I Hatets Mitt (2022)

 

Original titel: The Walk-In

2015 så attackerades tandläkaren Sarandev Sing Bhambra med en machete och en hammare i en matvaruaffär i Wales och året efter så mördades politikern Jo Cox på öppen gata i Birstall. Dessa båda attacker hade kopplingar till högerextrema grupper och ligger till grund för den här serien i fem delar som handlar om Matthew Collins som är en före detta nynazist men som sen tio år tillbaka jobbar för den antifascistiska Hope not Hate.

Han får en dag ett mail av den unga Robbie Mullen som är medlem i den förbjudna organisationen National Action men som börjar tvivla på om han verkligen hör hemma där.

Mullen håller sig kvar i gruppen och lämnar samtidigt information till Collins om vad som planeras men när det börjar pratas om mord så beslutar Collins sig för att plocka ut Mullen och försöka få honom att vittna mot sina forna vänner.

Riktigt dramatiskt och spännande med en Stephen Graham som är enastående bra som Matthew Collins och Andrew Ellis som gör karaktären Robbie Mullen helt strålande.

Hela serien bygger på flera verkliga händelser och det känns verkligen realistiskt, både karaktärerna och omgivningarna.

En minnesvärd scen är när Matthew Collins håller en föreläsning för ett antal studerande, visar en bild på en fascistisk demonstration och pekar på en av männen och säger: 

- Det där var en av dom brutalaste och farligaste personerna i den där gruppen, det var jag för 20 år sedan. 

 

Men seriens känslomässiga kärna är Andrew Ellis, som är lågmält fenomenal som den vilsne visselblåsaren Robbie Mullen. En ensam, lättpåverkad hantverkare som börjar notera kulturella förändringar och orättvisor som han inte sympatiserar med, och hittar ett sorts sammanhang och brödraskap i National Action – men får kalla fötter när han inser vilka illdåd medlemmarna verkligen är kapabla till.

Tonen lutar onödigt mycket åt det ytligt didaktiska, i stället för att gå djupare in på hur och varför (framför allt) unga män radikaliseras, i ett krisande och allt mer söndertrasat Storbritannien.

Samtidigt känns andra, mindre intressanta delar av dramat – främst Collins familjeliv med fru (Leanne Best) och barn – snarare uttänjda. Vilket resulterar i något av ett tempo-problem.

Det här är med andra ord inte allt det hade kunnat vara. Men det är ett kompetent och välspelat nutidslarm, och för den som vill (och inte tycker att det känns alldeles för långsökt) kan ”I hatets mitt” ses som en otäck och deprimerande, icke-fiktiv uppföljare till Shane Meadows ”This is England”-svit, som både Graham och Ellis spelade i som unga.