Ikaros (2017)

Org Titel:  Icarus

År:  2017

Land:  USA

Genre:  Dokumentär

Längd:  2 tim, 1 min

En dokumentär av och med cyklisten Bryan Vogel där han ska göra ett medicinskt kontrollerat experiment med doping för att se om det ger några annorlunda resultat när han tävlar.

Han kommer i kontakt med chefen för det Ryska Statliga Antidopningslabbet i Moskva 

Grigory Rodchenko, en av världens ledande på området som lovar hjälpa honom med testet.

Här vänder dock allting i dokumentären.

Det visar sig att WADA och IOK har börjat att granska Rodchenko och hans labb och helt plötsligt så rullas världens genom tiderna största dopingskandal upp.

Rodchenko måste fly från Ryssland och dokumentären handlar nu om helt andra saker.

Det här var en av dom mest fascinerande dokumentärer jag sett.

Dramatiskt spännande, fängslande och tragiskt och just nu så här strax innan OS 2018 så är den ju aktuellare än någonsin.

The Limehouse Golem (2016)

Platsen är det Viktorianska London på 1880-talet.

En bestialisk mördare härjar och poliskommissarien John Kildare (Bill Nighy) från Scotland Yard är den som försöker pussla ihop dom spretiga ledtrådarna för att om möjligt få fast den som som i tidningarna går under namnet The Limehouse Golem.

En strålande ihopsatt mordgåta designad regissören Juan Carlos Medina och fotografen Simon Dennis som verkligen har fått fram den där känslan av ett trångt, smutsigt London i slutet av 1800-talet.
Filmmanuset är skrivet av Jane Goldman efter en roman av Peter Ackroyd och det är verkligen en klurig historia där känslan är att inspirationen kommer från Jack The Ripper som ju härjade på samma plats och under samma tid som denna historia utspelar sig.

Skådespelarna är mycket bra med en enastående Bill Nighy som kommissarie John Kildare och Olivia Cooke som skådespelerskan Lizzie Cree och den stämningsfulla musiken i filmen är skriven av den svenska kompositören Johan Söderqvist.

Spännande med en klurig twist i slutet, visuellt jäkligt snygg och bitvis riktigt våldsam.

Fredagen Den 13:e Del 8 (1989)

Org Titel:  Friday The 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan

År:  1989

Land:  USA, Kanada

Genre:  Skräck

Längd:  1 tim, 40 min

Efter att en trasig elkabel under vattnet i Crystal Lake väckt Jason till liv så klättrar han ombord på en större båt med en massa studenter på väg till New York.

En efter en börjar nu både passagerare och besättningsmän hittas brutalt mördade och när dom väl anländer till storstan så är dom bara fem stycken kvar.

Denna film var absolut den sämsta hittills i serien om Jason och jag blev faktiskt förbannad på regissören och manusförfattaren Rob Hedden för när man har med en sån klassisk skräckfigur som Jason att göra så kan man väl ändå hantera honom med lite respekt.

Crystal Lake har ju i alla år varit en liten insjö men här går det helt plötsligt att ta en stor båt därifrån ända till hamnen i New York och då hakar ju givetvis Jason på, lite sugen på livet i storstan med allt vad det innebär med neonskyltar, tunnelbana och trafikkaos.

Näe, fy fan vilken usel soppa till film och man hade ju hoppats att Jason hade dödat regissören först så att man slapp se eländet.

Motorsågsmassakern 2 (1986)

Original titel: The Texas Chainsaw Massacre Part 2

Regi: Tobe Hooper

Manus: L.M. Kit Carson

Foto: Richard Kooris

Musik: Tobe Hooper & Jerry Lambert

Scenografi: Cary White & Michael Peal

Kostym: Carin Hooper

Make-Up effekter: Bart Mixon, Tom Savini & Candi Duke

Producent: Yoram Globus & Menahem Golan

https://youtu.be/kjdf6DSHdM4?si=JmVAIJ2I6VC4ZE_g

Programledaren i radio Vanita Brock (Caroline Williams) får en kväll, mitt i sändning ett telefonsamtal från två unga killar som är ute på landsbygden i Texas för att festa. Samtidigt som dom pratar med Vanita i telefon så dyker en mystisk bil upp och detta slutar med att killarna brutalt mördas.

Den före detta polisen Lefty Enright (Dennis Hopper) är övertygad om att detta handlar om samma mördare som slaktade ett gäng ungdomar 12 år tidigare vilket ingen på den lokala polisstationen tror på.

Jag är förvånad att regissören Tobe Hooper som gjorde ett så gott hantverk med The Texas Chainsaw Massacre 1974 och dessutom regisserade Poltergeist tillsammans med Steven Spielberg 1982 ligger bakom den här unkna soppan. Han verkar helt ha glömt bort hur man skapar spänning och den där obehagliga psykologiska auran som låg över den första filmen är helt borta här där han istället lagt koncentrationen på att ösa så mycket blod som möjligt över skådespelarna.

Många av scenerna är så långa och tjatiga att man blir upprörd och blir man inte irriterad av detta så finns ju Caroline Williams som spelar Vanita och hennes otroligt jobbiga skrikande.

Det är sorgligt att se en så god skådespelare som Dennis Hopper i den här filmen men han har också senare sagt att detta var nog den sämsta produktionen han medverkat i.

Givetvis så görs här en repris på den klassiska middagsscenen från den första filmen men eftersom den är helt igenom plagierad så känns det bara onödigt och dumt.

Tobe Hooper har försökt att stoppa in lite humor i allt detta men detta fungerar inte alls så i slutändan så är detta bara en meningslös historia i en meningslös film med gapigt skådespeleri.

Vår Tid Är Nu - Säsong 1 (2017)

Vi kommer in i handlingen i samma stund som Tyskarna kapitulerar och det andra världskriget tar slut.

Överklassfamiljen Löwander med den strikt konservativa modern Helga, festglada dottern Nina och sonen, tillika Källarmästaren Gustav har ägt och styrt den anrika restaurangen Djurgårdskällaren i många år men nu när kriget är över stundar nya tider och dessutom så återvänder den yngste sonen Peter från Frankrike som också vill sätta sig in i familjens affärer.

Det här är ju en strålande serie på alla sätt där gamla rutinerade skådespelare blandas med nya unga okända ansikten och alla är enastående bra i sina karaktärer ner till minsta biroll.

Regin, miljöerna och fotot är också fantastiskt och blandningen av verkliga händelser och ren fiktion är gjorda med fingertoppskänsla.

Det är dramatiskt, spännande där hämnd, omöjlig kärlek, våld, tjuv och rackarspel på hög nivå blandas i en mustig gryta.

The Sixth Time (2017)

Original titel:  Kuudes Kerta

Privatdetektiven Annika (Pihla Viitala) blir kontaktad av dansläraren Lotta (Anna-Maija Tuokko) som vill ha span på sin man, fastighetsmäklaren Ricky (Antti Luusuaniemi) som hon misstänker är otrogen.

Det till synes helt vanliga jobbet kompliceras av att Annika hamnar i säng med sitt uppdrag och inleder ett hemligt förhållande med honom.

Till en början så bygger detta förhållande enbart på sex där dom två träffas i olika lägenheter i Helsingfors som Ricky ska visa men Annika har alltid haft en regel och det är att när man hamnat i säng sex gånger så är det dags att avsluta allt eller gå vidare till ett seriösare nästa steg.

Nu befinner hon sig helt plötsligt på gränsen mellan lek och allvar och upptäcker dessutom att hon minsann inte är den enda kvinna som Ricky har på sidan om.

Skådespelarna i det här kärleksdramat regisserat av Maarit Lalli är helt enastående bra där Pihla Viitala som Annika och Antti Luusuaniemi som mäklaren Ricky är otroligt tajta i sina karaktärer.

Det är ett allvarligt drama men som ändå innehåller en hel del dråplig komik och där man ännu en gång får lära sig att kärlek är komplicerat men att människorna inte gör det lättare.

In Dubious Battle (2016)

Titel:  In Dubious Battle

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Drama

Längd:  1 tim, 50 min

I Kaliforniens äppeldistrikt i mitten av 1930-talet så sjuder missnöjet bland arbetarna som utnyttjas av ägarna med långa arbetsdagar, sunkigt boende och minimala löner.

Mac och Jim anländer till en av gårdarna som ägs av den oförsonlige Bolton och lyckas få med sig arbetarna i en strejk vilket möts av hot och våld.

James Franco som spelar Mac har även regisserat det här dramat som John Steinbeck skrev 1936 och han har gjort detta med själ och hjärta, det känns att han brinner för historien, 

skådespelarna är riktigt bra och fotot strålande men tyvärr så känns alla scener lite ofärdiga. 

Det blir liksom aldrig något avslut utan varje ny scen påbörjas innan man hunnit tugga i sig den förra och avslutningen är också lite av ett antiklimax.

Man ville ha lite mer av allting.

Det är ju dock spännande, dramatiskt och engagerande underhållning och en historia som faktiskt känns aktuell även idag där det känns som arbetarna ånyo bara får mindre och mindre att säga till om.