En journalist hittas mördad i sin lägenhet och spåren leder till en av polisen känd brottsling samt att en kollega till journalisten berättar att han den senaste tiden hållit på med en biografi över en gangster i Stockholms undre värld. En ren och rak gangsterhistoria men som ändras efter att Gunvald (Mikael Persbrandt) ska besöka ett vittne och blir nedskjuten. Nu ska Martin Beck (Peter Haber) och hans grupp lösa mordet på journalisten samtidigt som Gunvald ligger och kämpar för sitt liv på sjukhuset.
En grundhistoria som man efteråt inte kommer ihåg på grund av det tunga dramat med Gunvald. Den sorgligaste filmen om Beck och hans grupp hittills.
I den fiktiva programserien Popstjärnorna på Slottet så samlas dom gamla medlemmarna i gruppen LEKO för att gå igenom sina liv tillsammans, bandets och medlemmarnas upp och nedgång. Lotta, Erik, Kakan och Olof började spela som ett proggband som när dom blev kända hamnade i Melodifestivalen för att senare haka på synthvågen, börsnotera bandet och gå i konkurs vilket innebar att medlemmarna satsade på mer eller mindre misslyckade solokarriärer. ABBA har ju Erik Haag och Lotta Lundgren haft som en liten mall när dom skrivit den här historien sen så har dom skarvat en hel del och pusslat in en massa dokumentära historiska detaljer med hjälp av inbjudna historiker och andra experter ungefär så som dom gjort i sina senaste produktioner.
Tyvärr så håller inte den här 4 avsnitt långa serien, det känns som dom medverkande haft bra mycket roligare när dom gjort detta än vad vi som tittare har av det slutliga resultatet. Det är bara småroligt och det bara till och från och särskilt intressant blir det inte riktigt.
En äldre kvinna dör på ett sjukhus och hennes son är övertygad om att det handlar om mord eftersom en tömd spruta hittats i hennes rum. Medans Martin Beck (Peter Haber) och hans team håller på att undersöka dödsfallet så dödsstörtar kvinnans läkare från sjukhusets tak i vad som verkar att vara ett självmord. I den här filmen så byter ju historien riktning efter bara en stund när det man tror inte är vad man tror och det man kanske inte trodde till slut visar sig vara det som verkligen hänt. Det händer ju egentligen inte så mycket men det är en bra historia och spännande och så får ju hjärncellerna jobba lite och det är ju alltid nyttigt.
Lasse Berghagen har i den här underbara boken samlat barndomsminnen från Svärdsjö i Dalarna där han tillbringade somrarna med familjen och sin kusin Matsan. När den här boken skrevs så ägde fortfarande Lasse gården och vi får följa med i nutid då han sitter i bastun med sin granne flakmopedisten Hubbe Åkesson som delar med sig av historier som skulle få vilken filmproducent som helst att dregla.
Mycket bra skrivet, varmt kärleksfullt och förbannat roligt.
Regissören Lena Koppel som 2008 gjorde den småtrevliga filmen Rallybrudar och några år senare Hur Många Lingon Finns Det i Världen kommer här med en kortare långfilm om två helt olika par som ska tillbringa ett antal dagar på Pensionatet Horisonten där dom med hjälp av terapeuten Noah (Jill Ung) ämnar försöka få lite liv i äktenskapen. Bokförläggaren Kajsa (Siv Ericsson) med författaren Philip (Erik Ståhlberg) och så bilförsäljaren Leffe (Clas Malmberg) med sin fru Maggan (Magdalena in de Betou) är två par som verkligen inte synkar med varandra på något plan och det dröjer inte många sekunder förrän dom hamnat på tvären både med varandra och terapeuten.
Namnet på filmen ska väl syfta till att dessa par är så olika så att det nästan blir som att para ihop människor från olika världar och att det blir någon form av kulturkrock trots att dom kommer från samma land.
När man ser den här filmen så känns det tyvärr som om Lena Koppel tappat det mesta av hur man gör film, det är förbannat amatörmässigt utfört regimässigt, klippningen för historien framåt haltande och skådespelarna känns bara frånvarande förutom Erik Ståhlberg som faktiskt gör sin karaktär Philip riktigt bra. Humorn i filmen är väl en och annan lustig kommentar men någon dramatik infinner sig aldrig riktigt.
Det är inte så ofta man springer på en film som tillför någonting nytt, som känns fräsch och annorlunda men känslan efter att ha sett den här westernhistorien kryddad med skräckdetaljer är precis det. Regidebuterande S. Craig Zahler har verkligen lyckats med att blanda klassisk western med brutalt obehaglig skräck i form av en klan kannibaler som lever i grottor i ett bergsområde några dagars ritt från den lilla lugna staden Bright Hope där sheriffen Franklin Hunt (Kurt Russell) styr och ställer tillsammans med sin äldre vice sheriff Chicory (Richard Jenkins).
Det stillsamma livet i den lilla staden förvandlas plötsligt en morgon då en stallpojke hittas brutalt mördad, hästar stulna och den kvinnliga läkaren Samantha (Lili Simmons) bortförd. Sheriffen sätter ihop ett gäng bestående av honom själv, vice sheriffen, den skjutglade Brooder (Matthew Fox) och Samanthas man Arthur (Patrick Wilson) för att följa spåren. Dom konsulterar en indian på orten för att få reda på vilka det kan vara och får veta att det rör sig om så kallade Troglodyter som lever i grottor och äter människor.
-Hur hittar vi dit? frågar Sheriffen.
-Varför vill ni dit? svarar indianen, dom kommer att döda er på några sekunder.
Dom tre som nu ger sig ut på det här till synes kamikaze-liknande uppdraget tillsammans med sheriffen är en samling ganska trasiga människor med Arthur som lider av en svår skada i benet, Chicory som har åldern emot sig och så Brooder som när ett hat mot indianer. Skådespelarna är riktigt bra,
Kurt Russell är enastående som sheriffen men han är ju född till den sortens roller och det känns inte som om han är en rollfigur utan helt enkelt är sheriffen.
Det är en väldigt annorlunda westernfilm, vackert och dramatiskt foto av Benji Bakshi med mörk ödslig musik och så visuellt brutal i vissa scener att man nästan vänder bort blicken.
En katastroffilm från Norge som är riktigt mäktig och bra. Här finns alla dom klassiska ingredienserna som brukar finnas i en sån här film där geologen Kristian (Kristoffer Joner) boende med familj på orten Geiranger som ligger längst in i Geirangerfjorden misstänker att fjällmassivet Åkneset är på väg att rämna vilket skulle medföra att en enorm tsunami skulle dränka hela orten. Givetvis så tror alla att han överdriver och viftar bort hans oro tills den dag då allt går åt helvete.
Det är befriande att se en hjälte som inte bär på en massa svällande muskler innanför skjortan som brukligt är utan verkar vara mer som en vanlig man även om han skickligt rattar en helikopter längs bergsmassiven.
Intensivt spännande är det även när det inte händer någonting eftersom man vet att det när som helst kommer att göra det så man sitter och biter på naglarna hela vägen.
Fotot av John Christian Rosenlund är helt strålande, grymma effekter och musiken som är skapad av Magnus Beite precis så mäktig och känslosam som ett soundtrack till en sån här film ska vara.
Historien är väl inte så originell och man vet ungefär när saker och ting ska hända och även hur men det är så skickligt regisserat av Roar Uthaug och skådespelarna är så pass bra så dom detaljerna köper man lätt sen så är ju detta någonting som har hänt i Norge i början av 1900-talet och forskare varnar för att det kommer att hända igen, dom vet inte bara när och då har dom som bor i Geiranger 10 minuter på sig att fly orten. Den informationen tillför ju självklart en liten nerv till filmen också.
