Snön på Kilimanjaro (2011)

Original titel: Les Neiges Du Kilimandjaro

https://youtu.be/sOki5YmEHHc?si=joIDw0OLt-tNx47H

Hamnarbetaren och fackordföranden Michel (Jean-Pierre Darroussin) står inför den tunga uppgiften att dra dom namn som tyvärr måste lämna sin anställning på grund av företagets nedskärningar.

Solidarisk som han ändå är så lägger han även dit en lapp med sitt eget namn trots att han inte behöver det och givetvis så drar han den lappen och ger alltså sig själv sparken.

Michel som spelas fantastiskt bra av Jean-Pierre Darroussin märker ju ändå rätt snart att det är rätt behagligt som förtidspensionär i Marseille där han och hans fru Marie-Clare (Ariane Ascaride) bor.

Marie-Clare jobbar som hemhjälp och dom klarar sig riktigt bra på hennes lön och hans pension.

Jean-Pierre hjälper sin svåger att bygga altan och passar barnbarn när han inte sitter på sin uteplats och njuter av ett glas vin.

Regissören Robert Guédiguian har satt ihop ett enastående drama om drömmar som går i kras men som ändå förändrar liv till det bättre trots att ingenting blev som det var tänkt och definitivt inte som någon trodde att det skulle bli.

Människor som levt i en lite skyddad värld blir plötsligt exponerade för det grova våldet och tvingas börja tänka på ett helt annat och nytt sätt, ett för många obehaglig förändring.

Jean-Pierre Darroussin och Ariane Ascaride spelar fantastiskt bra tillsammans och deras förhållande känns lika äkta som om det skulle vara på riktigt.

Det är roligt, dramatiskt och lite otäckt men hjärtligt och med mycket kärlek när vi får följa Michel och hans familj och det är njutningsfullt hela vägen.

The Last Exorcism II (2013)

Efter händelserna i den första berättelsen där Nell (Ashley Bell) förlorade sin familj och där det visade sig att en satanisk sekt i bygden hade med det hela att göra så har hon nu hamnat på ett sjukhus i storstaden utan minnen utav det som tidigare hänt.

Hon får börja om på nytt i ett hem för tjejer med speciella psykiska behov och ska försöka att anpassa sig till ett normalt liv igen men mörka saker från hennes förflutna börjar så sakteliga ta form i hennes medvetande igen.

Regissören Ed Gass-Donnelly som inte hade någonting med den första filmen att göra har här gjort en vanlig klassisk spelfilm istället för som i den första filmen där det mera skulle verka som en dokumentär sådan och där man också på ett riktigt bra sätt fick känslan av att det var det.

Ashley Bell som spelade den besatte Nell i den första historien är med även här och hon går in i sin karaktär mycket realistiskt.

Glider från oskuldsfull tonåring till ett besatt vilddjur bara genom att till synes göra några små enkla grimaser.

Det är spännande och filmen genomsyras av en ganska obehaglig känsla men det är ändå väldigt lite blod och våld precis som i den första berättelsen.

Tyvärr så håller inte slutet här, det blir nästan lite skrattretande och det som började så bra och verkade så lovande faller pladask dom sista fem minuterna.

Det som håller upp historien är ändå Ashley Bell i huvudrollen och som får detta att bli en hyfsad skräckthriller.

30 Days of Night (2007)

https://youtu.be/8ClVrVK_y0E?si=RWlroRwsSB01Jm6m

Invånarna i den lilla isolerade staden Barrow i Alaska förbereder sig för dom årligt återkommande 30 dagarna i mörker då solen håller sig borta.

I samma veva som mörkret sänker sig så börjar otäcka saker att hända och det anländer en främling till orten som beter sig allt annat än trevligt och normalt.

Dom senaste åren så har ju vampyrer varit otroligt populära både i böcker och på film och här känns det väl som om filmmakarna försökt rida lite på den popularitetsvågen men ändå haft en intention att göra någonting lite annorlunda.

Annorlunda är ju alltid spännande och spännande är det faktiskt...Dom första trettio minuterna i alla fall.

När man sitter där och inte riktigt vet vad som händer, vilka som kryper omkring där i mörkret så håller sig historien på en hög intensiv spänningsnivå och att filmen dessutom utspelar sig i en liten isolerad stad gör ju allt bara ännu mera läskigt.

Men sen när man får se dessa blodsugare så blir det bara tråkigt.

Det spännande blir bara någon form av blodig action där vampyrerna jagar människor och dom försöker att fly eller döda vampyrerna.

Det bits, skjuts och huggs av kroppsdelar i parti och minut, blodet stänker och det ylas ända tills solen kommer tillbaka igen och då sitter man där som tittare och undrar vad tusan det var för några filurer egentligen det där och vad dom kom ifrån och varför just då?

Njae..

En lovande inledning som inte blev så mycket mer trots att det definitivt inte var något fel på skådespelarna och fotot som är mycket bra och snyggt.

Oz The Great and Powerful (2013)

https://youtu.be/DylgNj4YQVc?si=Lcb9Gb18tIZUSDnR

Den oerhört självupptagne och egocentriske trollkarlen Oscar Diggs (James Franco) flyr i en luftballong efter en dispyt med den resande cirkus han tillhör och hamnar i ett fruktansvärt oväder.

När ballongen efter att ha kastats hit och dit och sen störtat i en liten sjö så visar det sig att han hamnat i en mäkta underlig värld.

Han stöter på häxan Theodora (Mila Kunis) som säger att han hamnat i landet Oz och att han är väntad.

Den här historien utspelar sig före den klassiska berättelsen Trollkarlen från Oz och handlar då alltså om hur denna trollkarl kommer till det landet.

Visuellt så är denna film sagolikt vacker och det är fotot man minns mest för själva historien är rätt förutsägbar och man vet rätt fort hur det kommer att sluta.

James Franco i rollen som trollkarlen Oscar Diggs är faktiskt rätt dålig och spelar över å det grövsta och det är synd om filmen att han är med i nästan varje scen.

Rachel Weisz som den onda häxan Evanora är däremot riktigt bra och även Michelle Williams som häxan Glinda gör mycket bra ifrån sig.

Det är som sagt vackert och imponerande bildmässigt men i slutändan rätt innehållslöst tyvärr och det förvånar mig lite eftersom regissören till det här äventyret är den annars så enastående skicklige och rutinerade Sam Raimi.

För En Handfull Dollar (1964)

Original titel: Per Un Pugno Di Dollari

https://youtu.be/-X2DtiE7VLw?si=MDhycL-vYPlQbCWW

En ensam man (Clint Eastwood) på en mulåsna anländer till en liten dammig håla som nästan är ödelagd efter att dom två rivaliserande familjerna Rojos och Baxters stridit mot varandra under flera års tid.

Rojos handlar med guld och Baxters med vapen och den nyanlände ser här en chans att spela ut dessa mot varandra för att om möjligt tjäna en hacka.

Givetvis så är det en kvinna inblandad här också som får Clint's karaktär att bli lite känslosam och visa moral och ridderlighet mitt i allt skjutande och dödande.

Clint Eastwood's karaktär säger aldrig vad han heter men dödgrävaren i den lilla staden kallar honom Joe så det är namnet han får bära.

Den här filmen är en milstolpe i filmhistorien. Det var den första så kallade Spaghettiwestern som slog ordentligt utanför Europa, det var det första samarbetet mellan regissören Sergio Leone och kompositören Ennio Morricone och så var det den film som gjorde 

Clint Eastwood känd över hela världen.

Idén till filmen tog Leone från den Japanska filmen Yojimbo av Akira Kurosawa där det är en samuraj istället för en cowboy som kommer till den av banditer härjade lilla staden.

Skådespelarna här är rätt mediokra förutom Gian Maria Volonté som Ramón Rojo som är strålande. Fotot av Massimo Dallamano & Federico G. Larraya och musiken av Ennio Morricone var ju var för sig banbrytande och idag klassiker.

Ett helt annat våld i westerngenren presenterades här också, det var  mycket råare och omänskligare än vad som var vanligt i Amerikanska filmer och det gjorde ju att filmen klipptes ner ordentligt i många länder.

En riktigt underhållande B-film är det och en viktig del i vår filmhistoria och ingen har faktiskt varken förr eller senare behandlat en cigarr så coolt och hårt som Clint Eastwood.

The Canterbury Tales (1972)

Original titel: I Racconti di Canterbury

https://youtu.be/HSAKwwsjmZg?si=8VSNm22Vi_tMhHWB

En samling människor på medeltiden ska bege sig på en resa till katedralen i Canterbury och för att göra turen lite kortare och något förnöjsammare så berättar dom historier för varandra och det är dessa vi som tittare får vara med och uppleva.

Dessa små berättelser är fristående från varandra men har två gemensamma nämnare och det är religion och sex,

två ämnen som ju regissören Pier Paolo Pasolini alltid återvände till i sina filmer.

Det är mycket sex och naket men också en enastående humor i allt detta kroppsliga frosseri och Pasolini visar upp lika mycket nakna män som kvinnor och väjer inte för homosexualitet vilket blev mycket omtalat när denna film hade premiär.

Skådespelarna har jag lite svårt att tala om för den version jag såg var dubbad till både Italienska och Engelska i en salig blandning så det kändes lite rörigt.

Regin är lite stel och ostrukturerad men fotot av Tonino Delli Colli är strålande och det är det mustigt erotiska visuella som gör att historien håller och slutscenerna i helvetet är enastående bisarra.

Hansel & Gretel (2013)

Efter ett gräl med sin far så springer Hansel (Brent Lydic) till skogs och surar, hans tvillingsyster Gretel (Stephanie Greco) ger sig ut för att leta och hittar honom sittandes fast i någon form av fälla.

Hon hjälper honom loss och ser i samma veva ett litet hus en bit därifrån där det lyser i fönstret.

Dom beger sig dit för att få hjälp och det visar sig att husägaren är någon dom känner men kanske ändå inte.

Förra året kom ju en film om det här tvillingparet som ju på Svenska heter Hans & Greta, i år så kom det två.

Det här är den enda jag sett hittills men jag tvivlar på att någon utav dom andra kan vara sämre än denna pinsamma produktion.

Skådespelarna är riktigt dåliga, manuset är bland det töntigaste jag varit med om och regin amatörmässig.

Blodigt och våldsamt är det men eftersom make-up effekterna är så taffligt gjorda så sitter man mest och skakar på huvudet och skrattar åt eländet.