Två klaner av ormar lever i Saharas öken, dom vackra gröna ormarna som lever sitt liv i en skyddad oas och dom giftiga ormarna som har sitt ute i öknen.
En av dom giftiga ormarna Ajar och hans kompis, skorpionen Pitt mobbas av dom andra ormarna och beslutar sig för att bege sig från öknen och in i den förbjudna oasen.
Man är ju i och för sig lite bortskämd när det kommer till animerade filmer men jag tyckte inte alls att detta var bra.
Det är väl inga större fel på historien men animeringen är stel och kantig och det finns ingen själ och hjärta i humorn.
Jag såg versionen med Svenska röster och det var väl inga fel på den dubbningen men den detaljen räckte ju definitivt inte för att rädda den här mediokra filmen.
Livet fortsätter i den Engelska kolonin Jamestown där ett skepp med slavar anlänt för att dom växande tobaksplantagerna ska kunna skötas ordentligt. Jocelyn (Naomi Battrick)Verity (Niamh Walsh)och Alice (Sophie Rundle)är tre kvinnor med stor makt även om guvernören Yeardlley (Jason Flemyng) och hans hårdföra män tror tvärtom samtidigt som konflikterna med områdets indianer verkar tillta.
I den första säsongen så låg ju koncentrationen i berättelsen mest på Silas & Alice och deras vedermödor men i den här andra säsongen så har egentligen alla inblandade i Jamestown fått samma utrymme och det tjänar serien verkligen på.
Intrigerna fyller historien och det är kvinnorna som i bakgrunden sköter det mesta av just detta och ser till att komplicera saker och ting för dom styrande männen som mer och mer förlorar mark.
Det är dramatiskt och våldsamt med bra skådespelare och realistiska omgivningar.
Alex och Anna ska skilja sig och det här är en jobbig situation, inte bara för dom två utan även deras vänner Fredde och Mickan.
Ove och Anette villskaffa ett barn till när det visar sig att Ove inte kan producera tillräckligt med pigga spermier samtidigt som Freddes pappa som han knappt har någon kontakt med vill att hela familjen ska komma ner och hälsa på honom i Torekov.
Känslan när man tittade på den här filmen som ju är en ganska direkt fortsättning på säsong 5 av TV-serien är ju just det att man tittar på TV-serien. Det enda som skiljer sig är väl att man här får följa hela gänget när dom under en helg lämnar Stockholm för Skåne.
Nu spelade det ingen som helst roll att det kändes som om man sträcktittade på ett par avsnitt av serien för regissörerna Måns & Felix Herngren har pusslat ihop allting så rasande skickligt att varje detalj sitter som en smäck oavsett om det handlar om ren och skär humor eller allvarligare dramatik.
Skådespelarna är utmärkta i sina karaktärer och det enda minuset som väl egentligen är ett frågetecken är just varför man gjorde filmen när detta lika gärna kunde vara 3-4 avsnitt av serien.
Familjen Freeling har tillfälligt flyttat in hos Dianes mamma för att försöka återhämta sig efter dom fruktansvärda händelserna i deras förra hus då spökerier höll på att krossa hela familjen.
Det dröjer dock inte länge förrän mystiska saker ånyo börjar hända samtidigt som en indian vid namn Taylor dyker upp utanför dörren och säger att deras mardröm ännu inte är över.
Den här filmen som är regisserad av Brian Gibson är ju en direkt uppföljare till Poltergeist från 1982 och den börjar faktiskt ganska bra, man får känslan av att detta nog för en gångs skull kanske är en sjysst andra del. Tyvärr så grusas den känslan efter halva filmen och slutet är faktiskt pinsamt uselt.
Skådespelarna som i början sköter sig bra verkar dom sista 30 minuterna helt glömt bort vad agerande framför en kamera är. Det som såg och kändes så lovande ut i början blev till slut bara en ballong som tappat all luft.
Steve & Diane Freeling och deras tre barn har precis flyttat in i ett nytt hus i ett till synes lugnt och fridsamt område.
Det dröjer dock inte länge förrän dom märker att det är någonting onormalt dom delar utrymmet med och när saker och ting börjar flytta på sig i huset och flyga omkring så kontaktar dom professionell hjälp.
Dom ledande rollerna i den här skräckthrillern som spelas av Jo-Beth Williams, Craig T Nelson, Heather O'Rourke och Oliver Robins är så pass tajta att man verkligen tror på dom som en verklig familj vilket ju faktiskt är lite ovanligt i den här genren.
Officiellt så är det ju Tobe (Motorsågsmassakern) Hooper som regisserat filmen men i efterhand så har det ju kommit fram att Steven Spielberg kanske var den som styrde det mesta ändå och om det var så det gick till så märks det ganska väl, det vilar en Spielbergsk känsla över hela produktionen.
Filmen är nästintill en fulländad skräckthriller med en hel del banbrytande specialeffekter och den håller riktigt bra fortfarande.
Vi befinner oss i början av det 23:e århundradet där rymdskeppet C-57D med befälhavaren Adams och hans besättninghar skickats till planeten Altair IV för att undersöka vad som hänt kolonisatörerna som bosatte sig där 20 år tidigare.
Innan dom kommer fram får dom kontakt med en av invånarna, Dr Edward Morbius som varnar dom för att landa på planeten.
Denna film regisserad av Fred McLeod Wilcox är en riktig klassiker i Sci-Fi genren som belönades med Oscars för specialeffekterna och där musiken av Louis & Bebe Barron var banbrytande och första gången som ren elektronisk musik användes inom filmen.
Manuset bygger på William Shakespeares pjäs Stormen och i rollerna ser vi bland annat Leslie Nielsen som Befälhavare Adams, Walter Pidgeon som den mystiske Dr Morbius och Anne Francis som Altaira, dotter till Doktorn och en kvinna som är upphov till en del problem eftersom hon aldrig förut sett en man förutom sin far och männen på skeppet inte sett en kvinna på nästan 1 år.
Det är stilistiskt snyggt och bra foto av George J. Folsey och även om skådespelarna ibland känns lite stela i sina slätstrukna rymdkostymer så är det en bra historia i en produktion som fortfarande håller förvånansvärt bra.
Läraren Perry och hans fru, advokaten Gail är på semester i Marrakech för att få lite ordning på ett äktenskap som har börjat att kallna betydligt den sista tiden.
Av en slump så stöter Perry ihop med ryssen Dima som bjuder in paret på en födelsedagsfest för sin dotter.
Dima drar Perry åt sidan och berättar att han i många år har varit en av höjdarna i en rysk maffiaorganisation där han har varit ansvarig för det ekonomiska men nu fruktar för sitt och hans familjs liv.
Han lämnar över en USB-sticka till Perry som ska innehålla bevis för att en hel del högt uppsatta politiker i England är inblandade i maffians affäreroch ber honom ta med denna till London och lämna in till underrättelsetjänsten MI6.
Det är verkligen lite Hitchcockkänsla över den här historien där den inte ont anande poesiläraren råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och snart ser sig inblandad i en katt och råttalek med ryska maffian och engelska underrättelsetjänsten.
Filmen bygger på en roman av John Le Carré som ju var en mästare på att pussla ihop spionhistorier och vars böcker oftast var feta som svenska lagboken men den här berättelsen är ändå relativt lätt och okomplicerad. Jag har inte läst romanen så jag vet inte om Hossein Amini som skrivit filmmanuset kortat ner den och då kan jag ju heller inte jämföra filmen med boken.
Stellan Skarsgård är i alla fall riktigt bra som Dima, en man som trots sin bakgrund i maffian visar sig vara en hedersam person vars kärlek till sin familj är större än allt annat och även om den något naive Perry som också spelas mycket bra av Ewan McGregor är en person som han knappt känner så lägger han hela sitt liv i händerna på honom och hans fru.
Damian Lewis gör karaktären Hector som sköter hela operationen från MI6 och han är som ett urklipp från 1980-talets spionhistorier med beige överrock och stora glasögon, det blir nästan lite av en parodi på den genren men han är så pass bra så jag köpte hans karaktär som växer hela tiden vartefter historien rullar på.
Historien lunkar på i ett ganska makligt tempo men så finns där ett par actionladdade scener som är rätt våldsamma som är strategiskt utplacerade i berättelsen så att vi som tittare inte ska somna eller åtminstone tro att vi kan koppla av.
Det icke friktionsfria förhållandet mellan Perry och Gail (Naomie Harris) är lite av filmens svaghet och känns bara stelt och krystat och dessutom så får man ju ändå aldrig riktigt veta vad som hänt (Något har ju bevisligen gjort det, man får små mikroskopiska ledtrådar om detta) så då känns det bara onödigt att blanda in deras kärleksproblem. Historien hade minsann inte förlorat nånting på ett bra förhållande dom emellan.
Regissören Susanna White har gjort en spännande och dramatisk film som känns rätt realistisk om man nu får säga det när man som jag inte har den blekaste om vad som försiggår i maffia och spionvärlden. Fotot av Anthony Dod Mantle är snyggt och musiken signerad Marcelo Zarvos stämningsfull.
