Den andra sommaren är här, Jensoch Åsaär nu taggade att visa att dom är redo att ta över sommarstugan från hennes föräldrar Gunnaroch Ingridmen att få Gunnaratt skriva på ett överlåtelsekontrakt visar sig inte vara lätt.
Samtidigt så lever Carrooch Bobositt liv i grannstugan där Bobofortfarande försöker att få Carroatt koppla av på semestern och inte hela tiden tänka på jobb.
Familjepinsamheterna ute i Skärgården fortsätter här i den andra säsongen där skådespelarna nu verkligen växt in i sina karaktärer och även om det är lite fler dippar än i den första säsongen så är det fortfarande hysteriskt roligt och där skådespelarna är strålande.
Ett sci-fi, action, äventyrsdrama regisserat av Tom Tykwer, Lana Wachowski och Lilly Wachowski där vi i korta segment får följa sex olika historier från 1800-talet och så en bra bit in i framtiden där själva andemeningen är att allting i livet hänger ihop,
vi är alla beroende av varandra och allt vi gör kommer att ge eko i framtiden hur smått det för stunden än verkar vara.
Det är ett fantastiskt vackert foto av Frank Griebe och John Toll där varje filmruta är som ett inramat konstverk och skådespelarna med bla Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Hugh Grant och Hugo Weaving som gör en mängd olika karaktärer genom alla århundraden är också enastående bra.
Sekvenserna från dom olika berättelserna är ganska korta och det gör att filmens längd på nästan 3 timmar inte alls känns så lång utan det blir ju som att läsa korta stycken ur sex olika spännande romaner.
Det är maffigt, det är roligt och dramatiskt, spännande och våldsamt och förbannat bra.
Året är 1942 i det av Nazityskland ockuperade Warszawa där en polsk prostituerad hittas brutalt mördad i sin lägenhet.
Den tyska säkerhetspolisen Major Grauär ansvarig för den utredning som tar en komplicerad vändning när han presenterar dom tre misstänkta för mordet,
dom Tyska generalerna Tanz, Kahlenbergeoch Von Seidlitz-Gabler.
En mordhistoria som börjar 1942 under 2:a Världskriget i Warszawa och som sen fortsätter i Paris och avslutas i Tyskland 1965.
Själva mystiken kring vilken av dessa framstående tyska generaler som också är en bestialisk styckmördare är ju själva grundhistorien men sen så mitt i allt så får vi också vara med om det misslyckade attentatet mot Hitler där två av dessa misstänkta generaler är huvudfigurer i komplotten och så dessutom en förbjuden kärlekshistoria mellan en av generalernas chaufförer och dottern till en annan.
Ja, det ska ju aldrig vara enkelt men regissören Anatole Litvakhar lyckats att pussla ihop detta till en riktigt maffig film med enastående skådespelare där en läskigt docklik Peter O'Toolegestaltar Generalen Tanz,
Omar Sharifsom den ständigt illmarigt leende säkerhetspolisen Grau, Donald Pleasencesom den nervöse generalen Kahlenberge och så Tom Courtenaysom spelar chauffören Hartmann.
Historien lunkar framåt i ett lugnt och behagligt tempo med strålande foto av Henri Decae utan några häftiga kameraåkningar och actionscener, här vilar allting istället på karaktärerna som är ryggraden i hela filmen.
Trots att den är en bra bit över två timmar så känns den aldrig lång och även om man dom sista 40 minuterna vet vem som är mördaren så är det intensivt spännande ända in i mål.
Ett tåg med medicin är på väg mot Fort Humbolt som drabbats av en smittsam epidemi.
Ombord finns en grupp soldater ledda av Major Claremont, Guvernören Fairchild och hans kvinna Marica, ägaren av tåglinjen O'Brien, läkaren Molyneux, prästen Peabody, sheriffen Pearce och hans fånge John Deakin.
Men ingen och ingenting på det här tåget verkar vara vad man tror och plötsligt börjar en efter en försvinna eller dyka upp mördade.
Den här filmen är ju väldigt mycket Mordet På Orientexpressen i en lite enklare version och den håller rätt bra så länge den där mystiken finns i historien där man sitter och undrar vem som egentligen är ond och god men sen när upplösningen kommer så blir allting bara rörigt och skränigt.
Skådespelarna sköter sig bra och regin av Tom Gries är ju okey liksom fotot av Lucien Ballard och den maffiga musiken av Jerry Goldsmith.
Man retar sig upp på det här med att indianerna i filmen ska skrika Hiahoo hoaa hyaa varenda gång dom sätter sig upp på en häst, vilket inte känns speciellt trovärdigt.
Bra underhållning fram till den den sista kvarten.
8-årige Alton är med sina annorlunda krafter och svagheter inte som andra barn eller vuxna i den här världen.
Den isolerade sekten Ranchen ser honom som Messias där prästen Calvin använder pojken i sina domedagspredikningar och regeringen vill ha honom eftersom han verkar sitta inne med kunskaper om hemligstämplat material.
Pojkens far Roy rymmer med Alton och beger sig till en plats som pojken haft visioner om och där dom måste infinna sig vid ett bestämt datum.
Det är en nästan drömliknande resa som regissören och manusförfattaren Jeff Nichols tar oss med på här.
Det är olidligt spännande redan från dom första sekunderna trots att det egentligen inte händer så mycket och att handlingen till största delen utspelar sig i en bil.
Till en början så har man ju ingen som helst aning om vad som händer men för varje minut så blir man matad med små doser av information vilket gör att man sakta flyter in i historien mer och mer tills den till slut fyller en.
Enastående skådespeleri av Michael Shannon som fadern som går över lik för sin son, polisen Lucas som spelas av Joel Edgerton som har satt som sin livsuppgift att hjälpa pojken, Kirsten Dunst som mamman och så Jaeden Lieberher som gestaltar den besynnerlige pojken Alton.
Vackert och poetiskt foto av Adam Stone och stämningsfull musik komponerad av David Wingo.
Fantastisk film som sätter sig i medvetandet och som sitter kvar en bra stund efteråt.
Dagarna efter händelserna i New York som skulle få namnet 9/11 så sätts en hemlig specialstyrka ihop under ledning av Kapten Mitch Nelson.
Deras uppdrag är att ta sig in i Afghanistan, liera sig med den lokala stamledaren General Dostum och sen bekämpa deras gemensamma fiender Al Qaida och Talibanerna.
Den danska regissören Nicolas Fuglsig har här försökt göra en realistisk skildring av en verklig händelse utan en massa cineastiska klichéer men även om han ansträngt sig till det yttersta så snubblar han i dom där Hollywoodgroparna hela tiden.
Krigsscenerna är långt ifrån häftiga, är mera råa och obehagliga men sen när vår hjälte Kapten Nelson rätt hyfsat spelad av Chris Hemsworth rider nedför sluttningarna på häst med enhandsfattning runt sitt automatvapen och mejar ner Talibaner i mängder så blir det lite Rambo över hela tillställningen.
Jag vet inte hur mycket som verkligen stämmer överens med dom verkliga händelserna men att dom 12 amerikanska soldaterna träffade sina hundratals motståndare med så gott som varje skott medans busarna aldrig verkar ha hållit i ett vapen eller skött en stridsvagn känns lite fånigt.
Talibanerna har inga ansikten, dom är helt svartklädda med täckta ansikten.
Här är det svarta beväpnade lakan som ska dödas punkt slut och det är bara deras ondskefulla ledare Mullah Razzan som får visa sin bistra uppsyn.
Filmen ska ju utspela sig sig i det storslagna bergslandskapen i Afghanistan men det känns nästan som om alla scener är tagna i ett och samma grustag.
Michael Shannon som gestaltar Hal Spencer är som vanligt strålande men i slutändan, förutom några enstaka ögonblick så känns detta som ett ojämnt collage av scener man sett många gånger förut och som man redan innan vet hur dom ska sluta.
En fotograf är ute med några fotomodeller i en båt utanför Puerto Ricos kust när dom blir attackerade och dödade av en haj.
Den lokala polisen hittar en kamera på båten som innehåller bilder på en haj med flera huvuden.
Dom vänder sig till Dr Angie Yost som tillsammans med sin chef Thaddeus Marshall och några studenter beger sig ut för att ta reda på om det är ett skämt eller om det verkligen är ett flerhövdat monster dom har att göra med.
Jag tyckte det kändes lite fånigt när det för några år sedan kom en film med en tvåhövdad haj och inte kändes det bättre när det strax efteråt dök upp en med en haj med tre huvuden och som om inte detta räckte så kom då denna där ett simmande människoätande monster med fem huvuden härjar utanför Puerto Ricos kust.
Det enda som man kan njuta av i denna uselt dåliga produktion är ett par vackra paradisiska kameraåkningar över Puerto Ricos stränder och blågröna vatten i början.
Hajens fem huvuden är fler än underhållande scener, bra skådespelarprestationer och sjyssta effekter i filmen och det säger väl det mesta.
Bella och Hector som bor långt ute i den Nya Zeeländska vildmarken blir fosterföräldrar till problembarnet Ricky som är uppvuxen i storstan och aldrig varit ute på landet förut.
En helt igenom oemotståndlig film av regissören och manusförfattaren Taika Waititi där Sam Neill som den buttre Hector och Julian Dennison som det unga problembarnet Ricky är helt enastående bra.
Det är tragiskt och sorgligt med den här unge Ricky som ingen vill ha och som socialtjänsten mer eller mindre lämpar av som en påse skräp ute på landet och hoppas aldrig få se igen,
det är spännande dramatiskt när den gamle Hector och Ricky jagas av polis och myndigheter ute i bushen och det är varmt kärleksfullt och roligt när dom två helt omaka personerna till slut blir allra bästa vänner.
Filmen hade varit en klar fullpoängare om det inte hade varit för några minuters biljakt i slutet som inte riktigt passar in i historien.
Den lilla staden Silverton drabbas plötsligt av ett antal tornados efter varandra.
Dom flesta invånarna söker skydd men ett par har väntat hela sitt liv på såna här stormar och gör nu allt för att filma och dokumentera allting med fara för sina liv.
Det är ju helt klart ovädret som har huvudrollen i den här filmen av Steven Quale och det är heller ingen som helst tvekan att det är just specialeffekterna som är bäst.
Skådespelarna är så intetsägande att man glömmer bort dom rätt fort och heller inte bryr sig nämnvärt om dom ska klara sig eller inte.
Manusförfattaren John Swetnam har blandat in lite sociala ingredienser för att göra allt lite intressantare.
En tornadojagande vetenskapskvinna som brottas med dåligt samvete eftersom hon inte träffat sin dotter på länge som befinner sig hos mormor,
en butter far som först nu när katastrofen anländer inser att han inte varit där för sina tonårssöner varav en av sönerna givetvis hamnar i livsfara med den tjejen på skolan som han i hemlighet alltid varit kär i och så har vi den där äldre rutinerade stormjägaren som äntligen får uppleva det ultimata ovädret och som går över lik för att få dom bästa bilderna och filmerna.
Tyvärr så blev det ingenting av allt detta utan man sitter istället och njuter av ett par riktigt sjyssta stormscenerier och låter huvudfigurerna göra vad dom vill.
Efter det förra fallet så har Johan Falk flyttats från yttre tjänst till att sitta bakom ett skrivbord och ha hand om cykelstölder.
Han får ett erbjudande från sin gamla vän Mårtensson att jobba i ett privat säkerhetsföretag och säger upp sig vid polisen.
Regissören Anders Nilsson har här pusslat ihop en riktigt tät och intensivt spännande actionthriller som börjar en tid efter den förra filmen Noll Tolerans.
Jakob Eklund har växt in i karaktären Johan Falk ordentligt och är mycket bra.
Spänningen är så hög att man inte funderar så mycket på själva historien och det är nästan så att man är lite svettig när upplösningen kommer.
Bra skådespelare med bla Krister Henriksson,
Samuel Fröler, Christoph M Ohrt och Lia Boysen och tung medryckande musik av Bengt Nilsson.
Polisen John "Scottie" Ferguson lider av en allvarlig åkomma av höjdskräck och har blivit tvingad att gå i pension pga en olycka där en av hans kollegor omkommit,
en händelse som berodde på Johns sjukdom.
John blir kontaktad av sin gamle vän, numera skeppsredaren Gavin Elster som vill att han spanar på sin fru Madeleine som han misstänker lider av en allvarlig personlighetsklyvning eller kanske till och med blivit besatt av något ont andeväsen.
När den här filmen regisserad av Alfred Hitchcock hade premiär 1958 så fick den ett rätt svalt mottagande men flera år senare och numera så räknas den av alla filmälskare som en av dom 20 bästa filmerna någonsin.
James Stewart är enastående bra i rollen som den fd polisen Ferguson och Kim Novak är ju elegant vacker som skeppsredarfrun Madeleine som då Ferguson ska hålla ett extra öga på.
Manuset är kanske lite väl utanför ramarna när det kommer till realism men det funkar ändå och spänningen är intensiv trots att tempot i historien verkligen går i ett behagligt lugn, långt ifrån snabba klipp och actionfyllda scenerier.
Fotot av Robert Burks är mycket bra och musiken av
Bernard Herrmann medryckande och ger en extra kick till spänningen.
På frågan om varför han tror att filmen inte gick så bra dom första åren så har Hitchcock sagt att han inte trodde att publiken eller recensenterna köpte kärlekshistorien mellan en då 49-årig James Stewart och en 27-årig Kim Novak men även kanske att manuset var lite för svårt att ta till sig.
Hur som helst så är det ett litet mästerverk på alla punkter.
