Den pensionerade agenten Bryan Mills (Liam Neeson) har i många år försakat familjen för fosterlandet och det har kostat honom ett äktenskap.
Nu försöker han att återskapa kontakten med sin dotter, den 17-åriga Kim (Maggie Grace).
När hon vill åka till Paris med en kompis över sommaren så vägrar han först eftersom han anser att det är alldeles för osäkert för två ovana tonårstjejer där men ger sig till slut efter dotterns tjat.
Väl i Paris så träffar dom en ung kille som lockar med en fest på kvällen men tjejerna kommer snart att bli varse att det är något helt annat än en fest som han har i tankarna.
Det här är en sån där film som många pratat sig varma om och jag förstår detta för här trycker dom skickliga filmmakarna på dom exakt rätta knapparna för att lura med sig åskådarna.
Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.
Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..
Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.
Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.
Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.
Det är en allt igenom helylle farsa som ägnar sitt liv åt att bygga upp en relation till sin dotter som han genom arbetet försummat i så många år, han varnar och förmanar om livets alla farligheter något som dottern då givetvis tar med en klackspark och sen när hon då väl kommer iväg på sin första resa utomlands så hinner hon knappt sätta ner foten på Fransk mark förrän grymma svartmuskiga Albaner kidnappar henne för att sälja vidare till rika Araber utan skrupler.
Klyschorna staplas på varandra så det nästan blir pinsamt..
Liam Neeson som nu är heligt förbannad reser givetvis direkt till Paris för att ta tillbaka sin dotter med alla medel..
Och nu går han bärsärkagång genom staden och det som fascinerade mig mest var han otroliga slutledningsförmåga och kunskaper att leta upp Paris alla gangsters och skummisar på nolltid.
Om polisen i verkligheten ägde denna skicklighet så skulle brottsligheten vara utrotad på några dagar.
Näe, det här var en ganska taffligt ihopsatt historia där kvinnorna är sockersöta offer som utnyttjas av miljonärer utan samveten.
Männen är antingen skurkar eller hårda hämnare, det finns inget däremellan och när filmen väl är slut så kommer man faktiskt inte ihåg en enda skådespelare förutom herr Neeson själv.
Det är ett högt tempo och actionscenerna är väl sjysst gjorda men den här filmen kunde lika gärna hetat "Rambo i Paris" som något annat och att Luc Besson skrivit både manus och har producerat denna känns lite besvärande.
Han borde nog ta sig en funderare på sin cineastiska framtid nu.
