The Baker (2022)

 

https://youtu.be/H25P_C7Ft7c?si=DZINyVd_S9Z2sDRq

Regi: Jonathan Sobol

Manus: Paolo Mancini & Thomas Michael

Foto: Adam Swica

Musik: Igor Correia, Mark Domitric, Jeff Milutinovic & Tom Westin

Scenografi: Aidan Leroux & Chareese McLaughlin

Kostym: Muska Zurmati 

Producent: Doug Murray, William G. Santor & Nicholas Tabarrok

Historien om den äldre mannen som lever ett lugnt och tillbakadraget liv men som bär på ett grymt förflutet och som av en eller annan personlig anledning blir tvungen att lämna sin stillsamma vardag och ge sig ut för att ta hand om diverse busar har man sett på film många gånger och det har varit både bra och mindre bra produktioner.

Den här filmen är inte speciellt annorlunda egentligen utan lever nog mest på att Ron Perlman som spelar bagaren Pappi är riktigt charmig och bra i den karaktären.

Han lever i utkanten av någon större stad där han bakar sitt bröd varje morgon. Han verkar vara en rätt trött person som gör sina sysslor på samma sätt och i samma ordning dag efter dag ända till den morgonen då han får besök av sin son Peter (Joel David Moore) som han varken hört något ifrån eller sett på många år och med sig har han sin dotter Delphi (Emma Ho) som Pappi aldrig har träffat.

Peter behöver hjälp med barnvakt några timmar för att han ska fixa några affärer som han säger, kommer att förändra hans och dotterns liv. Motvilligt från båda håll så stannar Delphi hos Pappi i bageriet medan Peter åker iväg.

Senare så får Pappi ett samtal av en desperat Peter som verkar vara hotad och efter att han vräkt ur sig några konstiga meningar så hörs ett pistolskott innan samtalet bryts.

Det visar sig ju att Peter av en ren tillfällighet fått tag på ett parti knark som då givetvis tillhör en brutal gangsterboss vid namn Merchant (Harvey Keitel), vad inte Peter hade en aning om var att hans dotter vid tillfälle bytt ut varorna mot vanliga kläder som nu finns i en annan väska i bageriet.

I letandet efter en son som han inte vet lever eller är död så ser sig nu Pappi inblandad i ett dödligt spel där han och barnbarnet Delphi är jagade med en prislapp på deras huvuden och det är här som den stillsamma bagaren tar fram en personlighet från sitt tidigare liv som tar hand om allsköns mördare lika lätt med skjutvapen och knivar som händer och fötter.

Ett klassiskt upplägg utan några överraskningar men som ändå fungerar som bra underhållning och där skådespelarna ändå är riktigt bra.

Green Book (2018)

 

https://youtu.be/QkZxoko_HC0?si=OnV1MMMXZNZ33tKV

Regi: Peter Farrelly

Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie & Peter Farrelly

Foto: Sean Porter

Musik: Kris Bowers

Scenografi: Tim Galvin & Selina van den Brink

Producent: Jim Burke, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly,

Nick Vallelonga & Charles B. Wessler

Året är 1962 i Bronx där dörrvakten Tony Lip () letar nytt jobb medan nattklubben Copacabana där han jobbar har stängt för renovering.

Han blir inbjuden till en intervju hos Dr. Don Shirley (), en afroamerikansk pianist som behöver en chaufför för sin åtta veckor långa turné i den amerikanska södern.

Tony får jobbet och boken The Negro Motorist Green Book som innehåller adresser till dom hotell och restauranger i Södern som tar emot färgade personer och innan dom reser så lovar han dyrt och heligt sin fru att vara tillbaka innan Julafton.

En fantastiskt gripande, rolig, dramatisk och tragisk film som utspelar sig i ett land i en tid då människor delades upp i hudfärg och där dom utefter det fick leva sitt liv.

Viggo Mortensen som Tony Lip och Mahershala Ali som pianovirtuosen Donald Shirley är helt enastående bra där en ganska frostig relation utvecklas till en hjärtevärmande vänskap.

Berättelsen bygger på dom verkliga personerna med samma namn och faktum är att Tony Lip's son Nick Vallelonga är en av manusförfattarna.

Hamnet av Maggie O'Farrell (2020)

 

William Shakespeare är 18 år när han gifter sig med den 8 år äldre Agnes Hathaway och han har redan bestämt sig för att inte fortsätta i familjeföretaget som handskmakare, det är det skrivande ordet som är hans drivkraft.

Agnes är en, för 1500-talet ganska ovanlig kvinna som inte riktigt passar in i den tidens normer och förväntningar men det är också en av anledningarna till Williams kärlek till henne.

Agnes blir gravid och det visar sig först vid förlossningen att det är tvillingar. Dom två barnen tillbringar all tid tillsammans och är själsligt ihopsatta men allting förändras när Hamnet hastigt insjuknar och dör.

Eftersom William tillbringar nästan all tid på teatern i London, 15 mil från hembyn Stratford-Upon-Avon så får Agnes ensam bära all sorg och hon har ingen att dela sina tankar med. 

Hennes man kommer hem till begravningen men återvänder sen till storstaden och när Agnes sen får ett livstecken från honom så är det genom ett reklamblad för hans senaste pjäs som bär hennes sons namn.

Denna bok är till stora delar en fiktiv berättelse även om själva grunden är den verkliga händelsen om när dramatikern och författaren William Shakespeare och hans fru Agnes (eller Anne) Hathaway's son Hamnet dör (antagligen i pesten) endast 11 år gammal och den efterföljande sorgen som helt tar över Agnes liv.

William Shakespeare nämns aldrig vid namn och han har också en undanskymd roll i sammanhanget även om hans handlingar påverkar hans familj och då också själva historien. Vi får veta att han till minne av sin son skriver en historia och då vet man som läsare att det handlar om Hamlet även om detta sägs rakt ut.

Det är en poetisk nästan drömskt skriven historia där man får en levande bild av livet i 1500-talets England och där Hamnet som nästan är en helt okänd person i historien får ett ansikte och en röst genom hans mor.

Det känns lite rörigt i början men trådarna som då svävar fritt får till slut fäste och gör detta till en kompakt berättelse med sorg som själva grundstenen och hur olika människor hanterar den. 

Personligen så gillade jag verkligen författarens beskrivning om hur pesten tog sig från Medelhavet upp till England. Det är en levande (trots all tragik och död) och fascinerande beskrivning, en liten men viktig detalj i det hela.  

Huset på Udden (2018)

 

https://youtu.be/39vocCC8P9c?si=NgwXLNvL6y8tMzAI

Regi: Sandra Goldbacher

Manus: Sara Phelps

Efter en bok av Agatha Christie

Foto: John Lee

Musik: Stuart Earl

Scenografi: Catrin Meredydd, Jo Riddell & Gordon Grant

Kostym: Trisha Biggar

Producent: Roopesh Parekh

I många av dom historier skrivna av Agatha Christie så handlar det om ett oftast flera mord och så en samling människor på en och samma plats, alla med någon form av relation till offren och som kan misstänkas ligga bakom dåden. Den här berättelsen är inget undantag från den regeln.

Det har gått 18 månader sedan den förmögna Rachel Argyll (Anna Chancellor) hittats ihjälslagen i sitt slottsliknande hus ensligt beläget på en udde där hon under många år bott med sin man Leo (Bill Nighy), deras fem adoptivbarn Mary (Eleanor Tomlinson), Mickey (Christian Cooke), Jack (Anthony Boyle), Tina (Crystal Clarke), Hester (Ella Purnell), hushållerskan Kirsten (Morven Christie) och Mary's man Philip (Matthew Goode).

Jack arresterades för mordet eftersom hans fingeravtryck hittats på det förmodade mordvapnet och för att ingen kunde styrka hans alibi men han mördades i fängelset innan rättegången så ingen i familjen har någonsin fått veta varför.

Nu planeras det bröllop på egendomen. Leo ska gifta om sig med sin unga sekreterare Gwenda (Alice Eve) vilket ingen annan i familjen tycker om och hon har redan börjat att bete sig som om hon styr över familjen och i huset.

I samma veva så dyker en man vid namn Arthur Calgary (Luke Treadaway) upp. Han berättar att Jack är oskyldig och att han var med honom då mordet skedde men eftersom han varit utomlands under en längre tid så fick han inte vetskap om händelsen förrän nu då han återvänt till England.

Ingen i familjen tror på Arthur's historia och kastar mer eller mindre ut honom efter att dom berättat att Jack är död och att det inte längre spelar någon roll. Arthur ger sig dock inte och menar på att även om Jack är död så går ju den riktige mördaren fri.

Vi får följa händelseutvecklingen i nutid samtidigt som vi får en hel del tillbakablickar och det är dom där händelserna i dåtid som till slut avslöjar för oss tittare vem mördaren är och varför dådet skedde. På vägen dit så är ju historien upplagd så att alla bär på en eller flera hemligheter, alla hade en anledning att mörda Rachel så alla är misstänkta ända till slutet då den riktige mördaren avlöjas men det slutar ändå inte där utan det tillkommer en extra knorr i berättelsen på slutet som liksom toppar en redan bra historia.

Skådespelarna är enastående bra och historien likaså, det är bra regisserat med ett strålande foto.

Spännande och dramatiskt.

Krypskytten av M.W. Craven (2025)

 

I den här berättelsen om polisen Washington Poe och hans kollega Tilly Bradshaw så kommer vi läsare in när det sker ett brutalt mord i den lilla skotska byn Gretna Green. En till synes slumpmässigt utvald kvinna blir skjuten på sin bröllopsdag av en krypskytt.

Poe jobbar numera vid gränspolisen och Tilly sitter och arbetar som IT expert men båda blir inkallade till sin före detta chef som vill ha hjälp med den krypskytt som visar sig redan ha dödat 17 människor över hela Storbritannien.

Skytten visar sig vara en expert på det han sysslar med och lämnar inga som helst spår efter sig vilket innebär att uredningen blir den kanske svåraste för paret Poe och Bradshaw som för en kamp mot klockan för att få tag i mördaren innan fler oskyldiga dör.

Det här med jakten på en osynlig mördare som till synes dödar slumpmässigt skapar ju en intensiv och obehaglig spänning och den täta intrigen kryddat med den enastående roliga relationen mellan Poe och Bradshaw gör detta till en riktigt bra historia. Det är mörkt och brutalt och samtidigt enastående roligt och med en riktigt skruvad knorr på slutet.

The Rip (2026)

 

https://youtu.be/yeR5bcbRPak?si=ITz0M1v9tUmZUW44

Regi: Joe Carnahan

Manus: Joe Carnahan & Michael McGrale

Foto: Juanmi Azpiroz

Musik: Clinton Shorter

Scenografi: Judy Becker, Walter Pluff, Alana Shea & Carrie Stewart

Producent: Ben Affleck, Matt Damon, Luciana Damon & Dani Bernfeld 

Innan denna film börjar så får vi tittare veta att historien bygger på verkliga händelser och den informationen gör alltid att intresset höjs något och det är ju också filmbolagets mening med den texten. Här glömmer man dock bort det ganska snabbt för filmen är så intensiv och spännande ändå så att den lever sitt egna liv utanför den där informationen om att detta hänt någon gång någonstans.

Mitt under utredningen av mordet på knarkpolisen Jackie (Lina Esco) så får hennes gruppledare Dane Dumars (Matt Damon) ett tips om en pengagömma i ett hus i ett villaområde utanför stan. Han plockar med sig sina kollegor J.D. Byrne (Ben Affleck), Mike Ro (Steven Yeun), Numa (Teyana Taylor) och Lolo (Catalina Sandino Moreno) och beger sig till adressen där det visar sig att den unga colombianskan Desiree (Sasha Calle) är den enda på platsen.

Ett rutinuppdrag för denna enhet förvandlas när det visar sig att det finns över 20 miljoner dollar gömda i huset. Stämningen blir alltmer spänd i gruppen och blir inte bättre av att Dumars börjar att bete sig väldigt underligt. Girighet och tillit ställs mot varandra och dessutom så närmar sig ett dödligt hot utifrån.

Skådespeleriet är utomordentligt bra och det är riktigt roligt att se bästa kompisarna Matt Damon och Ben Affleck spela mot varandra, dom har en sånt härligt flyt i dialogerna och känns verkligen naturliga i varje scen. 

Filmen är en blandning av kriminaldrama, action och gammal hederlig pusseldeckare där det finns många frågetecken som ska lösas och allting intensifieras verkligen när det visar sig att den här pengagömman kanske har med det tidigare mordet på gruppens kollega Jackie att göra.

Vem är god och vem är ond, vem kan man lita på och är underliga beteenden verkligen äkta eller ingår dom i en större plan?

Ingen film som sticker ut på ett annorlunda sätt men den är skickligt gjord och det är intensiv och spännande underhållning. 

Luke Cage - Säsong 2 (2018)

 

https://youtu.be/5ogmCV2N9DA?si=Jp25osvm7c4IJgWs

Regi: Andy Goddard, Marc Jobst, Clark Johnson, Stephen Surjik, Neema Barnette,

Alex Garcia Lopez, Everardo Gout, Rashaad Ernesto Green, Steph Green,

Kasi Lemmons, Lucy Liu, Salli Richardson-Whitfield & Millicent Shelton

Manus: Cheo Hodari Coker, Matt Owens, Nathan Louis Jackson, Matthew Lopes,

Akela Cooper, Aïda Mashaka Croal, Nicole Mirante-Matthews & Ian Stokes

Foto: Petr Hlinomaz

Musik: Ali Shaheed Muhammad & Adrian Younge

Scenografi: Scott P. Murphy & Amanda Carroll

Producent: Gail Barringer, Akela Cooper & Aïda Mashaka Croal

I den här andra säsongen med Harlems levande skottsäkra väst Luke Cage (Mike Colter) så är han lite tveksam till den ikonstatus han fått i området. Det trycks upp både tröjor och kepsar med hans namn och han kan knappt röra sig en meter utomhus förrän han får ställa upp för att någon vill ta en selfi med honom och förhållandet med Claire (Rosario Dawson) börjar också gnissla lite.

Mariah Dillard (Alfre Woodard) och hennes närmaste man tillika älskare Hernan (Theo Rossi) försöker fortfarande tillskansa sig så mycket makt det bara går i Harlem men hon får en livsfarlig konkurrent när John "Bushmaster" McIver (Mustafa Shakir) anländer från Jamaica med målet att mörda Mariah och ta över Harlem.

Bushmaster visar sig ha liknande krafter som Luke men för att behålla dessa så måste han ta en speciell dekokt som framställs av växter och örter, en mix som inte bara gör honom stark utan också brutalt aggressiv.

Misty (Simone Missick) jobbar fortfarande enträget med att försöka sätta dit Mariah men hindras av att bara ha en arm samt en problematisk relation med kollegan Nandi (Antonique Smith) och hennes chef Ridenhour (Peter Jay Fernandez) som helst vill ha henne bakom ett skrivbord på stationen.

Efter att ha fått en protes så är Misty till slut ute på fältet igen och tllsammans med Luke så tar hon tag i jakten på både Mariah och områdets nya gangster Bushmaster vars anledning till viljan att mörda Mariah verkar vara en familjetragedi många år tillbaka i tiden.

Våldet ökar och döda kroppar börjar åter fylla gatorna i Harlem.

Jag var inte speciellt förtjust i den första säsongen och tyvärr så tycker jag denna andra säsong är sämre. Historien tar aldrig fart, den står och stampar och kommer liksom aldrig igång och om det händer någonting så saktas farten ner strax efter och så är den tillbaka på noll igen. Dessutom så är regin väldigt ojämn, det är alltifrån helt okey till riktigt uselt och tyvärr så är skådespelarna inte så pass bra att dom klarar av att hålla upp den torftiga produktionen på sina axlar.

Det är inte så svårt att fatta att en eller flera skivbolag har ekonomiska intressen i denna produktion eftersom det allt som oftast ska vara scenframträdanden av allehanda artister och det här är inte korta sekvenser utan så gott som hela låter och det här tillför ingenting utan sänker bara tempot än mer även om det ibland är riktigt bra musik. Den här serien skulle kunna ha varit 6 avsnitt istället för 13 som kändes oändligt långa.