Ruth är gravid i sjunde månaden och har precis förlorat sin man i en klättrarolycka.
Hon tror dock inte att dödsfallet var en olycka och ivrigt påhejad av hennes ofödda barns röst inifrån magen så beger sig Ruth ut för att hämnas på dom som var med vid händelsen.
Alice Lowe som spelar den massmördande gravida Ruth har både skrivit och regisserat denna bisarra, svarta, våldsamt råa och enastående roliga film där hon glider omkring på dom gråa gatorna i ett sjaskigt Cardiff nästan som ett spöke mellan verklighet och dröm samtidigt som hon för en diskussion med barnet hon går och bär på och som hon menar bär skulden för alla hennes handlingar.
Minst sagt annorlunda och bra trots en del mindre lösa trådar som inte riktigt får fäste.
Frank Wagner Har bestämt sig för att sluta som infiltratör för polisen men övertalas av Johan Falk att skaffa upplysningar om en mystisk Estnisk knarklangare som kallas för Mr K och som opererar i Göteborgsområdet.
Det som Wagnerser som ett rent informationsuppdrag visar sig bli katastrofalt för honom på en personlig nivå som gör att han av rent hämndbegär nu tänker gå hela vägen.
Johan Falk ser alltmer bekymrad ut och verkar väl inte vara direkt tillfreds med sitt privatliv, kunde han så skulle han nog arbeta alla timmar på dygnet. Jakob Eklund har ju verkligen växt ihop med sin rollfigur och som tittare så accepterar man nu hans ibland något tvivelaktiga personlighet mest på grund av att det känns som om man känner honom.
Joel Kinnamanär ju enastående bra som Frank Wagner och i denna historia som blir väldigt personlig för honom så blir det riktigt intensiva känslosamma scener även för oss som tittare. Det känns som om Wagner är navet i just denna historia, Estniska knarklangare och Johan Falk får faktiskt ursäkta.
I denna film så har Anders Nilssonsom hittills regisserat alla Johan Falk-filmer lämnat över taktpinnen till Richard Holmsom här då regisserat sin första film om Johan Falk och hans vänner och ovänner och det har han ju verkligen lyckats med på ett tillfredsställande sätt.
Det är gripande dramatiskt, intensivt spännande och realistiskt våldsamt.
Paul Edgecomb jobbar som fångvaktare på ett fängelse för dödsdömda i USA på 1930-talet.
John Coffey, en enormt stor svart man har precis blivit dömd till döden och intagen för mord på två småflickor men Paul och hans kollegor börjar snart tvivla på om verkligen Coffey är skyldig till det han dömts för.
Stephen King skrev romanen som sen regissören Frank Darabont flyttade över till en film som i över 3 timmar får en som tittare att sitta fastnaglad varenda sekund.
Det är ett drama om skuld och kärlek, vänskap och hat och så kryddat med en nypa övernaturligt i en nästintill perfekt blandning.
Enastående skådespelare med Tom Hanks och Michael Clarke Duncan i dom bärande rollerna, dramatiskt och spännande, sorgligt, roligt och förbannat bra.
Adam och hans fru lever ett bra men kanske lite tråkigt liv och för att krydda upp tillvaron lite så beger dom sig då och då iväg på swingershelger tillsammans med andra par.
Den här gången så händer dock någonting som inte är tillåtet på dessa sammankomster,
Adam får känslor för en annan kvinna.
En rolig, dramatisk och ganska sorglig historia om dom psykologiska komplikationerna med partnerbyte där känslorna helt plötsligt far iväg på egna äventyr och där hjärnan lämnas kvar där bakom.
Bra regisserat av Mikkel Munch-Falls och mycket bra skådespelare med bla Martin Buch i rollen som Adam.
Utlämnande och avklätt men inte alls så fysiskt naket som man kan tror när man ser filmtiteln.
Ellen Ripley (Sigourney Weaver) och några medresenärer befinner sig i hypersömn när den kapsel dom ligger i störtar på planeten Fiorina 161 där dom enda bosatta är fångvaktare och interner i ett hårdbevakat fängelse. Ripley är den ende överlevande tills det uppdagas att någonting mer följde med ner i kapseln.
James Cameron som ju regisserade Aliens som var del 2 i den här filmserien fyllde ju den till bredden med vapen och action i ren krigsfilmsanda men här har regissören David Fincher skalat av allting sånt och istället tagit fram en ödslig planet med ett fängelse där inte ens fångvaktarna får bära vapen, det existerar faktiskt inte ens ett vapen på hela planeten. Detta är ju också ett av spänningsmomenten i den här historien eftersom vapen är något dom inblandade verkligen behöver när dom inser vilket hot dom står inför. Nu får dom istället lita på en kvinna (dom har för övrigt inte sett en kvinna på flera år) som dom inte litar på men som är den ende som vet vad dom står inför. Sigourney Weaver gestaltar här Ellen Ripley för tredje gången och det gör hon med den äran och hon har bredvid sig ett par till alldeles utmärkta skådespelare som ser till att detta ganska dystra postapokalyptiska skräckdrama blir riktigt intressant och visuellt jävligt snyggt där man får känslan av sopstation i alla scenerier. En sopstation är ju denna plats egentligen också där dom dumpat allehanda grova brottslingar som kommer att leva där tills den dag dom ger upp andan. Snyggt, spännande och tajt men långt ifrån lika läskig som den första filmen.
Efter skilsmässan med Lotta så har Stig-Helmer bestämt sig för att fira Midsommarhelgen med sin mamma och son inne i stan men efter att ha varit på maskerad kvällen innan Midsommarafton med Ole så hamnar dom två helt oplanerat ute i Stockholms Skärgård istället.
I den här tredje filmen om Stig-Helmer och Ole så är sällskapsresorna ute ur bilden, Lasse Åberg som även här står för regi och manus har istället förlagt handlingen ute i Stockholms Skärgård som ju är en viktig del i omgivningen för oss som är födda och uppvuxna i huvudstaden, båtmänniskor eller ej. Jag tror faktiskt att vi 08-or har lite mer roligt åt denna historia än andra även om det finns många detaljer som är speciellt för Svensken och dennes sommarsemester som alla kan känna igen sig i.
Skådespelarna är som vanligt valda med omsorg och riktigt bra, det är kärleksfullt varmt och riktigt roligt med ett litet inlägg i miljödebatten som ju är lika angeläget idag som det var 1988.
Fyra år har gått sedan parken Jurassic World förstördes och sedan dess har dinosaurierna levt fritt på ön Isla Nublar.
Nu har öns slumrande vulkan vaknat till liv och hotar allt levande på ön.
En av den gamla parkens skapare Benjamin Lockwood planerar en räddningsexpedition till ön och kontaktar djurrättsaktivisten Claire Dearing som i sin tur försöker få med sin fd pojkvän och han som varit med och fött upp djuren på ön Owen Grady.
Så blev det då dags för nr 5 i serien om dinosaurierna som mer eller mindre galna vetenskapsmän återskapat.
Regissören till denna är spanjoren J.A. Bayona och han går väl på i ungefär samma fotspår som filmen innan lämnade efter sig.
Det är maffigt så det räcker, effekterna kan man ju definitivt inte klaga på och händer saker gör det så gott som hela tiden, spännande är det med några enstaka dippar, skådespelarna gör det dom ska och filmen innehåller ju alla dom där ingredienserna som vi är vana vid när det kommer till Jurassic-filmerna.
Föga nyskapande alltså.
Det är ju också det som gör hela den här annars så färgrika paletten lite tråkig, just för att den är så förutsägbar så att man hela tiden innan saker händer vet att dom kommer att hända.
Jag tycker ändå att den är en halv öl bättre än föregångaren på grund av att den tar upp en jädrans intressant fråga:
Om människan återskapar en art som är utdöd, ska den då ha samma rättigheter som dom djurarter som lever här och har gjort det i tusentals år?
Maffig musik av Michael Giacchino och snyggt foto av Oscar Faura och så kommer ju Jeff Goldblum tillbaka i sin karaktär Ian Malcolm där han slänger ur sig några varningens ord till mänskligheten.
