Sharknado 2 - The Second One (2014)

Titel:  Sharknado 2 - The Second One

År:  2014

Land:  USA

Genre:  Skräck. Komedi

Fin Shepard och hans exfru April Wexler är på väg till New York efter att ha räddat världen från den fruktansvärda sharknadon som vi kunde se drabba Los Angeles i den första filmen om denne hajhatande hjälte.

Fin har svårt att koppla av och det med all rätta för precis innan landning så närmar sig ett oväder som åter fyller himlen med blodtörstiga hajar.

Det finns ju katastroffilmer och monsterfilmer, det här är väl en blandning av dessa två genrer men jag skulle också vilja kalla den panikfilm för här springer folk runt i panik och skriker oavbrutet i en timma och 29 minuter medans dom förlorar armar och ben i dom blodtörstiga hajarnas gap.

Tanken är väl att detta ska vara roligt och häftigt men det är bara jävligt fånigt och se en torr hjälte, en massa botoxopererade kvinnor och så idel kändisar som spelar sig själva, antagligen för att regissören Anthony C. Ferrante tror att vi tittare tycker det är döballt.

Näe, jag hejade på hajarna från första till sista sekund.

Fargo (1996)

Jerry Lundegaard arbetar som försäljare på sin svärfars bilfirma men har hamnat i svåra ekonomiska problem och ser som enda utväg att låta kidnappa sin egen fru för att sen dela på lösensumman med dom två kidnapparna.

Dom två kidnapparna Carl och Gaear sköter dock det hela inte alltför smidigt så snart är den höggravida polisen Marge Gunderson brottslingarna på spåren samtidigt som Jerry sliter med att försöka spela bedrövad make.

Detta är en helt igenom fantastisk film av Bröderna Joel och Ethan Cohen från början till slut, manuset är enastående skruvat och dialogen superb i alla sina dialektala detaljer.

Skådespelarna är otroligt bra ända ner till minsta biroll och Frances McDormand som spelar polisen Marge fick också en välförtjänt Oscar för den rollen. Peter Stormare och Steve Buscemi som dom två kidnapparna är hysteriskt roliga och likaså William H. Macy som den hypernervöse maken till sin kidnappade hustru Jean. Regin är som sagt superb och fotot av Roger Deakins strålande ödsligt vackert.

Det är dramatiskt skruvat, sjukt roligt och våldsamt blodigt.

George Michael : Freedom (2017)

Titel:  George Michael: Freedom

År:  2017

Land:  England

Genre:  Dokumentär

För mig personligen så har George Michael och hans musik inte betytt någonting och jag har heller inte gjort några allvarliga försök att sätta mig in i hans produktion.

Nu såg jag denna dokumentär enbart för att min fru som alltid älskat George Michael satte sig ner i soffan för att se den och jag fick se en mycket bra och intressant musikdokumentär om en person som mått dåligt mer i sitt liv än bra samt en riktigt tuff person som ensam stått emot stora tunga skivbolag för att få göra saker och ting på sitt sätt.

Han bjuder på en privat sida av sig själv där han berättar om sin stora kärlek som också blev hans stora sorg eftersom han bara ett år efter att dom träffats gick bort i AIDS.

Tyvärr så är han bara personlig till viss del och utelämnar dom sista åren av sitt liv där han ju flera gånger togs för droginnehav och anklagades för sexuella trakasserier, man skulle ju vilja veta vad som egentligen låg bakom detta och sen även varför WHAM bröt upp för det sägs det ingenting om och hans partner i det bandet Andrew Ridgeley är inte med i denna dokumentär trots att det vimlar av kända artister och musikproducenter.

Intressant är det dock och det finns en hel del musik för den som gillar hans låtar också.

Wilson (2017)

Org Titel: Wilson

År: 2017

Land: USA

Genre: Drama, Komedi

Längd:  1 tim, 34 min

Wilson är en medelålders man som lever utanför dom vanliga ramarna som finns i samhället.

Hans barndomskamrat och enda vän flyttar till en annan stad och hans far dör och då inser han att han helt plötsligt inte har någon han kan dela barndomsminnen med.

Han letar upp sitt ex Pippi och får då reda på att han har en dotter som är 17 år och som han aldrig träffat.

Historien i den här filmen, regisserad av Craig Johnson är lite haltande.

Huvudkaraktären Wilson ändrar form på ett sätt som gör det lite svårt att få grepp om det hela men att jag ändå ger den en fyra i betyg beror på att Woody Harrelson är en fröjd att skåda varenda sekund han är i bild så efter en stund så glömmer man historien och njuter istället av enmansshowen.

Bra skådespeleri, bitvis hysteriskt roligt och tragiskt men ojämn och en något virrig historia

Dimman (1980)

Org Titel:  The Fog

År:  1980

Land:  USA

Genre:  Skräck

Längd:  1 tim, 29 min

Den gamle sjömannen Mr Machen sitter på en strand några minuter innan 12-slaget omgiven av en samling nervöst lyssnande barn och berättar en historia om hur ett skepp på 1800-talet gått på grund utanför kuststaden Antonio Bay och att besättningen kommer att återvända för att utkräva hämnd på dom ansvariga.

Regissören John Carpenter och fotografen Dean Cundey som han ju även samarbetade med i Halloween har skapat en mäktig inledning på den här skräckfilmen där vi i korta klipp kastas mellan olika platser på orten och där någonting skrämmande håller på att växa till sig. Dom inledande 20 minuterna är enastående filmkonst.

Efter det så är det ju mer eller mindre en ordinär skräckhistoria där 100 år gamla algindränkta sjöbusar med allehanda läskiga mordvapen kommer tillbaka till platsen för deras död för att utkräva hämnd på dom ättlingar till dom bybor som en gång i tiden lurade dom i graven.

Skådespelarna är utmärkta i sina karaktärer och ibland så infinner sig en liten krypande läskig stämning trots att filmen ändå har 37 år på nacken och att dom där rött skinande ögonen på mördarbesättningen ser lite fåniga ut. 

Stämningsfull musik, säker regi av John Carpenter som verkligen kan det här med att hantera en bra spökhistoria och bra foto med såna där typiska 80-talsaktiga färgskalor som får vilken pastellpalett som helst att bli yr.

Broken (2012)

Titel:  Broken

År:  2012

Land:  England

Genre:  Drama

Längd:  1 tim, 31 min

Vi får följa tre familjer i ett till synes lugnt villaområde och där händelserna ses genom den 11-åriga flickan Skunks ögon.

Vardagsrealism när den är absolut som bäst och det var inte svårt att ta denna film och karaktärerna i den till sitt hjärta.

Skådespelarna är fantastiska med rutinerade Tim Roth och Cillian Murphy till den debuterande Eloise Laurence som Skunk.

Regissören Rufus Norris hade innan denna film enbart sysslat med teater och det märks för det här är ihopsatt som en teaterpjäs och skulle kunna sättas upp på en scen.

Det är dramatiskt spännande, tragiskt och roligt, kärleksfullt och våldsamt och enastående bra.

Är det ändå nåt jag ska klaga på så är det att den kändes lite kort och att slutet kanske hastas på lite men det är ju en detalj som inte stör nämnvärt.

Blade Runner (1982)

Titel:  Blade Runner

År:  1982

Land:  USA, Hong Kong, England

Genre:  Action, Sci-Fi

Längd:  1 tim, 57 min

Året är 2019, platsen ett överbefolkat sunkigt och ständigt ösregnande Los Angeles.

Storföretaget Tyrell Co har skapat artificiella människor kallade replikanter som är framställda för ett liv på endast 4 år och som används som arbetare på andra koloniserade planeter och dessa får ej vistas i frihet på vår planet.

Nu är det ju givetvis så att fyra replikanter under ledning av den albinoliknande Roy flyr och tar sig tillbaka till Jorden där dom försöker få tag i sin skapare Dr Eldon Tyrell för att tvinga honom att förlänga deras liv.

Polischef Bryant kontaktar den fd polisen Rick Deckard som motvilligt åtar sig uppdraget att leta reda på dessa konstgjorda människor och eliminera dom en gång för alla.

Harrison Ford är grym i rollen som Blade Runnern Deckard och filmen håller ju otroligt bra fortfarande efter 35 år och är ännu en av dom visuellt coolaste någonsin. Det enda man ler lite åt är att mitt i all framstående teknologi så ser datorerna ut som dom gjorde i början av 90-talet.

Fantastisk film regisserad av Ridley Scott, bländande foto av Jordan Cronenweth och mycket bra musik av Vangelis.