Touch of Death (1988)

 

Original titel: Quando Alice Ruppe Lo Secchio

Den italienska splatter och gore mästaren Lucio Fulci's försök till en svart komedi faller tyvärr pladask. När denna film gjordes 1988 så hade Fulci's bäst-före datum redan passerat och här finns ingenting som underhåller eller roar.

Lester Parson (Brett Halsey) är spelberoende och för att finansiera detta så letar han upp rika änkor som han kan lura på pengar men han nöjer sig inte med detta utan dödar dom också, styckar dom med motorsåg i källaren och äter upp väl valda bitar.

Själva historien som Lucio Fulci även pusslat ihop är inte så pjåkig egentligen men den borde ha getts till en annan regissör.

Regin är stel, skådespelarna dåliga och dom blodiga splatterscenerna amatörmässigt utförda.

Ofredsår av Peter Englund (1993)

 

En roman om stormaktstiden i Sverige, en tid då hela norra Europa brann. Vi får vara med om hur det var att leva under 1600-talet både ur soldatens synvinkel och dom människor utan vapen som ändå drabbades hårt och Erik Jönsson Dalbergh som föddes 1625 i Stockholm och som under sin livstid endast skulle få uppleva några få år av fred.

Det är en imponerande mustig och maffig berättelse av Peter Englund som verkligen kryper in under skinnet på det som hände i mitten av det kaotiska 1600-talet.

Fascinerande och enastående läsning från första sidan till den sista.

Pinocchio (1940)

 

Disney's andra långfilm efter Snövit blev historien om den lilla trädockan Pinocchio (Dickie Jones) som efter en önskan av hans skapare, träsnidaren Gepetto (Christian Rub) kommit till liv.

Det är en grym saga där många delar antagligen skulle uppröra om filmen hade gjorts idag. Den innehåller ett antal onda karaktärer som alla försöker lura Pinocchio men som givetvis till slut visar äkta mod och karaktär med hjälp av sin följeslagare Benjamin Syrsa (Cliff Edwards).

Imponerande animeringar och mera hemsk än rolig och så innehåller den sången som sjungs av Benjamin Syrsa, When You Wish Upon a Star som sen skulle bli Walt Disney's signaturmelodi.

Killer Kid (1967)

 

Om man nu ska plocka godsakerna från andra filmer och sen sätta ihop en egen film av dessa så måste man göra detta på ett riktigt skickligt sätt om det ska bli något bra. 

Allting här från historien, skådespelare, musik och scenerier är kopior från Sergio Leone's klassiska spaghettiwesterns, bara det att regissören Leopoldo Savona inte varit bra nog att pussla ihop detta.

Anthony Steffen spelar revolvermannen Killer Kid och han är så själlös att en död vore bättre att ha i huvudrollen. Denne tyste hjälte ska bistå revolutionen i Mexiko där den grymme Kapten Ramirez (Giovanni Cianfriglia) skjuter alla som vägrar berätta var revolutionärernas ledare El Santo (Howard Nelson Rubien) gömmer sig. 

Givetvis så är det lite romantik med i historien också, här är det den vackra och tuffa Mercedes (Luisa Baratto) som får Kid att åtminstone mjukna lite.

Filmen som producerats i Italien är inte dubbad och det känns lite underligt när både mexikanare och amerikanare pratar italienska med varandra men faktum är att det inte hade spelat någon roll vilket språk dom än talat, ingenting hade blivit bättre.

The Head - Säsong 1 (2020)

 

https://youtu.be/JGuoZcfR7_8?si=5wYVnnlfW57kztZn

Den här iskalla thrillern som utspelar sig i -30 grader på Sydpolen är gjord efter gammal engelsk deckartradition där vi har ett antal karaktärer som en efter en mördas och där både vi som tittare och dom inblandade ställs inför fler och fler frågetecken ju längre berättelsen går.

Johan (Alexandre Willaume) kommer tillbaka till forskningsstationen Polaris VI på Sydpolen efter den 6 månader långa vintern bara för att hitta alla utom två mördade och dom överlevande Dr. Arthur Wilde (John Lynch) och läkaren Maggie Mitchell (Katharine O'Donnelly) skyller på varandra och har två skilda förklaringar om vad som hänt.

Det är mörkt och kallt, våldsamt och spännande även om det kanske blir lite stelt och kryckigt ibland.

I Varulvens Klor (1960)

 

Original titel: Seddok, L'erede di Satana

Strippan Jeanette (Susanne Loret) råkar ut för en bilolycka där hennes ansikte blir vanställt. Hon kommer i kontakt med den mystiske Professor Alberto Levin (Alberto Lupo) som lovar att återställa henne men det hon inte vet är att han injicerar henne med ett serum gjort på döda kvinnor som Levin själv tar livet av på nätterna då han förvandlad till något sorts monster smyger omkring på stadens gator.

Varför denne Levin förvandlas till ett monster får man inte veta i denna Italienska skräckthriller men man bryr sig inte nämnvärt för denna, till Engelska dubbade film är så dålig att ett och annat frågetecken bara livar upp det hela.

Britt-Marie var Här (2019)

 

Tuva Novotny har regisserat den här filmen efter en roman av Fredrik Backman och själva andemeningen är väl att det aldrig är för sent att förverkliga sina drömmar, att byta riktning i livet hur fastklistrad man än sitter.

Pernilla August är enastående bra som Britt-Marie som i 40 år levt i skuggan av sin man Kent (Peter Haber), sett till att han fått mat i sig, haft rena kläder, ett välstädat och ordnat hem medans han själv rest runt i jobbet och dessutom haft en älskarinna vid sidan om.

När sanningen uppdagas så lämnar hon sitt inrutade liv, tar ett jobb som fritidsledare på den lilla orten Borg och ser sig efter bara någon dag som fotbollstränare för bygdens ungdomslag.

Grundhistorien har ju så pass mycket så att detta skulle kunna ha blivit riktigt bra men det lyfter liksom inte riktigt utan håller sig till det där småtrevligt mysiga. Det är en må-bra-film och som en sådan så funkar det väl bra men jag skulle ha velat haft lite mer trots Pernilla August i huvudrollen och en riktigt bra Peter Haber som ju ändå inte är med speciellt mycket.