Poesi (2010)

Original titel:  Shi

Mija (Jeong-hie Yun) är en pigg och levnadsglad kvinna i 60-års åldern.

Hon bor med sitt barnbarn Wook (Da-wit Lee) och jobbar extra som hemhjälp för att kunna försörja dom båda.

Mija har precis anmält sig till en kurs i poesi när det visar sig att Wook och hans kompisar är inblandade i ett fruktansvärt brott som resulterat i att en ung flicka tagit sitt liv.

Hon får dessutom reda på av sin läkare att hon befinner sig i förstadiet till Alzheimers.

Medans hennes vardag bara blir mörkare så finner hon nu istället en tröst i sitt anteckningsblock och i poesin.

Filmen är otroligt rörande och vacker i all sin vardaglighet där både djup personlig tragik blandas med kärlek och glädje på ett enastående sätt.

Jeong-hie Yun är strålande i rollen som Mija som helt plötsligt får uppleva tre stora förändringar i livet som förändrar allting över en natt och som gör att ingenting någonsin kommer att bli som förut.

Man utvecklar en enorm sympati för den gamla damen och i det ligger ju själva spänningen i det här dramat, man önskar så innerligt att allting ska gå väl för henne, att hon ska ro iland med allt det hon föresätter sig.

Mitt i allt effektsökeri, action och sagor i filmvärlden så var det här ett fantastiskt uppfriskande drama.

En vackert ihopsatt historia om kärlek och förlust av den Sydkoreanska regissören Chang-Dong Lee.

Sweatshop (2009)

En samling ungdomar bryter sig in i ett gammalt övergivet stålverk för att senare på kvällen anordna ett raveparty i dom enorma lokalerna.
Dom upptäcker dock snart att dom inte är ensamma därinne och en efter en så börjar dom försvinna.

Om man är förtjust i avhuggna kroppsdelar, hjärnsubstans, inälvor och blod i mängder så har man här en högtidsstund att se fram emot.
Vill man däremot ha någonting annat förutom detta, som tex ett intressant manus, bra skådespelare och ett bra foto, ja då behöver man inte bry sig om denna produktion.

Det enda betyget jag kan ge är just för att dom som pysslat med makeup-effekterna ändå har gjort ett rätt sjyst jobb men annars så var detta ett rejält bottennapp.

Dom här ungdomarna som ska anordna ravepartyt är klädda i gothkläder och ser riktigt hårda ut men musiken dom spelar är någon lättsam dansmusik, man får aldrig veta varför det går omkring en snubbe inne i lokalerna iklädd svetsarmask och klubbar ihjäl folk, man vet heller inte varför det kryper omkring mutanttjejer därinne i mörkret. Man vet ingenting i början av filmen och man vet inte mer när den slutat.

The Art of Getting By (2011)

George Zinavoy (Freddie Highmore) är en udda tonåring som går sin egen väg.

Han gör inte en läxa eller ett prov i skolan och förklarar detta med att det egentligen inte finns någon anledning eftersom vi ända alla ska dö oavsett dessa skoluppgifter.

Examen närmar sig och lärarna som vet att George egentligen är väldigt duktig vet inte vad dom ska ta sig till med honom.

En dag så möter han den söta Sally Howe (Emma Roberts) och nu börjar han så smått inse att saker och ting längs vägen kanske har betydelse ändå.

Det är egentligen ingen originell historia som man bjuds på här, den där bohemiske konstnärssjälen som glider omkring i sina egna tankar och tar dagen med en klackspark har man ju sett ett otal gånger på film.

Det som gör den här filmen bra är att skådespelarna lyser ordentligt och det känns äkta utan en massa Amerikansk påklistrad glätta.

Det är kul att en fd barnskådespelare som Freddie Highmore visar att han bara blir bättre och bättre ju äldre han blir.

Filmen är som sagt mycket bra med bra skådespelare på alla kanter, bra foto och stämningsfull musik.

Det som drar ner betyget lite är väl just slutet där dom enligt gammal Amerikansk filmtradition inte riktigt ändå kan hålla sig borta från det här pluttenuttigt sockersöta.

The Thaw (2009)

Ekologiprofessorn Dr Kruipen (Val Kilmer) och hans team hittar en infrusen mammut i norra Kanada.
Vartefter djuret tinar så vaknar också en förhistorisk parasit som legat i dvala inuti djuret.
Några ekologistudenter från ett universitet i USA är samtidigt på väg för att delta i Dr Kruipens forskning, däribland hans dotter Evelyn (Martha McIsaak) som han har ett väldigt frostigt förhållande till.

Det här ska väl vara ett försök till att slå ett slag för miljön och göra oss lite rädda och medvetna om vad som kan hända när den globala uppvärmningen blommar ut ordentligt.

Tyvärr så fungerar ju inte denna miljöskräckis något vidare, vare sig som någon varning eller som skräckfilm.
Att se en trött Val Kilmer lufsa runt bland vidderna i norra Kanada väckte åtminstone inte mitt miljösamvete..
Alla skådespelare i den här historien är alldeles för tråkiga och dåliga för att det ska bli intressant.


Äckelavdelningen i den här produktionen är väl dom som jobbat hårdast för det kryper, geggas och slabbas med blod ordentligt i alla fall men trots alla slibbiga effekter så infinner sig aldrig någon spänning direkt.

Gycklarnas Afton (1953)

Cirkus Alberti under ledning av cirkusdirektören Albert Johansson (Åke Grönberg) reser genom Sverige och slår upp sina tält vid varje liten stad dom kommer till.

Dom kommer till staden där Alberts hustru bor och hans två söner som han inte sett på flera år samtidigt som hans älskarinna, den förföriska cirkusryttarinnan Anne (Harriet Andersson) stöter på stans skådespelande charmör Frans (Hasse Ekman).

Stoppet i den här stan blir ett crossroad för hela sällskapet som kan äventyra både cirkusens och deras egen framtid.

Om man inte sett någon film förut av Bergman så är det här dramat en bra introducering, den är till skillnad från många av hans filmer väldigt lättillgänglig och dessutom mycket bra.

Skådespelarna är fantastiska med Åke Grönberg som cirkusdirektören Albert i spetsen.

Fotot av Sven Nykvist är enastående och man förstår varför han blivit en sån stor förebild för så många filmfotografer.

Inledningen av filmen är helt strålande vacker när man får följa hela cirkuskaravanen som en siluett en tidig morgon på väg genom landskapet.

Det är dramatiskt, det är erotiskt hett och uppgörelsen i slutet mellan Albert och Frans var för den tiden en av dom blodigaste slagsmålscenerna som gjorts och i den återblick man får se i början när clownen Frost (Anders Ek) kommer på sin fru Alma (Gudrun Brost) badandes naken med en samling soldater är fantastisk i all sin bisarrhet.

En mycket bra historia som blivit en enastående film.

Taken (2009)

Den pensionerade agenten Bryan Mills (Liam Neeson) har i många år försakat familjen för fosterlandet och det har kostat honom ett äktenskap.
Nu försöker han att återskapa kontakten med sin dotter, den 17-åriga Kim (Maggie Grace).
När hon vill åka till Paris med en kompis över sommaren så vägrar han först eftersom han anser att det är alldeles för osäkert för två ovana tonårstjejer där men ger sig till slut efter dotterns tjat.
Väl i Paris så träffar dom en ung kille som lockar med en fest på kvällen men tjejerna kommer snart att bli varse att det är något helt annat än en fest som han har i tankarna.

Det här är en sån där film som många pratat sig varma om och jag förstår detta för här trycker dom skickliga filmmakarna på dom exakt rätta knapparna för att lura med sig åskådarna.

Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.

Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..

Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.

Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.

Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.

Barneys Många Liv (2010)

Original titel: Barney's Version

I en icke kronologisk ordning så får vi följa Barney Panofsky (Paul Giamatti) från en ung man som lever för dagen med sina vänner i Italien, genom tre äktenskap med helt olika kvinnor till en gammal alzheimer sjuk och bitter gubbe.

Paul Giamatti är helt enastående som den odräglige men mycket charmige Barney Panofsky.

Mannen som inte bryr sig ett dyft om vad andra tänker och tycker utan agerar helt efter sitt hjärta i varje tänkbar situation. Detta är ju hans stora fördel men också hans stora minus som person och som gör att han längs livets väg sårar och förlorar människor som han älskar.

Skådespelarna i det här komiska dramat är riktigt bra och Dustin Hoffman som Barney's far, den pensionerade polisen och kvinnokarlen Izzy Panofsky är hysteriskt rolig.

Fotot är helt strålande, musiken likaså och regissören Richard J. Lewis har verkligen lyckats pussla ihop den här historien till en näst intill perfekt film i alla små beståndsdelar.

Jag njöt av varje sekund..