SOS: En Segelsällskapsresa (1988)

Efter skilsmässan med Lotta så har Stig-Helmer bestämt sig för att fira Midsommarhelgen med sin mamma och son inne i stan men efter att ha varit på maskerad kvällen innan Midsommarafton med Ole så hamnar dom två helt oplanerat ute i Stockholms Skärgård istället.

I den här tredje filmen om Stig-Helmer och Ole så är sällskapsresorna ute ur bilden, Lasse Åberg som även här står för regi och manus har istället förlagt handlingen ute i Stockholms Skärgård som ju är en viktig del i omgivningen för oss som är födda och uppvuxna i huvudstaden, båtmänniskor eller ej. Jag tror faktiskt att vi 08-or har lite mer roligt åt denna historia än andra även om det finns många detaljer som är speciellt för Svensken och dennes sommarsemester som alla kan känna igen sig i.

Skådespelarna är som vanligt valda med omsorg och riktigt bra, det är kärleksfullt varmt och riktigt roligt med ett litet inlägg i miljödebatten som ju är lika angeläget idag som det var 1988.

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Fyra år har gått sedan parken Jurassic World förstördes och sedan dess har dinosaurierna levt fritt på ön Isla Nublar.

Nu har öns slumrande vulkan vaknat till liv och hotar allt levande på ön.

En av den gamla parkens skapare Benjamin Lockwood planerar en räddningsexpedition till ön och kontaktar djurrättsaktivisten Claire Dearing som i sin tur försöker få med sin fd pojkvän och han som varit med och fött upp djuren på ön Owen Grady.

Så blev det då dags för nr 5 i serien om dinosaurierna som mer eller mindre galna vetenskapsmän återskapat.

Regissören till denna är spanjoren J.A. Bayona och han går väl på i ungefär samma fotspår som filmen innan lämnade efter sig.

Det är maffigt så det räcker, effekterna kan man ju definitivt inte klaga på och händer saker gör det så gott som hela tiden, spännande är det med några enstaka dippar, skådespelarna gör det dom ska och filmen innehåller ju alla dom där ingredienserna som vi är vana vid när det kommer till Jurassic-filmerna.

Föga nyskapande alltså.

Det är ju också det som gör hela den här annars så färgrika paletten lite tråkig, just för att den är så förutsägbar så att man hela tiden innan saker händer vet att dom kommer att hända.

Jag tycker ändå att den är en halv öl bättre än föregångaren på grund av att den tar upp en jädrans intressant fråga:

Om människan återskapar en art som är utdöd, ska den då ha samma rättigheter som dom djurarter som lever här och har gjort det i tusentals år?

Maffig musik av Michael Giacchino och snyggt foto av Oscar Faura och så kommer ju Jeff Goldblum tillbaka i sin karaktär Ian Malcolm där han slänger ur sig några varningens ord till mänskligheten.

Keeping Up with The Joneses (2016)

Jeff och Karen Gaffney lever ett ganska ordinärt, lite tråkigt liv ute i förorten tills den dag då dom får nya grannar.

Tim och Nathalie Jones ser ut att vara två perfekta människor i ett perfekt förhållande, det verkar inte finnas ett enda litet fel någonstans och det får Karen att misstänka att saker och ting inte riktigt är vad det verkar med det nya paret i grannskapet.

En ganska vanlig Amerikansk action/spion/komedi som man sett liknande av ett antal gånger förut och där det komiska är navet i historien och där actionsekvenserna mer ha placerats in i berättelsen som utfyllnad.

Det är tur för det är just humorn som räddar filmen och speciellt då Zack Galifianakis som den rätt töntige Jeff, han är ju så pass charmig och med en sån där laid-back humor som kan stötta upp det mesta en stund såsom Bill Murray var så rasande skicklig på under 80-talet.

Förutom Zack Galifianakis så har vi Isla Fisher som Jeffs fru och så dom nya skumma grannarna som spelas av Jon Hamm och Gal Gadot och dom är bra allihopa i sina karaktärer och som sagt så är det ibland riktigt roligt men dippar lite när regissören Greg Mottola känner sig tvungen att fylla på med lite biljakter och skjutande.

Manusförfattaren Michael LeSieur fick idén till att förlägga handlingen till ett rätt tråkigt villaområde av några vänner som bor i ett liknande men som ändå älskar livet där med grillande på lördagar och andra nöjen med grannarna.

En stunds trevlig men inte speciellt annorlunda underhållning är det.

Populärmusik från Vittula (2004)

Matti befinner sig på en bergstopp i Himalaya för att sprida ut askan av sin barndomsvän Niila som alltid närt en dröm om att få stå på toppen av ett berg just där.

Han hittar en Tibetansk böneplatta på marken, går ned på knä för att kyssa den och fastnar med tungan för att i just det utsatta ögonblicket börja minnas tillbaka till barndomen i Pajala.

En resa till en av världens och livets ytterkanter, en plats där två killar växer upp med drömmar om allt som finns bortom den lilla byn Pajala och där rockmusiken blir ett startblock att förverkliga några av dom.

Fantastiskt bra skådespelare och en samling bisarrt udda och helt enastående karaktärer.

Det är förbannat roligt, gripande och beklämmande sorgligt, allt på en gång.

Det enda minuset är väl att man skulle vilja ha mer av historien, den känns inte riktigt komplett.

Cabin 28 (2017)

Sue Sharp har med sina barn precis flyttat till den lilla orten Keddie och bosatt sig i ett litet stugområde.

Allting verkar idylliskt tills familjen en natt får besök av tre maskerade personer som kommer att förändra allting, både för familjen och orten.

Den här historien bygger på ett verkligt och ett väldigt känt fall från 1981 i USA så regissören Andrew Jones hade ju en hel del godsaker att jobba med men tyvärr så har han inte lyckats förvalta någonting. Skådespelarna är snäppet sämre än dåliga, fotot ser ut att ha utförts med en mobiltelefon av sämre årgång och dialogen är tråkigare än vad telefonkatalogen var på sin tid.

Det usla når sin topp när familjen slaktas samtidigt som en smäktande akustisk gitarr ljuder i bakgrunden och en sångare sjunger textraderna: "No one will come for you, there's no happy ending for you".

Hands of Stone (2016)

Den Panamafödde Roberto Durán gjorde sin proffsdebut i boxningsringen som 16-åring 1968 och avslutade karriären 2001 som 50 år gammal och hade då världsmästarbälte i fyra olika viktklasser och räknades som en av dom största boxarna genom tiderna.

En boxningsfilm där koncentrationen ligger på relationen mellan den svårhanterlige Roberto Durán och hans tränare, den legendariske Ray Arcel och där häftiga slagserier i ringen mera står i bakgrunden.

Edgar Ramirez som Durán och Robert De Niro som Arcel är dom som bär upp filmen och då är ändå inte dom andra skådespelarna dåliga på nåt sätt, dom hamnar bara lite i skymundan.

Det är dramatiskt, spännande och sorgligt om en människa som slog sig upp från fattigdom till en plats bland dom största där han på vägen allt som oftast inte betedde sig speciellt trevligt mot dom runtomkring honom.

Titel:  Hands of Stone

År:  2016

Land:  Panama, USA

Genre:  Drama, Sport

Längd:  1 tim, 51 min

Regi:  Jonathan Jakubowicz

Manus:  Jonathan Jakubowicz

Foto:  Miguel Ioann Littin Menz

Musik:  Angelo Milli

Producent:

Ricardo Del Rio, Robin Durán, George Edde, Max Keller,

Carlos Garcia de Paredes, David Glasser, Claudine Jakubowicz,

Jonathan Jakubowicz, Bill Johnson, Kamel Krifa, Jim Seibel,

Benjamin Silverman, Bob Weinstein, Harvey Weinstein,

Jay Weisleder & Sammy Weisleder

Skådespelare:

Edgar Ramirez, Robert De Niro, Usher Raymond, Rubén Blades,

Ana de Armas, Pedro Perez, Óscar Jaenada, John Turturro, 

Ellen Barkin, Jurnee Smollett-Bell, Yancey Arias, Drena De Niro,

Ilza Rosario, Anthony Molinari, Rick Avery, Robb Skyler,

Joe Urla, Eliud Kauffman, Khalid Ghajji, John Duddy, 

Israel Isaac Duffus, Aaron Zebede

Det Spökar på Hill House (1963)

Original Titel:  The Haunting

Dr John Markway ska undersöka det gamla Hill House som enligt rykten har varit hemsökt i många år. Han samlar ihop tre frivilliga, Eleanor, Theodora och Luke som tillsammans med honom ska bo i huset under några dagar.

Det Spökar på Hill House eller The Haunting som den ju heter i original är en riktig klassiker och räknas idag som en av dom 20 bästa skräckfilmerna någonsin även om det mera är en psykisk thriller än ren skräck.

Några spöken får man aldrig visuellt uppleva och inte heller en massa häftiga specialeffekter och blod som flyter utan här är det istället bankningar i väggarna, mystiska röster på nätterna, dörrar som stängs och öppnas. Det räcker dock långt för att skapa en intensiv spänning och lägger man dessutom till ett strålande kameraarbete av Davis Boulton där han på ett enastående sätt kryper omkring och leker med ljus och skuggor i huset så blir det till och från rätt svettigt.

Julie Harris är riktigt bra som Eleanor Lance, en psykiskt instabil kvinna som precis förlorat sin mor och som tar denna vistelse som en chans att komma bort från vardagen och som i huset möter Theodora som spelas av Claire Bloom som man direkt vet är lesbisk men eftersom detta var ett känsligt ämne 1963 så blir vi som tittare bara matade med lite menande blickar och underförstådda meningar för att vi ska förstå grejen.

Dessa två kvinnor är tillsammans med huset grunden som den här historien står på och det intressanta i filmen är just den förvandling som Eleanor genomgår där hon i början är den svagaste länken men som vartefter dagarna går bara blir starkare och nästan växer ihop med huset som på något sätt verkar utbyta energi med henne.

Filmen som är regisserad av Robert Wise och skriven av Nelson Gidding är en sån där ovanlig produktion där man faktiskt inte vet vad som ska hända från scen till scen och det är en av anledningarna till att spänningen hålls uppe ända till slutet.