Regi: Hans Petter Moland
Manus: Tony Gayton
Foto: Philip Remy Ögaard
Musik: Kaspar Kaae
Production Design: Jörgen Stangebye Larsen
Producent: Michael Besman, Roger Birnbaum,
En helt igenom fantastisk Liam Neeson spelar här en åldrad man, en föredetta boxare som i 30 år jobbat för gangsterbossen Charlie Conner (Ron Perlman). Han märker att han börjar få problem med minnet och efter ett läkarbesök får han veta att han lider av en långt gången och obotlig hjärnskada som gör att han ganska snabbt kommer att bli sämre.
Han beslutar sig nu för att uppsöka sin dotter Daisy (Frankie Shaw) som han inte haft någon kontakt med på många år och i samma veva så träffar han en kvinna (Yolonda Ross) som han inleder ett förhållande med, en lika trasig själ som han själv och en människa han känner att han kan dela sin ångest med.
Under ett till synes enkelt uppdrag för Conner så råkar han ut för ett mordförsök och han får genast känslan av att det är någon i hans närhet som ligger bakom detta.
Liam Neeson är tillbaka i en makalös bra roll efter ett antal år i lite ytligare actionfilmer. I en sunkig, grå och trist förort till Boston så lever denna spillra till man som lever på att utföra skitjobb åt den lokala gangstern Conner. När han får vetskap om sin sjukdom så balanserar han på gränsen till självmord men lever ändå upp lite när han för första gången får träffa sitt barnbarn Dre (Terrence Pulliam) och tar med honom till boxningslokalen.
Det är ett smärtsamt och mörkt drama som inte innehåller några skratt eller häftiga actionsekvenser och som tittare så lider man verkligen med Liam Neesons karaktär som vi aldrig får veta vad han heter.
Dramatiskt gripande och riktigt bra.
Filmen sågs på https://viaplay.se/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar