Ett år har gått på den lilla orten Bögda på Västgötaslätten. Prosten laddar för kyrkoval, den årliga speed-dejtingen står för dörren, likaså grillkorvens dag och studenten för bygdens nyanlända.
Det är svårt att riktigt veta vad man ska säga om den här serien som är någon form av turbobisarr buskis förutom att jag åtminstone har förbannat roligt när jag tittar på den och har väl då upptäckt att jag är tusan så mycket löjligare och barnsligare än jag trodde.
Den fd tidningsredaktören Hans Hatwig kontaktar en dag SVT och avslöjar att han vet vad som hände med Hitlers och Eva Brauns aska efter att dom tagit sina liv i Berlin 1945.
Han menar på att askan togs om hand och skickades till Sverige där en känd adelsfamilj i 60 år gömt undan den och att den sen grävdes upp, fördes till Hitlers födelsestad Linz där askan spreds för vinden av ett sällskap gamla nazistsympatisörer.
En otrolig historia som programledaren Melker Becker i 5 avsnitt försöker få någon rätsida på.
Är detta sant så är det ju en världsnyhet och är det inte det så är det en enastående ihopsatt historia som måste ha tagit tagit år att få ihop.
En fascinerande historia i fem lika fascinerande och spännande avsnitt där vi får följa Melker Becker och hans medarbetare på en resa som tar dom från Nässjö till Berlin, Linz och USA för att försöka få fram sanningshalten i denna historia.
Mitt ute på Västgötaslätten så ligger den lilla orten Bögda där allehanda underliga kufar lever sina liv långt ifrån storstadens myller av människor och nymodigheter.
När jag började titta på denna urbonniga serie av regissören och manusförfattaren Jon Lönn så undrade jag först vad tusan detta var för någonting men efter en stund när man lärde känna alla bisarra karaktärer så kom jag på mig själv med att sitta och skratta gott och jag fortsatte med det i alla 8 avsnitt.
Jag kan tänka mig att några av dom som bor långt ute på landsbygden kan bli förbannade eftersom denna serie driver ganska friskt med landsortsbor men det är gjort med så mycket kärlek och är så pass överdrivet så det går ju inte att reta upp sig trots all igenkänningskomik.
En familj ska tillbringa hela sommaren på landstället ute i Skärgården.
Det är första sommaren som Berndt är ensam utan sin fru som gått bort och barnen Thomas och Klara + Thomas nya flickvän Lily och Klaras man Rille försöker stötta honom så gott dom kan.
Thomas och Lily avslöjar dessutom att dom tänker gifta sig ute i stugan i slutet av sommaren vilket innebär en del planerande av allihopa där allt kanske inte går riktigt som tänkt.
Den här serien i 10 delar känns som en lite vuxnare variant av Sommaren Med Släkten men det inte sagt att den var bättre. Det tog en stund innan man kom in i den här historien och lärde känna karaktärerna ordentligt men när man väl gjorde det i sisådär avsnitt 4-5 så hade man sen riktigt kul och framförallt med skådespelarna Malin Cederbladh och Gustaf Hammarsten som är enastående som det gifta paret Klara och Rille.
Det känns att Felix Herngren har ett par fingrar med i den här serien där allvarliga problem blandas med hysterisk humor på ett alldeles utmärkt sätt utan att ta någonting ifrån utan mera krydda varandra.
Johan Falk som slutade som polis för ett år sedan är på semester i Europa med familjen när hans gamla chef Ola Sellberg som nu har en chefsposition inom Europol hör av sig och vill träffa honom i Haag.
Samtidigt som Falk möter upp Sellberg på en restaurang så dyker en svensk kvinna vid namn Rebecca upp och säger att hon har namn på några av dom tyngsta inom den organiserade brottsligheten i Europa. Kvinnan hinner inte avslöja någonting förrän två män i polisuniform kommer in på restaurangen och bara sekunder efteråt så är det full kaos och Johan Falk är helt plötsligt på flykt med Rebecca, jagad av människor med mycket stora resurser.
En riktigt välgjord actionthriller regisserad av Anders Nilsson där det känns att dom haft en hel del pengar att röra sig med. Det dröjer inte många minuter in i filmen förrän allt brakar lös och sen så är det minsann ingen vila och ro förrän sluttexterna börjar att rulla.
Skådespelarna är bra i sina karaktärer, det är spännande och våldsamt, bra foto och tung musik.
Det blir dock lite för rörigt i slutet när inte bara våra hjältar och bovarna ska göra upp på Münchens gator utan även demonstranter mot den tyska polisen.
Efter att ha räddats från den brinnande kvarnen vilar Henry Frankenstein ut hos sin blivande fru Elisabeth och svär att lägga alla mänskliga experiment bakom sig.
Han är dock inte den enda som överlevde branden, monstret lever och irrar nu runt i bygden och sätter skräck i befolkningen.
Henry Frankenstein får besök av den mystiske Dr Pretorius som vill att dom ska arbeta tillsammans och skapa en levande varelse men Henry vägrar.
Doktorn ger sig dock inte utan tar med sig Henrys skapelse, kidnappar Elisabeth och tvingar Henry att återuppta sina experiment och skapa en kvinna åt monstret.
Regissören James Whale som gjorde den första filmen 1931 var inte intresserad av att göra en uppföljare men efter fyra år av tjat från filmbolaget så tackade han till slut ja och det får man väl säga var tur för om han lyckades enormt bra med den första historien så har han här pusslat ihop ett mästerverk med nyskapande specialeffekter av Jack Pierce och enastående foto av John J Mescall.
Han har utvecklat den tragiskt sorgliga biten med monstret som egentligen bara är ute efter en vän men på grund av sitt utseende bara betraktas som ett skräckinjagande monster.
En av filmhistoriens kändaste scener är ju när varelsen möter en blind man som ju inte blir skrämd för att han ju inte ser hans ansikte och där monstret då äntligen får känna på okonstlad och äkta vänskap.
Boris Karloff är fantastiskt bra som monstret och kan verkligen förmedla känslor under den där masken och allt smink. Man ler, gråter och lider med honom där han stapplar omkring i en värld som bara vill se honom död.
Frankensteins Brud är ju titeln på filmen men hon dyker ju inte upp förrän dom sista tio minuterna, vilket ju känns lite konstigt men detta är ju inte en detalj som drar ned på betyget på detta skräckdrama som är ett av dom bästa som gjorts.
Efter att ha räddat planeten Xandar från Ronan så är The Guardians nu rymdens nya hjältar och Quill (Chris Pratt) deras självklara ledare.
Tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper) håller på att ställa till det för gänget rejält när han stjäl ett par ovärderliga batterier från Drottning Ayesha (Elisabeth Debicki) men dom får oväntad hjälp från en person ur Quills förflutna.
Humorn i den här andra delen av rymdens hjältar har tagit ännu ett snäpp uppåt och det har definitivt inte gjort någonting sämre.
Det är hysteriskt roligt med en massa små vinkar till 80-talet, vad det gäller musik, film och TV-serier och man skulle nog behöva se filmen en gång till för att få med allt.
Humorn har ju som sagt inte flyttat på någonting annat utan det är ju full spruta redan från början.
Action, explosioner och imponerande svulstiga scenerier så det räcker och rinner över och det känns som om regissören James Gunn som ju även gjorde den första filmen haft riktigt roligt under arbetet.
Spännande explosivt, roligt som fan och häftiga effekter och så har dom ju givetvis pusslat ihop lite känslosamma minuter på slutet så att vi som åskådare inte ska resa oss upp från biofåtöljerna torra i ögonvråna.
