Blackthorn (2011)

https://youtu.be/LKZ0OntcfVs?si=F5mRla-LXpldk1_U

Den ökände rånaren Butch Cassidy (Sam Shepard) har dragit sig tillbaka på ålderns höst och lever nu under namnet James Blackthorn i Bolivias bergstrakter.

Han beger sig dock på en resa tillbaka till USA för att träffa sin dotter som han aldrig sett och utmed vägen så stöter han ihop med gruvingenjören Eduardo (Eduardo Noriega) som är i desperat behov av skydd.

Enligt den verkliga historien så dödades Butch Cassidy och Sundance Kid av Boliviansk militär men den här historien utgår ifrån att Cassidy överlevde och nu får vi möta honom 19 år senare i en liten stuga belägen i Bolivia där han lugnt och stillsamt lever sitt liv.

Det är en poetiskt berättad western som väldigt stillsamt tar sig framåt i sällskap av ett enastående foto med fantastiska naturscenerier.

Sam Shepard är tung i huvudrollen som Butch Cassisdy och hans fårade ansikte passar utmärkt ihop med dom släpande coola kommentarerna han delar med sig av.

Häftig action är det inte mycket av och allting går väldigt lugnt tillväga till och med i dom våldsamma scenerna.

Det är mer naturen här som utgör dom verkliga svårigheterna inte människorna,

Det är dödligt vackert och dramatiskt spännande,

det enda minuset är att när filmen väl är över så hade man velat se mer.

Ninja II - Shadow of a Tear (2013)

https://youtu.be/Mcdsl6h4OqI?si=5jioQgzUEHhFVpnu

Efter ett till synes vanligt inbrott så mördas Casey Bowman's (Scott Adkins) gravida hustru.

Det ligger dock en hund begraven här och spåren leder till en mördare som använder sig av taggtråd för att strypa sina offer.

Casey kan inte lita på någon utan måste nu lösa detta helt på egen hand.

Egentligen så fattar jag inte varför dom envisats med att baka in en liten kärlekshistoria i början av filmen eller en handling överhuvudtaget när själva grundidén med hela den här filmen är att banka skiten ur varandra så mycket och ofta som möjligt.

Fightingscenerierna är ju välkoreograferade in i minsta detalj men när skådespelarna är så själlöst tråkiga så faller dom också pladask.

Denna film som i 90 minuter fyllts med ljudeffekter som Boff, baff, bang, tjoff och svettiga muskler var definitivt inte värd att ödsla någon som helst tid på.

Farväl till Maffian (2013)

Original titel: The Family

https://youtu.be/-SwDU04Oeak?si=ZpmG4g5pFM_sG2Xd

Gangsterfamiljen Manzoni med pappa Giovanni (Robert De Niro) och mamma Maggie (Michelle Pfeiffer) i spetsen har efter att ha gjort en överenskommelse med FBI tvingats gå under jorden och lever nu under namnet Blake i Normandie på den Franska Atlantkusten.

Jag blev inte riktigt klok på den här filmen som utger sig för att vara en komedi och till största delen håller sig till den genren men som sen kryddats med verkligt råa våldsinslag som gör att den som komedi i vissa lägen känns lite obekväm.

Den sista halvtimman så ändrar den sen helt karaktär och nu är det thriller, action och ett herrans skjutande som helt tagit över och av den i början ändå riktigt roliga historia syns ingenting och slutet är verkligen något utav ett antiklimax där det känns som om filmmakarna helt enkelt tappat all kreativitet.

Skådespelarna är ändå riktigt bra och den är värd att ses för dom och den svarta galna humor som ändå genomsyrar den första halvan av historien.

Sierra Torrida (1970)

Original titel: Two Mules for Sister Sara

https://youtu.be/Kng1EwRd5Cw?si=zhL6PvkhEsjoOgwk

Nunnan Sara (Shirley MacLane) som färdas ensam i den Mexikanska ödemarken blir överfallen av en samling mindre trevliga filurer.

Hon blir dock räddad av Hogan (Clint Eastwood) som passerar på väg mot ett uppdrag för dom Mexikanska revolutionärerna.

Regissören Don Siegel var ju helt klart influerad av Sergio Leone's spaghettiwesternfilmer när han gjorde detta dammiga och faktiskt rätt roliga drama som utspelar sig i Mexiko som Fransmännen här styr över.

Samspelet och dialogen mellan Clint Eastwood och Shirley MacLane är riktigt bra och underhållande och är det som håller ihop hela den här historien.

Eastwood spelar ju egentligen en exakt likadan roll som i Dollartrilogin och för att göra känslan ännu mera klar så har filmmakarna även i den här filmen använt sig av Ennio Morricone's eminenta musik.

Det är hyfsat spännande lagom våldsamt och ibland riktigt roligt.

Egentligen så var det tänkt att Elisabeth Taylor skulle spela nunnan Sara men filmbolaget tyckte att hennes löneanspråk var alldeles för höga men med facit i hand så var nog MacLane det rätta valet även om det sägs att hon och regissören var allt annat än vänner under inspelningen.

8-Ball (2013)

Original titel: 8-Pallo

https://youtu.be/rL9gkzy3ijI?si=RZ2A-qDo1eIEY_hO

Pike (Jessica Grabowsky) har precis kommit ut från fängelset och försöker nu börja ett nytt liv med sin dotter utan droger och alkohol.

Det blir dock inte så lätt när hennes gamla pojkvän Lalli (Eero Lahti) dyker upp och räknar med att allt ska bli som förr.

En oerhört naken och rå skildring av den unga kvinnan Pikes försök att lämna sitt gamla liv som genomsyrats av brott och droger.

Det är enormt tajt filmat och varje scen är som ett knä i skrevet, det är nästan så att man känner sig yr när drogerna tar tag i filmens karaktärer och allt känns mer äkta än som den filmade historia det faktiskt är.

Skådespelarna är mycket bra och man blev tagen av detta Finska drama om kärlek, droger, våld, stolthet och styrka.

The Good, The Bad, The Weird (2008)

Original titel: Joheunnom, Nabbeunnom, Isanghannom

Det är någon gång under 1930-talet i Manchuriet som då var invaderat av Japan.

En prisjägare, en småtjuv och en ond mördare letar efter en karta som sägs leda till en antik skatt men dom är inte dom enda.

Japanska armén, Kineserna och Syd Koreanska frihetskämpar är också ute efter den åtråvärda biten papper.

Själva stommen i filmens manus bygger ju på Sergio Leones Den Gode, Den Onde, Den Fule men regissören Jee-woon Kim blandar filmklicheer och genrer hejvilt utan någon som helst respekt för någonting och det fungerar fantastiskt bra.

Det är som sagt Italiensk spaghettiwestern, Indiana Jones, Mad Max och allting toppat med en kryddblandning á la Quentin Tarrantino.

Fotot med ett par hisnande kameraåkningar och klippningen är strålande och bara inledningsscenen med en rovfågel i huvudrollen är magnifik.

Det är våldsamt och roligt, det är fullt ös från första början till slutet.

Explosiv och hisnande action underhållning kompat av fantastiska bilder.

The Skin I Live In (2011)

Original titel: La Piel Que Habito

https://youtu.be/IeA9n8NkqHQ?si=g8CzTq1auWi1zk4U

Den excentriske plastikkirurgen Robert Ledgard (Antonio Banderas) håller i hemlighet på med förbjudna experiment på sin avlägset belägna gård där han håller en kvinna vid namn Vera (Elena Anaya) fången och som fungerar som hans försökskanin.

Här har regissören Almodovar helt bytt riktning från sina senaste produktioner och gjort en psykologisk dramathriller med en hel del absurditeter.

I början av historien så får man för sig att kirurgen Ledgard håller på med sina hemska försök för att han har ett vetenskapligt kall men sen vänder historien och tar ett hopp tillbaka i tiden där man får en och annan förklaring till hans maniskhet och dessutom vem den inlåsta kvinnan Vera egentligen är och varför hon befinner sig där hon är.

Det är kul att se Antonio Banderas agera på sitt originalspråk igen för här känns han hemma och är bättre än på många år och han passar utmärkt i rollen som den något bisarra kirurgen Ledgard.

Det är spännande dramatiskt, stundom våldsamt och absurt erotiskt även om det emellanåt känns lite ryckigt i den här filmen som behandlar familjetragik och mentalsjukdom i en salig blandning.