Coriolanus (2011)

https://youtu.be/bsYrGIQnmxo?si=n65rVVYOUKhpcexl

Ralph Fiennes har här i sin regidebut tagit William Shakespeare's pjäs Coriolanus och förlagt den till dagens moderna Italien.
Det är ett våldsamt och mäktigt drama som kretsar kring den hänsynslöse fascistoida Romerske generalen Caius Martius Coriolanus (Ralph Fiennes), rebelledaren Tullus Aufidius (Gerald Butler) och Coriolanus mor Volumnia (Vanessa Redgrave).

Roms befolkning svälter och när Coriolanus gör ett försök att bli konsul över staden så vänder sig både invånarna och senaten emot honom och förvisar den forne krigshjälten från sin hemstad.
I vredesmod så lierar han sig med sin forne fiende, den Volsiske rebelledaren Aufidius och tillsammans så tågar dom mot Rom för att förgöra staden.

Det är ett intressant triangeldrama där Corolianus är vän med en som sen blir fiende, fiende med en som blir hans vän och sedan fiende igen.
Detta är filmad teater och det har Fiennes lyckats pussla ihop riktigt bra även om han själv tenderar att spela över lite emellanåt.
Gerald Butler är väldigt bra som Aufidius men den som imponerar mest är Vanessa Redgrave som Volumnia.

Det är våldsamt, rått och mäktigt, fotot är enastående och musiken krigiskt mustig men den har några svackor som gör att det blir lite segt ibland..

Kvarteret Skatan Reser till Laholm (2012)

https://youtu.be/m1O0diPF8BU?si=-GTwdjRz1UTnqQeQ

Att föra över halvtimmeslånga sketch program från TV till långfilm är inte lätt, många har försökt, få har verkligen lyckats.
Här har man faktiskt gjort det rätt bra, emellanåt.

David Batras rollfigur Ulf som lägger ner stor del av sin lediga tid till att planera den årliga semestern för kompisgänget i Laholm råkar ut för sin värsta mardröm när det visar sig att dom andra detta året vill resa själva till andra resmål och han tar desperat tag i en lögn om att han har cancer och inte lång tid kvar att leva för att få dom andra att följa med till Hallandskusten.

Själva grunden i historien ligger alltså i en lögn om cancer och det är ju verkligen vågat av dom att skämta om detta, det kunde lika gärna ha gått snett där men den biten klaras av galant, det är i vissa lägen hysteriskt roligt.
David Batra, Johan Glans och Vanna Rosenberg är ju några av dom roligaste vi har i landet och det är också dom som håller uppe filmen, Rachel Molin känns helt fel i det mesta hon gör här och dom  delar i historien som inte fungerar riktigt är hon dessutom med i.
En scen med henne och Norske pojkvännen på en babyavdelning i en butik är faktiskt riktigt dålig.

Det är lite för ojämnt för att det ska bli en riktigt rolig och bra helhet, dom sista 20 minuterna drar ner betyget en hel del men det finns några fantastiskt roliga scener som räddar hela filmen men ändå så känns det som om dom kanske skulle ha stannat på hemmaplan med alla dessa karaktärer från TV-serien och låtit bli att åka på en semesterresa vilket i filmsammanhang börjar kännas rätt uttjatat nu.

Bonded by Blood (2010)

https://youtu.be/sqTlRYaqapw?si=4rjHpsYjB-hDOBsV

1995 så hittades gangstrarna Tony Tucker, Pat Tate och Craig Rolfe  i en Range Rover i Rettendon, Essex ihjälskjutna.
I den här produktionen som bygger på den händelsen så får vi följa dessa män och hur dom bygger upp ett imperium av krogar med hjälp av smuggling och knarkhandel.

Det känns väl som en rätt realistiskt filmad historia och fotot är det minsann inget fel på men man tröttnar på karaktärerna efter ett tag. När dom slängt ur sig sina femhundratjugofyrtionde kuk, fitta, bögjävel och hora så undrar man hur svårt det egentligen har varit att skriva replikerna till filmen.

Skådespelarna gör ett hyfsat jobb, varken mer eller mindre och det är just stämningen, miljöerna och fotot som gör den värd att titta på och att man håller ut till slutet sen så är det ju alltid lite intressant när det man ser har hänt..

The Devil Inside (2012)

https://youtu.be/MVpcszlYT7s?si=RpxHzf2ujk1o8WkZ

Isabella (Fernanda Andrade) ska göra en dokumentär om sin mor Maria som 1989 dödade två präster och en nunna under en seans.

Hon reser till Rom där Maria Rossi (Suzan Crowley) har suttit inlåst på ett mentalsjukhus sen morden på 80-talet.

När det dyker upp en ny film som tar upp ämnet exorcism så blir jag alltid nyfiken, mest för att se om filmmakarna kanske har hittat på någonting nytt som man inte sett förut.

Dessutom så var ju den här produktionen rätt omskriven innan premiären.

Det var ju länge sedan jag blev imponerad av en film i den här genren och det blev jag inte nu heller.

Filmen bygger på ett äkta mordfall och i "Paranormal Activity anda" så har dom spelat in den som en dokumentär med skakig filmkamera så att vi som åskådare ska luras att tro att allt som händer verkligen gör det.

Det funkar dock riktigt dåligt och det beror mest på att skådespelarna är så otroligt torra och hade det inte varit för några få läskiga och ganska välgjorda exorcism scener så hade den här filmen inte haft någonting av värde.

Det absolut bästa med filmen är nog ändå den trailern som filmbolaget satt ihop.

5 Dollars a Day (2008)

https://youtu.be/DsC3fxNTyno?si=_6Kilp60-5Fws0vJ

Ritchie (Alessandro Nivola) får sparken från sitt jobb som hälsovårdsinspektör när chefen hans får reda på att han ljugit om sin bakgrund, hans flickvän lämnar honom när hon plötsligt upptäcker att han ljugit om hela sitt liv.

I samma veva så blir han kontaktad av sin far Nat (Christopher Walken) som är döende och behöver hjälp med att ta sig till en hjärnspecialist i New Mexico.

Detta blir början på en resa som kommer att förändra livet för både Ritchie och hans far och för många andra längs vägen.

Det finns ju en hel del såna här små "Road-movies" där familjemedlemmar som på ett eller annat sätt tappat bort varandra ger sig ut på en resa och får en chans att reparera ett trasigt förhållande, den här filmen höjer sig bra mycket över det mesta i den genren.

Alessandro Nivola är riktigt bra som Ritchie som tack vare sin far och uppväxt har fostrats till en lögnare och lurendrejare och Christopher Walken är helt outstanding som hans far Nat som är en skojare ända in i benmärgen och som inte drar sig för att lura vem som helst, inklusive sin son.

Hans mål är att leva ett gott liv på mindre än 5 dollar om dagen och han gör vad som krävs för att lyckas med detta.

Filmen är riktigt rolig och dessutom gripande och det är Walken som får den att skina ordentligt, han är världsklass i varenda scen han visar sig i, han äger totalt. 
Dessutom så är det roligt att se Sharon Stone i den lilla men viktiga rollen som Dolores Jones, Ritchie's gamla barnvakt.

En fantastisk liten film som jag tyckte väldigt mycket om och hade riktigt roligt med.

Silent House (2011)

https://youtu.be/VD88EFBFuos?si=ZJJzhya28C_Ay1Qv

Sarah (Elisabeth Olsen), hennes far (Adam Trese) och fabror (Eric Sheffer) håller på med att städa ur det stora huset på landet där Sarah tillbringat sin barndom. Huset ska nu säljas.

Det ringer på dörren och utanför står en kvinna som säger sig vara Sarah's barndomsvän. Sarah minns henne inte men bestämmer ändå ett möte senare på kvällen.

Efter detta så börjar hon höra konstiga ljud i huset, hon känner sig iakttagen och hennes far försvinner helt plötsligt.

Fotot av Igor Martinovic är superbt, det är som om man som åskådare är en bergodalbanevagn och sen bara åker med, man kastas hit och dit, från skarpa skrämmande närbilder till coola zoomningar från ljus till totalt mörker.

Ljus och ljudteknikerna är också några som gjort ett oustanding arbete.

Men det som sätter sig fast är ändå Elisabeth Olsen i huvudrollen som Sarah.

Hon gör en av dom absolut bästa skådespelarprestationerna jag sett på mycket länge, så fort hon är i bild så blir man tagen och det spelar ingen roll om hon har några repliker eller inte.

Hon äger bilden och använder sina stunder framför kamerna på ett helt fantastiskt sätt.

Dom andra skådespelarna håller inte riktigt och skulle det inte vara för Olsen så skulle nog den här filmen försvinna i DVD hyllan som en av alla andra rysare.

Manuset (den här filmen är faktiskt en remake på den Urugayanska filmen "La Casa Muda" från 2010 som i sin tur bygger på verkliga händelser som ägde rum i Uruguay på 1940-talet) är väl egentligen inte speciellt originellt men den skiljer sig ju lite från dom filmer som brukar handla om skrämmande hus med tanke på att det här handlar om människor som faktiskt ska flytta ut från stället och inte in.

Sen så har den en twist som är oväntad och gör att slutet blir både skrämmande och väldigt obekväm.

Midnight in Paris (2011)

https://youtu.be/FAfR8omt-CY?si=dgNnPXBdAf_aiwq7

Owen Wilson i den ledande rollen i en film av Woody Allen?

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam, inte för att jag har något emot Wilson men dom filmer han vanligtvis dyker upp i brukar vara åt det lite mer lättsmälta hållet.

Min tveksamhet hade lyckligtvis ingen som helst grund.

Som vanligt så har ju Woody Allen haft fingertoppskänsla när det har kommit till att välja ut aktörer till sin film och Owen Wilson är perfekt i rollen som författaren Gil Pender som skriver ytliga filmmanus i Hollywood och som nu kommit till Paris för en weekend med sin kommande fru Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar.

Gil har en dröm om att skriva seriösa romaner och flytta till Paris som sina stora förebilder men hans realistiskt kalla fästmö förstår inte alls vad han pratar om och drar istället runt med vänner och föräldrarna i staden och lämnar Gil vandrandes runt i sina egna tankar.

Ensam i den Parisiska natten förflyttas plötsligt Gil tillbaka till 1920-talet och får träffa alla sina stora idoler: Hemmingway, Picasso, Dalí, Bunuel och Fitzgerald.

Men händer allt det här verkligen eller är det bara hans fantasier som spelar honom ett spratt?

Medans hans förhållande till Inez blir alltmer ansträngt så fascineras Gil bara mer och mer av den spännande dåtiden och speciellt Picassos mystiska älskarinna, den undersköna Adriane (Marion Cotillard).

Woody Allen har skapat en enastående fantasifull historia där det tidiga 1900-talets stora konstnärer och författare dyker upp i tid och otid.

Man har fantastiskt roligt tillsammans med Gil när han på nätterna umgås och festar tillsammans med alla dessa klassiska kulturpersonligheter.

Skådespelarna är superba ända ner till minsta biroll och fotot är fantastiskt fläskande färglatt och paris har väl knappast varit mer förföriskt än just här.

Gil har ju den inställningen att allting var mycket bättre förr men när han sen befinner sig på 20-talet så upptäcker han att dom som lever där säger precis samma sak. Dom pratar om slutet på 1800-talet som guldåldern och att det minsann var bättre förr.

Har man lite koll på kulturhistoria så är det ett plus men man har riktigt roligt ändå. Det är en otroligt varm och fantasieggande film och som dessutom innehåller mycket skratt.