång för alla men Doug säger sig ha allt under kontroll och ämnar bevaka henne under en tid.
Det slumpar sig ju givetvis så att Doug inleder en affär med Claire utan att hon vet vem han egentligen är och här börjar en inre kamp hos Doug om vad han egentligen ska ta sig till,
ska han våga berätta vem han är och vad ska James säga om han får reda på förhållandet.
Det är en ruffig stadsdel man får vistas i under det här dramat där heder och familjeband betyder allt och där alla känner någon som sitter inlåst eller lever på andra sidan av lagen.
Ben Affleck som ju även står för regin är utmärkt i rollen som Doug som slåss med sitt samvete, ska han svika sina barndomsvänner eller ge upp kärleken till Claire.
Bäst i filmen är ändå Jeremy Renner som Doug's bästa vän James, han är en handgranat där sprintern är på väg att dras ut vilket ögonblick som helst och man vet inte från sekund till sekund vad han ska ta sig till.
Det är enastående fotat, våldsamt dramatiskt och spännande och trots några små dalar så är det ett imponerande drama.
Med våld så tar den unge Joey Tai (John Lone) över som ledare av den Kinesiska maffian i Chinatown, New York samtidigt som den mest dekorerade polisen i staden, Stanley White (Mickey Rourke) blir ansvarig för lag och ordning i just den stadsdelen.
En riktigt våldsam historia om Stanley White som startar ett enmanskrig mot den Kinesiska maffian och korruptionen inom den egna kåren.
Han bryter dom gamla överenskommelserna polisen och maffian haft under många år och får därmed fiender inte bara i Chinatown utan även bland sina egna kolleger.
Det är en rå, närgånget smutsig bild man får av stadsdelen Chinatown och det känns verkligen som man är med på plats i dom trånga gränderna, mörka källarlokalerna och på restaurangerna.
När filmen hade premiär så höjdes en del upprörda röster av den Asiatiska delen av invånarna som tyckte att det var en alldeles för stereotyp bild av Chinatown som visades.
Filmen känns lite stel i början men lyfter märkbart när Stanleys fru mördas och hans rättvisetänkande mera förvandlas till ett hatiskt hämndbegär.
Mickey Rourke växer också här helt in i sin karaktär som den totalt frustrerade polis som är i krig mot allt och alla.
Hans replik till den kvinnliga journalisten Tracy är ju signifikativ inte bara för honom utan för hela filmen:
-Jag vill verkligen vara en trevlig person, jag vet bara inte hur man gör.
Fotot är mycket bra och en av slutscenerna på en järnvägsbro tillsammans med maffialedaren Joey Tai som enastående bra spelas av John Lone är strålande filmad.
Det är våldsamt rått om än lite trögt i början men slutet kompenserar detta ordentligt.
Amerikanska forskare har hittat en planet dom döpt till "G" och som verkar ha samma förhållanden som här på Jorden.
Via en satellit så sänds det konstant signaler till planeten för att om möjligt få reda på om det finns liv på den.
Under en marin övning i Stilla Havet så landar plötsligt någonting enormt utanför Hawaiis kust och det verkar inte vara någonting från den här världen.
Hör och häpna men den här filmen bygger faktiskt på det gamla klassiska spelet "Sänka fartyg" men av det märker man ju inte speciellt mycket.
Faktum är att det spelet är bra mycket intressantare än vad den här filmen är.
Det är en form av blandning mellan Transformers och Independence Day med den skillnaden att dom filmerna är bra mycket mer charmiga än den här stela otympliga skapelsen.
Detta var en historia helt i avsaknad av en historia, manuset är genomuselt och ingenting verkar ha en mening med någonting.
Vad dessa rymdvarelser gör här på vår planet får man aldrig reda på och det verkar inte vara någon i filmen som bryr sig om detta heller bara Amerikanarna får smälla på med allt dom har i vapenväg.
Skådespelarna är riktigt dåliga och går mest omkring och försöker se coola ut.
Liam Neeson har en och samma bistra och trötta uppsyn genom hela filmen och muttrar mest, Alexander Skarsgård är väl hyfsad så länge han får vara i livet, Rihanna ser ut att posera för något skivomslag så fort hon är i bild och Taylor Kitsch i huvudrollen är totalt ointressant.
Jag kom faktiskt på mig själv med att i slutet av filmen läsa upp repliker för mig själv innan dom ens sagts i filmen, så förutsägbar är handlingen.
Det är Amerikanskt patriotiskt så det förslår och även om det är många länder som deltar i den där militära övningen så är det ju givetvis USA som ännu en gång räddar världen från hot utifrån.
En riktigt skrattretande scen är när USA förstått att besökarna är från yttre rymden och försvarsministern sitter i ett möte och upprört frågar:
-Menar ni att vi har skickat iväg signaler till en annan planet?
trots att man i början av filmen får se nyheter på TV där media rapporterar om den fantastiska upptäckten av en ny planet och att NASA sänder meddelanden till den.
Försvarsministern verkar alltså inte ha vare sig radio eller TV eller någonting annat heller för den delen.
Givetvis så har dom bakat in en liten kärlekshistoria i allt också men den är totalt meningslös och har ingen som helst funktion i filmen.
Filmen är som en dum kroppsbyggare på anabola steroider och hela budgeten verkar ha lagts på häftiga ljudeffekter, tung rockmusik och fyrverkerier. Effekterna kan man ju ändå inte klaga på, det exploderar och smäller som aldrig förr och dom utomjordliga skeppen som hoppar fram på havet som några klumpiga grodor i metall är ju rätt imponerande men till slut så tröttnar man på allt sånt också och allting slutar bara i en stor och utdragen gäspning.
Jag hoppas verkligen inte att dom gör en uppföljare till denna, om nu rymdvarelserna beslutar sig för en liten picknick igen så hoppas jag att dom reser någon annanstans.
