Den unga nyinflyttade journalisten Arvid blir under en tur ute i skärgården för tidningens räkning blixtförälskad i konstnärsdottern Lydia.
Deras kärlek är dock omöjlig och dom går efter ett tag skilda vägar och gifter sig på varsitt håll.
Kärleken till varandra är dock så stark att dom fortsätter att träffas i hemlighet.
Enastående drama om omöjlig kärlek regisserat av Pernilla August med fantastiska skådespelare, verklighetstrogna miljöer, ett mästerligt foto av Erik Molberg Hansen och så en historia som ju skrevs av Hjalmar Söderberg redan i slutet av 1800-talet och som då blev uppmärksammad för det vågade erotiska dubbelspelet mellan dom två huvudkaraktärerna.
Tin-Tin är en populär barpianist som alltid levt med drömmen om att gifta sig innan hon fyller 30 och få två barn innan
33-års dagen.
Hennes 30-årsdag närmar sig nu med stormsteg och hon lever ihop med den allt annat än ordentlige radioprataren Paul som varken vill gifta sig eller ha några barn.
Detta är en film där skådespelarna briljerar.
Rolf Lassgård är magnifik som den tragiske hotellägaren som är olyckligt kär i Tin-Tin, likaså Lena Nyman som hennes mansslukerska till mor och Sverre Anker Ousdal som den rike norske affärsmannen Harald Knoop.
Det är en blandning av tragik och komik som faktiskt fungerar fantastiskt bra.
Det är sorgligt för att sen helt plötsligt bli hysteriskt roligt och denna kokande mix blir till en förbannat underhållande film.
Litteraturstudenten Anastasia Steel får hoppa in när hennes bästa vän blir sjuk och intervjua den unga företagaren och miljardären Christian Grey.
Det dröjer inte länge förrän dom två inleder ett förhållande som kommer att förändra båda två på en hel del sätt.
När Anastasia och Christian som rätt bra spelas av Dakota Johnson och Jamie Dornan möts på hans luxuösa kontor så slår det gnistor som sen aldrig överträffas i den här filmen.
Laddningen mellan dom är otroligt stark under denna inledning och det spelar faktiskt ingen roll hur många nakenscener filmen än innehåller sen för det är dessa första minuter som räddar hela historien.
Även om skådespelarna gör ett rätt hyfsat arbete så tror jag att filmen som är regisserad av Sam Taylor-Johnson skulle ha mått bra av att ha gjorts i Europa för det känns alldeles för stelt och plastigt och sexscenerna är inte heller dom speciellt heta utan det blir sådär konstlat och lite fegt som så många gånger när Amerikanarna ska syssla med erotik på bioduken.
Karaktären Christian Grey blir dessutom inte riktigt trovärdig när han i början presenterar sig som en person som aldrig skulle ta ett steg tillbaka från sina principer för att sen efter en mugg kaffe med Anastasia helt plötsligt ändrar på sig totalt. Nog för att kärleken kan vara stark men..Näee.
Snyggt och stiligt visuellt är det men rätt tråkigt.
Dokumentär där vi får umgås lite med Lars Winnerbäck, en av Sveriges populäraste artister och även en av dom som vi vet allra minst om.
Från pojkrummet med väggarna fyllda av KISS planscher, punkbandet Snoddas och den första replokalen i Linköping så tar Winnerbäck lugnt och eftertänksamt med oss på en musikalisk och grubblerifylld resa genom sitt liv.
Han sitter och diskuterar kändisskap med Per Gessle och texternas vikt med Rolf Lassgård och så blir det ju en del musik också, både på och bakom scenen.
Även om jag personligen aldrig satt mig in riktigt i Winnerbäcks musik så tyckte jag om den här dokumentären väldigt mycket. Det är intressant och fascinerande och blir trots det väldigt lugna och stillsamma tempot aldrig tråkigt på något sätt och visst så fanns det en hel del av vikt att hämta där också om livet, dess toppar och dalar.
Här har Monty Pythongänget samlat en herrans massa sketcher, längre och kortare som tillsammans ska avslöja meningen med själva livet.
Det är 34 år sedan som denna påkostade historia hade premiär men den håller faktiskt hög klass än idag och man skrattar gott samtidigt som man imponeras av den visuellt, den är sjukt snyggt i all sin påkostade kostym och Michael Palin, Graham Chapman, John Cleese, Terry Gilliam, Eric Idle och Terry Jones är ju som alltid strålande i alla sina karaktärer.
Det är maffigt, sjukt roligt och riktigt bra även om man i slutändan nog ändå inte har fått reda på själva meningen med livet.
Org Titel: The Meaning of Life
År: 1983
Land: England
Genre: Komedi, Fantasy, Äventyr
Längd: 1 tim, 47 min
Regi: Terry Jones & Terry Gilliam
Manus: Terry Jones, Terry Gilliam, John Cleese, Eric Idle, Graham Chapman & Michael Palin
Producent: John Goldstone
Foto: Peter Hannan & Roger Pratt
Musik: John du Prez
Skådespelare:
Terry Jones, Terry Gilliam, John Cleese, Eric Idle, Graham Chapman, Michael Palin, Carol Cleveland, Simon Jones
Org Titel: Pirates of The Caribbean - Dead Men Tell No Tales
År: 2017
Land: USA
Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Regi: Joachim Rönning & Espen Sandberg
Manus: Jeff Nathanson & Terry Rossio
Foto: Paul Cameron
Musik: Geoff Zanelli
Medv:
Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush,
Brenton Thwaites, Kaya Scodelario,
Kevin McNally, David Wenham,
Orlando Bloom, Keira Knightley
En död skeppsbesättning under ledning av Kapten Salazar är på jakt efter Jack Sparrow för att hämnas och Kapten Barbossa blir en bricka i det spelet.
Den unge Henry Turner letar också efter Sparrow för att om möjligt få tillbaka sin far Will som under en förbannelse sitter fast på Den Flygande Holländaren och under det sökandet så stöter han ihop med Carina Smyth som med hjälp av en antik karta letar efter svunna legender.
Jack Sparrow själv försöker mest hålla sig undan, dricka rom och dela med sig av roliga kommentarer.
Det här med roliga kommentarer lyckas han tyvärr inte med för Johnny Depp känns väldigt oengagerad i den här produktionen och roligt blir det faktiskt aldrig.
Actioninnehållet kan man väl inte klaga över för det är ju fullt ös hela tiden men det blir aldrig intressant utan bara tråkigt trots att det är mängder med häftiga scenerier och visuellt jävligt snyggt.
Den där charmen som gjorde att man älskade den första filmen och alla karaktärer finns det inte ett spår av i denna historia.
Den Norska regissörsduon har säkert haft döroligt under inspelningen men det märker man inte som tittare.
Skådespelarna känns trötta och uttråkade och i slutändan så är det nog bara det snygga fotot av Paul Cameron som höll måttet.
Den respekterade rektorn och familjefadern Frederik (Nikolaj Lie Kaas) arresteras och anklagas för att ha förskingrat 12 miljoner av skolans pengar.
I samma veva så uppdagas det att han har en hjärntumör och nu försöker hans advokat Bernard (Mikael Nyqvist) och Frederiks fru Mia (Trine Dyrholm) bevisa att sjukdomen påverkat hans sinnestillstånd så pass att han vid tiden för brottet inte visste vad han gjorde.
En till ytan sett perfekt familj drabbas när fadern först visar sig ha en hjärntumör och sen anklagas för bedrägeri.
I samma veva som rättegången inleds så uppdagas det dock att familjen är allt annat än normalt fungerande och mamman som slåss med ett begynnande alkoholproblem försöker med alla medel sortera upp verklighet och inbillning.
Ett drama som ställer frågan om det är andras ögon som formar oss som människor eller om det är vårt egna ansvar att vi blir som vi blir och existerar egentligen en fri vilja.
Enastående skådespeleri och spännande dramatiskt trots avsaknad av snabba klipp och action.
