Dino är en katt som lever ett dubbelliv. På dagarna bor han hos den lilla flickan Zoé och på nätterna så följer han den skicklige inbrottstjuven med det stora hjärtat Nico på hans äventyr i Paris.
Zoés mamma Jeanne är polis och jobbar ihärdigt med att försöka spåra gangstern Victor Costa som något år tidigare mördat Zoés pappa och ingen av dom inblandade anar att katten Dino kommer att ha en betydande del i allas liv.
Det här var verkligen en må-bra-film, mil ifrån alla glättiga och ibland ganska plastiga amerikanska animerade historier som man är van vid. Den här franska filmen för mera tankarna till 70-talets animerade historier av Per Åhlin där känslorna och innehållet var viktigare än det visuella.
Den 4:e april 2010 så hittas familjen Quintanilla brutalt mördade i sitt sommarhus i Garrafskogen.
Polisen hittar en videokamera innehållande 37 timmar av inspelat material som sonen Cristian (Cristian Valencia) och dottern July (Clara Moraleda) filmat och som visar vad som verkligen hände.
Klart inspirerad av "Blair Witch Project" och "Paranormal Activity" så får vi följa med på en hafsigt ryckig resa sedd genom linsen från en videokamera.
För att göra en film som håller i 90 minuter på detta dokumentära sätt så krävs det en oerhörd skicklighet och den besitter inte regissören och manusförfattaren Fernando Barreda Luna.
Det tar mer än halva filmen innan det händer någonting egentligen och när det väl händer nåt, ja då vet man inte vad det är som händer och när filmen väl är slut så sitter man fortfarande där och väntar på någon sorts förklaring.
Lite läskigt är det väl på slutet men det beror inte på några tajta scener utan mest för att det skriks så mycket och skådespelarna gör sig väl bäst med att just skrika, resten av agerandet är det tyvärr inte så mycket med.
Den kände författaren Joseph Crone (Timothy Gibbs) har förlorat sin hustru och son.
Han går i terapi för att försöka komma över sorgen och få tillbaka ett något sånär normalt liv men han plågas ständigt av mardrömmar där siffrorna 11-11 tenderar att hela tiden dyka upp.
Han får ett telefonsamtal från sin bror i Barcelona och får reda på att hans far ligger för döden och reser till Spanien för att träffa sin familj som han inte sett på många år och väl framme så upptäcker han att siffrorna 11-11 mer och mer börjar att dyka upp och inte bara i drömmarna.
Detta var först och främst en ganska torr historia.
Det fanns väl potential i själva manuset men det blev liksom ingenting utav någonting.
Skådespelarna är rätt tråkiga och det drog väl ner på hela produktionen tyvärr.
Det bästa är nog fotot av Joseph White men även om filmen ska utspelas 2011 så för färgerna och omgivningarna tankarna till gamla 70 och 80-tals skräckisar och huset i Barcelona är också väldigt likt huset i filmen Excorcisten.
Nåt som jag inte blev riktigt klok på är den här kvinnan Sadie som spelas av Wendy Glenn.
Jag förstår helt enkelt inte varför hon är med i den här filmen överhuvudtaget, hon fyller ingen som helst funktion.
Jag satt och väntade hela tiden på att det skulle dyka upp någonting som gjorde hennes roll betydelsefull,
att hon skulle vara ond, hjältinna eller ha någonting med huvudpersonens historia att göra...Men icke..
Hon är bara med på något underligt sätt, antagligen så behövdes väl vissa scener fyllas ut på nåt sätt, jag vet inte.
Dean (Justin Long) och Monty (Ryan Reynolds) jobbar på restaurangen Shenanigan's.
Montys livsfilosofi är att festa och att få så många tjejer som möjligt i säng medan Dean precis blivit erbjuden att bli assisterande chef på restaurangen och känner nu att han står vid ett vägskäl i livet.
Samtidigt så ska dom lära upp den nya killen i gänget Mitch (John Francis Daley).
Jag tror att själva andemeningen med den här filmen är att man ska ta sig i kragen, våga säga stopp och ändra riktning om det ska bli till några förändringar i ens liv eller så är det att man bara ska festa och ha det lattjo.
Inget utav detta framgick dock speciellt tydligt och trots en och annan halvrolig scen så var det här en rätt meningslös historia.
Poliserna Havenhurst (Willem Dafoe) och Vargas (Michael Pena) blir kallade till ett villaområde där ett mord begåtts.
Den misstänkte Brad McCullum (Michael Shannon) har barrikaderat sig i huset och säger sig ha två gisslan därinne.
Det visar sig vara hans mor som är offret och nu börjar grannar och vänner till Brad att samlas utanför.
Havenhurst börjar att samla information om Brad och fram växer en bild av en mycket förvirrad och psykiskt instabil människa.
Filmen bygger på en verklig händelse och är en historia som inte följer gängse ramar som man är van vid.
Den tyska regissören Werner Herzog är ju en excentrisk filmmakare och gör alltid någonting annorlunda av sina historier.
Michael Shannon som spelar rollen som den förvirrade Brad McCullum är helt fantastisk och borde enligt mitt tycke ha varit nominerad för en Oscar 2010 för den här rollen.
Hans förvandling från hyfsat normal ung man till en på slutet helt verklighetsfrämmande människa som befinner sig i sin egen värld långt borta från verkligheten är enastående.
Jag har inte sett såna galna ögon sen slutscenen i "Psycho" där Anthony Perkins sitter i en isoleringscell och tittar in i kameran.
Dom andra skådespelarna är riktigt bra också men dom kommer lite i skymundan av Shannons agerande.
Musiken är en avdelning för sig.
Den verkar leva sitt eget liv där i bakgrunden oberoende av vad som händer i historien.
Det är psykedeliskt irriterande men ändå så fungerar det bra på något sätt.
Annars så är fotot det jag, förutom Michael Shannon gillade bäst.
Fantastiska vintagefärger och Brads galenhet speglas på nåt sätt i bilderna också, det är ett strålande arbete av fotografen Peter Zeitlinger.
Det är bra, det är gripande och tragiskt och det är en liten cineastisk upplevelse och det är synd att denna pärla till film inte har blivit mer uppmärksammad.
Skådespelaren Jake Scully (Craig Wasson) kommer hem och hittar sin flickvän i sängen med en annan man och helt plötsligt står han på gatan utan någonstans att bo.
På en audition för en roll så stöter han ihop med Sam Bouchard (Gregg Henry) som erbjuder honom att bo en tid i en lyxvilla som han ser efter åt en vän.
Det visar sig vara ett enormt luxuöst hus med allt vad det innebär och dessutom så visar Sam honom en liten bonus.
En kvinna i grannhuset utför en striptease varje kväll vid exakt samma tid.
Jake blir fascinerad av den här kvinnan men upptäcker snart att han inte är den ende som tittar på hennes uppträdande.
Regissören Brian De Palmas filmer genomsyras alltid av hans fascination av Alfred Hitchcock men det är inga dåliga plagiat han visar upp utan han gör alltid detta med en egen stil och finess.
Detta är intensivt spännande, hett erotiskt och ett klurigt ihopsatt manus.
Fotot av Stephen H Burum är fantastiskt coolt och även om den här filmen har några år på nacken så har den verkligen åldrats med behag.
Jag gillade den lika mycket nu som när jag på 80-talet såg den för första gången.
Ett par år innan Mästerkatten mötte Shrek och Åsnan så var han tvungen att rentvå sitt namn efter ett rån då han fått fly från sin hemby.
Hans barndomsvän Humpty Dumpty som var den egentliga rånaren dyker upp med ett förslag som kan fria Mästerkatten från misstankar och dessutom göra honom rik.
Men går Humpty verkligen att lita på och vem är den där vackra Kitty Softpaws som han har med sig?
Den här filmen är gjord i samma anda som Shrek-filmerna och tycker man om dom så har man här en högtidsstund framför sig. Animeringarna är oklanderliga så visuellt är det riktigt snyggt och coolt.
Manusförfattarna har jobbat stenhårt med att få in så mycket gamla klassiska sagor och filmer som möjligt i filmen och det har dom lyckats enastående bra med utan att det känns rörigt på nåt sätt.
