Sayen (2023)

 

https://youtu.be/KSkg2Lfoncg?si=6enUH-2v8KnkgkXx

Intentionen att göra en film som tar upp exploateringen av naturtillgångar och utnyttjandet av ursprungsbefolkningen i södra Chile är bra men regissören Alexander Witt lyckas tyvärr inte få något djup i historien och då blir det så att det allvarliga budskapet får stå tillbaka för action och våld istället.

Den unga Mapuchekvinnan Sayen (Rallen Montenegro) kommer hem till sin farmor Ilwen (Teresa Ramos) och sin hemby efter att ha pluggat på annan ort ett par år.

Hon hinner knappt slå sig till ro innan farmodern som vägrar sälja sin mark till ett internationellt storföretag som vill utvinna mineraler i området mördas medan Sayen tvingas att se på.

Sayen lyckas att fly in i skogen och använder nu alla sina kunskaper om naturen för att hämnas på mördarna.

En ung kvinnlig Rambo som plockar sina förföljare en efter en för att hämnas sin farmor men också sin far som man får se i ett antal återblickar tagits av polisen under en demonstration några år tidigare.

Naturscenerierna är vackra men skådespelarna är lite torra och actionscenerna likaså men det är ändå en intressant film.

Den Vita Snaran av Jan-Erik Ullström (2024)

 

En ökänd kommunpamp hittas misshandlad och hängd i en gammal ek, ett träd som han bara en tid innan hade beslutat skulle huggas ner.

Birger och Sophia hjälper som vanligt polisen på sitt egna sätt och det visar sig snart att det finns många människor i omgivningen som hade ett ont öga till offret och nu gäller det att försöka lägga ett pussel gällande en av Skaraborgs mest hatade man.

Lika spännande, varm och rolig som dom tidigare berättelserna om Bonden Birger och hans hjälp på gården Sophia som samtidigt som dom sköter gården driver sin egna lilla detektivbyrå.

Bron över Floden Kwai (1957)

 

https://youtu.be/RlC7XBayj0s?si=9ItIT-Ow0OPH9QT6

Mitt under Det Andra Världskriget så ska Japanarna bygga en bro över floden Kwai och det är överste Saito (Sessue Hayakawa) som styr över ett fångläger mitt i djungeln som har fått den uppgiften på sig och han har inte mycket tid att få det gjort.

Ett kompani engelsmän under ledning av Överste Nicholson (Alec Guinness) anländer stolta och rakryggade till lägret visslande på en melodi som sedermera blev ett klassiskt filmtema.

Filmen som regisserats av David Lean börjar inne i fånglägret och avslutas också även där. Vi får inte veta vad som hänt innan dom engelska fångarna anländer och vi får heller aldrig någon info om vad som hände efter avslutat uppdrag. Den här historien handlar inte om före eller efter eller själva kriget i sig. Det här handlar om kampen mellan två stolta män som vägrar backa en meter, den Japanska Saito och den Engelska Nicholson som enastående spelas av Sessue Hayakawa och Alec Guinness.

Visst finns det andra stora skådespelare som William Holden som spelar Amerikanen Shears och så Jack Hawkins som är Major Warden men på något sätt så blir dom två placerade i bakom lägerchefen och den Engelska översten när dom tillsammans med den träbro faktiskt har huvudrollerna.

Överste Saito lever med ångest för han vet att om han inte håller tiden för brobygget så är det Harakiri som gäller samtidigt som Nicholson gör allt för att upprätthålla Engelsk heder och ära så till den grad att han riskerar sitt eget liv.

Det är en magnifik film med imponerande foto av Jack Hildyard och maffig musik komponerad av Malcolm Arnold och hade det inte varit för ett par romantiska scener som stoppats in när Shears håller på med rehab och som verkligen känns onödiga så skulle toppbetyget sitta där.

Lemon Tree Passage (2014)

 

https://youtu.be/h8gJ7SH73D4?si=xzB2pjGDvB6iEBW5

Lemon Tree Passage är en Australisk spökhistoria, skriven och regisserad av David Campbell där handlingen kretsar kring dom tre Amerikanska ungdomarna Maya (Jessica Tovey), Amelia (Pippa Black) och Toby (Tim Pocock) som på en strand i Australien börjar prata med dom lokala killarna Oscar (Andrew Ryan) och Geordie (Tim Phillips) där Oscar senare på kvällen bjuder på en spökhistoria som handlar om en vägsträcka inte långt ifrån där dom just då befinner sig.

Ungdomar som på natten åker för fort genom Lemon Tree Passage kan se ett skarpt ljus som följer efter dom och det ska vara en man som blev påkörd och dödad på platsen ett antal år tidigare.

Givetvis så kan ju inte Maya, Amelia och Toby låta detta vara utan måste så klart bege sig till platsen för att testa om detta kan stämma.

Så långt så klarar sig den här filmen hyfsat bra, dom fem unga skådespelarna är helt okey och upplägget bäddar för en del spänning men när dom väl kommer till den ökända vägen för att få en skymt av spöket så blir allting bara rörigt och konstigt, det är svårt att få ihop saker och ting och det verkar som om manuset här hamnat helt i fel ordning.

Det som ändå började rätt bra blir bara underligt och tråkigt.

Den Tysta Glöden av Jan-Erik Ullström (2024)

 

I ett övergivet hus i skogarna utanför Skövde så hittas två kroppar och att det rör sig om mord inser polisen ganska snabbt. Birger och Sophia håller på med förberedelser inför Julen på gården eftersom Birgers dotter med sambo ska tillbringa Julhelgen där och Birger som inte sett sin dotter Anna på flera år har sina tankar överallt och ingenstans på en och samma gång.

Nu får dom båda dock pausa med allt och hjälpa den lokala polisen med utredningen som handlar om två män som inte verkar ha någonting med varandra att göra. Den ena är känd av polisen sedan tidigare som en notorisk buse i trakten medan den andre verkar vara en helt vanlig man som verkat ha varit ute på en löprunda eftersom han är iklädd träningskläder.

Ju mer dom båda börjar rota i mysteriet så börjar också en resa tillbaka i tiden till en sargad och mörk barndom.

Spännande och dramatiskt, roligt, varmt och riktigt bra.

Morden i Sandhamn - Nikki & Evelina (2024)

 

Två gamla kompisar möts på båten ut till Sandhamn, den ena är på väg till sitt sommarhus medan den andra ska jobba och det dröjer inte länge förrän dom båda två blir indragna i ett dödligt spel där givetvis också åklagaren Nora (Alexandra Rapaport) hittar sin plats.

Kommissarie Alexander (Nicolai Cleve Broch) lider fortfarande av psykiska besvär efter bombdådet som höll på att ända hans liv och Nora har svårt att ta sig innanför huden på honom och börjar känna sig utanför i förhållandet.

En historia om svek och hämnd med en rätt kul tvist på slutet, tyvärr så känns skådespeleriet lite oengagerat och dom inblandade är mycket bättre än dom visar här.

Gorgo (1961)

 

https://youtu.be/1Omn60hLc6U?si=BD7wTaW1uVFb3vIs

Kapten Joe Ryan (Bill Travers), förste styrman Sam Slade (William Sylvester) och deras besättning letar efter sjunkna skatter vid den lilla ön Nara utanför Irlands kust när dom kommer i kontakt med ett fruktansvärt havsmonster.

Med hjälp av den buttre arkeologen McCartin (Christopher Rhodes) och hans assistent, den unge pojken Sean (Vincent Winter) så lyckas Ryan och Slade fånga monstret och får nu givetvis snilleblixten att tjäna pengar på sin fångst.

Dom anländer till London där dom säljer varelsen till Dorkin's Circus som sen visas upp för en betalande allmänhet och här får monstret också namnet Gorgo.

Några vetenskapsmän kontaktar Ryan och Slade och menar på att monstret dom fångat bara är en bebis och att det antagligen finns en eller flera föräldrar där dom fångat den.

Givetvis så har vetenskapsmännen rätt, det finns en förbannad mamma som nu plaskar upp ur havet, krossar allt och alla på ön Nara för att sen bege sig mot London för att befria sin avkomma.

Den här filmen som regisserats av Eugéne Lourié går i samma fotspår som King Kong förutom att det inte finns någon vacker ung kvinna här som monstret ifråga blir förtjust i. Här är det en moders beskyddande av sin unge som är kärnan och där dom profithungriga män som hamnar i vägen för henne får betala ett dyrt pris. Skådespelarna klarar sig hyfsat i den här historien men monstret är lika läskigt som en plastdinosaurie inköpt i någon leksaksaffär. Det som räddar filmen lite grann är ändå att den känns som om den är gjord med mycket kärlek och kanske inte så mycket allvar ändå sen så finns ju dom där klassiska klichéerna med där monstret tar en promenad genom storstaden och krossar kulturella minnesmärken. I det här fallet Big Ben.

Hyfsat underhållande ändå trots att tiden gnagt ganska hårt i kanterna på den.