Den Danska filmpionjären Benjamin Christensens blandning av dokumentär och spelfilm från 1922 är en fantastisk bisarr stumfilm där han utforskar häxkonst och djävulsdyrkan från forntid till nutid (där nutiden är 1922 alltså).
I dom dokumentära delarna så visas det bilder ur böcker, text och så får vi med hjälp av pekpinnar en bild av religion kontra häxkonst och i spelfilmsdelarna med skådespelare så visar regissör Christensen upp en enastående talang för skräckfilmsskapande där stämningen är riktigt skrämmande och fotot av Johan Ankerstjerne mörkt och djävulskt.
Vi får bevittna en rad bisarra varelser och händelser, allt från djävulen själv till människor som förvandlas till katter, häx sabbater, grisdemoner och mystiska riter där den onde utnyttjar kvinnor både fysiskt och psykiskt.
Den här filmen har inspirerat mängder med regissörer, författare och konstnärer genom åren och jag förstår det för jag har aldrig sett något liknande och blev djupt tagen och imponerad.