The Awakening (2011)

Det är England år 1921.

Det första världskriget och spanska sjukan har krävt miljontals offer i Europa och människor söker nu tröst i det övernaturliga.

Författarinnan Florence Cathcart (Rebecca Hall) reser runt i landet och avslöjar alla dessa spökbluffare där påstådda medier försöker lura icke ont anandes människor som inget annat hellre vill än att få kontakt med döda släktingar.

En dag får hon besök av läraren Robert Mallory (Dominic West) som påstår att en av dom döda eleverna på hans pojkskola går igen.

Florence reser dit mycket skeptisk men väl på plats så får hon uppleva saker som hon aldrig trott på och dessutom upptäcka saker i sitt eget förflutna som hon förträngt för länge sedan.

Det här var en av dom bästa filmerna i den här genren jag sett.

Ett fantastiskt klurigt ihopsatt manus som regissören Nick Murphy förvaltat på allra bästa sätt.

Strålande melankolisk musik av Daniel Pemberton och fotot av Eduard Grau är magnifikt och vackert gotiskt.

Skådespelarna är excellenta in i minsta biroll och det är ett intensivt spännande nöje från första sekund till sista utan att det behövs litervis med blod eller data animerade effekter.

 

20 Years After (2008)

Det har gått 20 år sedan den stora bomben briserade på vår planet.
Befolkningen har minimerats katastrofalt av sjukdomar och svält och dom som överlevt bor nu i grottor och andra tillfälliga boplatser och deras mål är att hitta andra överlevande.
Det finns dock människor därute som inte har goda avsikter vad det gäller kontakten med andra.

Ett sånt här post-apokalyptiskt drama brukar ju alltid vara intressant på nåt sätt eftersom det handlar om en värld som vi inte upplevt, i alla fall inte än.
Man är ju nyfiken på hur det skulle te sig om 90% av Jordens befolkning helt plötsligt försvann.

Den här filmen är dock totalt ointressant.
Manuset är torftigt ihopsatt, regin är amatörmässig, fotot stelt och själlöst och skådespeleriet löjligt dåligt.

Dom inledande minuterna känns ju lovande men det slutar där och när allt var över så kände jag faktiskt att jag slösat bort 100 minuter på ingenting.

Staunton Hill (2009)

Det är höst i Virginia och året är 1969.
Ett gäng ungdomar är på väg liftandes upp till Washington för att delta i en stor manifestation.
Vid en bilverkstad så får dom lift med Quintin (Charlie Bodin) men bilen går sönder efter bara några kilometer och till fots så kommer dom fram till en till synes övergiven gård.
Efter att ha tillbringat natten i en lada så upptäcker dom på morgonen att det ändå bor folk på gården men det är något som inte riktigt är som det ska.

Det här med ett gäng ungdomar på vift ute på den Amerikanska landsbygden som sen råkar i klammer med viss underlig ortsbefolkning har man ju sett i ett antal skräckfilmer från USA och den här historien tillför ju inget nytt till den genren direkt.

Filmen börjar och slutar med en smäktande akustisk gitarr och däremellan så är det enkelt beskrivet skrik, blod och slakt inte så mycket mer med det.
Makeup effekterna är väl bra och äckligt gjorda och fotot av den höstigt deprimerande landsbygden är sjyst men även om filmen börjar hyfsat intressant så blir den bara löjligare ju längre den går.

Det mest intressanta är väl att regissören G. Cameron Romero är son till den legendariska regissören George A. Romero.

Outcast (2010)

Petronella (Hanna Stanbridge) bor med sin alkoholiserade mor och efterblivna bror i ett nedslitet hyreshus.
En dag så flyttar ett par nya grannar in, Mary (Katie Dickie) och hennes son Fergal (Niall Bruton).

Petronella blir intresserad av Fergal och gör allt för att lära känna honom, hon inser snart att han och hans mor inte är som andra och dessutom befinner sig på flykt från någon eller något.

Jag måste säga att den här skräckhistorien sticker ut lite från dom vanliga filmerna man brukar se i den här genren.
Fotot av Darran Tiernan är verkligen strålande och nästan dokumentärt i all sin sunkiga vardaglighet och skådespelarna är också väldigt bra.

Det som drog ner lite på betyget för mig var att jag ville ha reda på mer om detta annorlunda folk som det hela tiden pratas om i filmen.

Vilka är dom egentligen, var kommer dom ifrån och hur länge har dom funnits här på Jorden och vem är den där jägaren, är han god eller ond?

När man till slut får se lite av den där The Beast så blir det kanske lite löjligt, han ser mer ut som en smält isglass än någon skrämmande ondskefull demon men filmen är värd lite uppmärksamhet, som sagt så är den annorlunda och välgjord.

Kvinnorna på sjätte våningen (2010)

Original titel:  Les Femmes Du 6éme Étage

Året är 1962 och platsen är Paris.
Finansmannen Jean-Louis Joubert (Fabrice Luchini) lever ett högborgerligt liv tillsammans med sin hustru Suzanne (Sandrine Kiberlain) och deras två söner.
Efter en dispyt så säger den gamla husan som jobbat i familjen i många år upp sig och dom är tvungna att anställa en ny.
Den till nyligen Paris inflyttade Spanjorskan Maria (Natalia Verbeke) får jobbet och till en början så verkar allting att fortsätta som vanligt.
En dag så följer Jean-Louis med Maria upp till sjätte våningen i huset där hon bor med sin moster och en samling andra äldre Spanska kvinnor och detta besök blir början på ett helt nytt liv för den gråa och triste finansmannen.

Jag bara älskade den här filmen och dom livsglada Spanska tanterna som bor på sjätte våningen mer eller mindre i misär.
Visst är det en hel del gamla klyschor som man blir bjuden på men för mig gjorde det ingenting, det är roligt, gripande och helt enkelt strålande bra.

Skådespelarna är helt fantastiska och Fabrice Luchini som den gråa och ganska trista Jean-Louis är outstanding.

Fotot är magnifikt vardagligt vackert och musiken likaså.
Jag njöt enormt av den här historien och hoppas att fler hittar den här lilla pärlan.

The Turn of The Screw (2009)

Det är i 1920-talets England och den unga Ann (Michelle Dockery) har precis fått jobb på ett stort gods ute på landet som lärarinna för två barn.
Det visar sig snart att någonting hemskt hänt den förra lärarinnan och barnen verkar hålla inne med många hemligheter om detta.
Ann börjar se underliga saker och vet snart inte om hon inbillar sig eller om det är verklighet.

Den här historien skrev Henry James redan i slutet av 1800-talet och den har filmats och spelats på teatrar världen över ett otal gånger.
Det här var dock första gången jag gav mig i kast med den.

Det är en klurigt ihopsatt spökhistoria där det är upp till åskådaren att bestämma sig för vad som är verklighet och vad som är fantasier i den unga lärarinnan Ann's huvud.
Som vanligt när det kommer till Engelska filmproduktioner så är skådespeleriet enastående och det är väl egentligen bara barnen som faller lite utanför dom ramarna.

Det är spännande och njutningsfullt om än något tråkigt i vissa delar kanske.

Poesi (2010)

Original titel:  Shi

Mija (Jeong-hie Yun) är en pigg och levnadsglad kvinna i 60-års åldern.

Hon bor med sitt barnbarn Wook (Da-wit Lee) och jobbar extra som hemhjälp för att kunna försörja dom båda.

Mija har precis anmält sig till en kurs i poesi när det visar sig att Wook och hans kompisar är inblandade i ett fruktansvärt brott som resulterat i att en ung flicka tagit sitt liv.

Hon får dessutom reda på av sin läkare att hon befinner sig i förstadiet till Alzheimers.

Medans hennes vardag bara blir mörkare så finner hon nu istället en tröst i sitt anteckningsblock och i poesin.

Filmen är otroligt rörande och vacker i all sin vardaglighet där både djup personlig tragik blandas med kärlek och glädje på ett enastående sätt.

Jeong-hie Yun är strålande i rollen som Mija som helt plötsligt får uppleva tre stora förändringar i livet som förändrar allting över en natt och som gör att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

Man utvecklar en enorm sympati för den gamla damen och i det ligger ju själva spänningen i det här dramat, man önskar så innerligt att allting ska gå väl för henne, att hon ska ro iland med allt det hon föresätter sig.

Mitt i allt effektsökeri, action och sagor i filmvärlden så var det här ett fantastiskt uppfriskande drama.

En vackert ihopsatt historia om kärlek och förlust av den Sydkoreanska regissören Chang-Dong Lee.