Jag måste ju säga att jag blev lite tveksam när jag såg att det var Owen Wilson som spelade huvudkaraktären Gil i den här filmen som är skriven och regisserad av Woody Allen. Inte för att jag har någonting emot Wilson men en film av Woody Allen kändes ändå som en produktion som ligger ganska långt ifrån det man brukar se honom i. Min tveksamhet hade lyckligtvis ingen som helst grund, som vanligt så har ju Woody Allen plockat ut skådespelarna med fingertoppskänsla och Owen Wilson är perfekt i rollen som författaren Gil Pender som skriver ytliga lättsmälta filmmanus i Hollywood och som nu kommit till Paris för en helg med sin flickvän Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar.
Gil har en dröm om att få skriva seriösa romaner som sina stora förebilder men hans realistiska fästmö förstår inte alls hans tankebanor och drar istället runt med vänner och föräldrarna i staden och lämnar Gil att vandra runt Paris med sina egna tankar och drömmar.
Ensam i den franska staden så förflyttas plötsligt Gil tillbaka till 1920-talet och får där träffa alla sina stora idoler såsom Hemmingway (Corey Stoll), Picasso (Marcial Di Fonzo Bo) och Dalí (Adrien Brody).
Men händer allt detta egentligen eller är det bara Gil's fantasier som tagit överhanden?
Medan förhållandet till Inez blir alltmer ansträngt så fascineras Gil mer och mer av den spännande och laddade dåtiden och speciellt Pablo Picassos mystiska älskarinna, den undersköna Adriane (Marion Cotillard).
Woody Allen har skapat en enastående fantasifull historia det tidiga 1900-talets stora konstnärer, författare och filmskapare dyker upp i tid och otid. Som tittare så delar man verkligen Gil's fascination och spänning när han på nätterna umgås tillsammans med alla dessa fantastiska personligheter.
Skådespelarna är fantastiska i alla mindre och större roller och fotot av Darius Khondji är enastående fläskande färgglatt och Paris har väl aldrig varit så förförande som just här.
Gil lever ju med den inställningen att det var mycket bättre förr men när han sen umgås med alla dessa människor på 1920-talet så märker han att dom säger precis samma sak. Dom pratar om 1800-talets senare del som guldåldern och att det minsann var bättre förr.
Har man lite koll på kulturhistoria så är det ett plus men man har nog riktigt roligt ändå. Det är en otroligt varm och fantasieggande film som dessutom innehåller mycket skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar