I denna rikt illustrerade historiska bok så berättar Lars O. Lagerqvist om vårt lands Kungar och Drottningar från dom mytomspunna regenterna innan vårt land ens var ett land till vår nuvarande Kung Carl XVI Gustaf.
Från och med Gustaf Wasa så fungerar boken som ett uppslagsverk där varje regent tilldelats ett kapitel och där det är lätt att slå upp en viss Kung eller Drottning om man behöver.
Författaren är inte bara detaljrik i sina berättelser om våra härskare och allting runtomkring dom, han har också kryddat historierna med en hel del personlighet och humor vilket gjorde dessa levnadsbeskrivningar ännu mer levande.
Efter slaget vid Farsalos år 48 F.kr. så förföljer Julius Caesar den besegrade Pompejus till Egypten bara för att där finna honom mördad av Faraonen Ptolemaios.
Caesar möter Ptolemaios syster Cleopatra och faller direkt för hennes skönhet. Han förvisar Ptolemaios och placerar Cleopatra på hans tron för att regera över Egypten.
Julius Caesar och Cleopatra gifter sig och får en son som får namnet Caesarion vilket inte ses med blida ögon i Rom där det pyr av ilska i senaten.
Den här filmen regisserad av Joseph L. Mankiewicz är en av dom dyraste filmerna som producerats och det var på håret att filmbolaget Twentieth Century Fox gick i konkurs på grund av den. Det blev förseningar av inspelningarna, produktionsfolk och skådespelare sa upp sig och fick bytas ut, inspelningsplatser flyttades och kulisserna som byggdes för dom maffiga scenerna kostade mängder med pengar för att inte tala om dom tusentals statister som medverkade och som om inte det räckte så inledde ju också Elisabeth Taylor och Richard Burton ett förhållande som blev en stor skandal eftersom dom båda vid den tiden redan var gifta på varsitt håll. Förutsättningarna innan premiären var ju alltså inte dom bästa men filmen blev nominerad till nio Oscars, vann fyra, blev en publik framgång och spelade in alla pengar. Slutet gott allting gott. Omgivningarna, kostymerna och dom maffiga scenerierna är storslagna, Rex Harrison som Julius Caesar och Richard Burton som Marcus Antonius är enastående bra men tyvärr så känns det som om Elisabeth Taylor mer spelar just Elisabeth Taylor än Cleopatra så den där mystiken man vill ha runt den mytomspunna drottningen infinner sig aldrig trots att Taylor ju är bedårande vacker varenda sekund hon är i bild. Mustigt och svulstigt är det, skimrande visuellt om än lite tråkigt till och från.
Titel: Cleopatra
År: 1963
Land: USA, England, Schweiz
Genre: Drama, Äventyr
Längd: 3 tim, 52 min
Regi: Joseph L. Mankiewicz
Manus: Joseph L. Mankiewicz, Ranald McDougall & Sidney Buchman
Foto: Leon Shamroy & Jack Hildyard
Musik: Alex North
Skådespelare:
Elisabeth Taylor, Richard Burton, Rex Harrison,
George Cole, Hume Cronyn, Cesare Danova, Kenneth Haigh,
Under en valkampanj på ett hotell så skjuts presidentkandidaten Clyde Ritter till döds av collegeprofessorn Arnold Ramsey.
Attentatet sker under Secret Service agenten Sean Kings passoch det slutar med att han får skulden och tvingas ta avsked.
Åtta år senare så kidnappas presidentkandidaten John Bruno när han besöker en gammal väns begravning och agenten Michelle Maxwell som ansvarar för säkerheten hamnar ute i kylan precis som King åtta år tidigare.
Maxwell som ser en hel del liknelser mellan dom två händelserna kontaktar King som nu driver en advokatbyrå på en mindre ort.
Visst är det här spännande, Baldacci vet hur han ska hålla fast läsaren i ett järngrepp och det är svårt att lägga den här berättelsen ifrån sig. Karaktärerna är intressanta och historien har en hel del löst hängande trådar som man ju blir nyfiken på hur dom ska kunna fästas ihop på slutet.
Tyvärr så är det just slutet som är historiens svaga punkt.
Upplösningen är alldeles för långsökt och man blir besviken eftersom det varit en sån intensiv spänning på vägen dit, man känner sig lite lurad.
Välskrivet och spännande är det med ett, tyvärr lite fånigt slut.
Ett svenskt lastfartyg på väg genom Öresund avviker helt plötsligt från sin kurs och styr direkt mot Öresundsbron.
När polisen kommer ombord så finns ingen besättning, fem danska ungdomar hittas fastbundna under däck och när dom undersöks på sjukhuset så visar det sig att dom smittats med aggressiv lungpest.
Saga Norén och Martin Rohde får återigen jobba tillsammans för att lösa detta fall.
Lite trevande inledning på säsong 2 men det dröjer bara lite mer än ett avsnitt för att man ska vara helt tagen av ännu ett bisarrt thrillerdrama där vi tittare får följa flera historier som till en början inte verkar ha någonting med varandra att göra men som på ett enastående sätt i slutet ändå får tag och fäster ihop hela berättelsen. Det är intensivt spännande, dramatiskt och finurligt och samspelet mellan Martin och Saga är riktigt tajt, roligt och fascinerande där Martin går på känsla och improvisation medan Saga som lider av Aspberger följer sina inre regler till punkt och pricka. Skådespelarna med Kim Bodnia, Sofia Helin och Dag Malmberg i dom ledande rollerna är strålande och slutet bjuder på en oväntad knorr som visar sig ha en del med den första säsongen att göra.
Titel: Bron
År: 2013
Land: Sverige, Danmark, Tyskland
Genre: Kriminaldrama, Thriller
Längd: 10 avsnitt
Regi: Henrik Georgsson, Morten Arnfred & Kathrine Windfeld
Manus: Camilla Ahlgren, Maren Louise Käehne, Måns Mårlind, Hans Rosenfeldt,
Nikolaj Scherfig & Björn Stein
Foto: Carl Sundberg
Musik: Patrik Andrén, Uno Helmersson & Johan Söderqvist
Klippning: Patrick Austen, Sofia Lindgren & Sebastian Amundsen
Skådespelare:
Sofia Helin, Kim Bodnia,
Sarah Boberg, Dag Malmberg,
Rafael Pettersson, Puk Scharbau, Lars Simonsen,
Gabriel Flores Jair, Henrik Lundström, Julie Carlsen,
Lotte Munk, Vickie Bak Laursen, Daniel Adolfsson,
Elliot Metzdorff, Julia Ragnarsson, Johan Hedenberg,
Trots titeln på den här dokumentären så handlar den inte enbart om gitarristen som försvann utan nästan lika mycket om KISS som band, hur det började och fram till nu med dom medlemsbyten som skett under dom år som gått.
Den röda tråden är i alla fall att dokumentärfilmarna Melker Becker och
Mattias Lindeblad har försökt att spåra gitarristen Vinnie Vincent som kom med i bandet 1982 när Ace Frehley sagt upp sig eller fått sparken (det beror på vem man frågar) och skrev några av KISS största hits, såg till att dom kom på banan igen efter att mer ha varit ett popband under några år för att sen 1984 försvinna och sen vara så gott som helt borta från rampljuset tills nu 2018.
Riktigt intressant dokumentär som visar ett band som mera fungerar som ett företag som styrs av Gene Simmons och Paul Stanley, där dom andra som är och har varit medlemmar enbart är anställda med lön enligt avtal.
Avtal som givetvis Simmons och Stanley upprättat.
Tyvärr så är dokumentären vinklad så att man får för sig att gitarristen Vinnie Vincent lämnade bandet eller fick sparken efter en massa konflikter som sen gjorde att han aldrig mer blev sig lik men nu har det ju visat sig att han i år varit med på ett KISS-convent i USA där han under en intervju säger att han inte hyser något agg mot vare sig Gene eller Paul och att han faktiskt flera år efter att ha lämnat bandet i hemlighet skrev några låtar tillsammans med dom till plattan Revenge som släpptes 1992 och att han dessutom nu har kontakt med Gene Simmons där dom har diskuterat ett samarbete i någon form.
Dom här uppgifterna kan ju givetvis ha kommit nu efter att denna dokumentär gjordes men oavsett så känns det ju lite snett men det finns så mycket annat som är intressant så i sin helhet så är det ju en fascinerande timme av dramatik och dokusåpa ändå.
Titel: KISS och Gitarristen som Försvann
År: 2018
Land: Sverige
Genre: Dokumentär, Musik
Längd: 1 tim
Regi: Melker Becker & Mattias Lindeblad
Manus: Melker Becker & Mattias Lindeblad
Foto: Fredrik Cavali, Jon Jogensjö & Kalle Nordberg
Klippning: Kalle Nordberg
Medverkande:
Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley, Peter Criss,
Familjen Pierce i staden Lowell i Massachusetts har alltid haft Julen som en viktig tradition ända tills för ett år sen då pappa Doug som var brandman förolyckades på jobbet.
Nu har familjen trasats sönder med mamma Claire som alltid jobbar och tonårssonen Teddy som börjar begå bilstölder.
Dottern Kate försöker dock hålla allt uppe och tror ändå på att Julen ska kunna komma tillbaka och att dom ska bli en familj igen.
Absolut en av dom bästa Julfilmerna jag sett och kanske är Kurt Russell den bästa tomten någonsin. Han spelar inte Jultomten, han är tomten ner till varenda grått hårstrå och även om filmen innehåller alla dom där klichéerna man sett mängder med gånger förut så köper man det eftersom det är så underhållande. Jag såg denna film första gången med svenskt tal tillsammans med en 6-åring och en 4-åring och vi hade nog lika roligt alla tre. Sen finns det ju en del såna där roliga detaljer också som en filmnörd kan gotta sig i, Goldie Hawn som varit gift med Kurt Russell i över 35 år kommer in på slutet som Tomtemor och så har vi tomtens önskelista som innehåller en hel del av parets barnbarn. Mycket bra skådespelare, underhållande och roligt, snyggt foto, stämningsfullt och givetvis lite sorgligt också där bland all kärlek och värme.
Titel: The Christmas Cronicles
År: 2018
Land: USA
Genre: Komedi, Äventyr, Fantasy
Längd: 1 tim, 44 min
Regi: Clay Kaytis
Manus: Matt Lieberman & David Guggenheim
Foto: Don Burgess
Musik: Christophe Beck
Producent:
William V. Andrew, Michael Barnathan, Chris Columbus,
David Guggenheim, Adam Kolbrenner, Monica Lago-Kaytis,
Diplomatsonen och den ständigt berusade Jens Stråhle (Jesper Rönndahl) och feministen och freds ivraren Fanny Båtsman (Moa Lundqvist) är nya på Utrikesdepartementet där dom får den allt annat än kompetente Mimmi Hamilton (Marie Agerhäll) som handledare.
Gruppen styrs av deras chef, den buttre Hendrik Tür (Kristian Luuk) som skulle ge vad som helst för att byta ut alla tre.
Om man bara såg den här serien utan någon som helst bakgrund så skulle man väl säga att den är helt galen men om man sen får veta att en hel del av innehållet är taget ur den diplomatiska verkligheten men ibland något överdrivet så häpnar man ju och tänker att det här ville man kanske egentligen inte veta.
Nu är det ju så att Marie Agerhäll och Jesper Rönndahl som också spelar två av huvudrollskaraktärerna faktiskt har suttit och intervjuat både diplomater och personal på UD och sen fått idén till den här ibland hysteriskt roliga serien i 6 avsnitt. Den har en del djupa dalar men däremellan så är det förbannat roligt och den torra humorn firar här till och från triumfer.
